Ha det bra i himlen, Bosse!

Vi fick hem Bosse från smådjurskliniken för ett sista försök att få liv i bakkroppen. Vi masserade och masserade. Turvis och på samma gång. I flera timmar. Men kroppen kallnade mer och mer. Vi tände en brasa. Felli satte små yllesockor på hans tassar.

När han blev sjuk sökte han sig hem. När han andades ut för sista gången hade han hela familjen i sin närhet. I bakgrunden mumlade röster från radion. Precis som vanligt.

Bosse

Född 17 mars 2003
Död 30 december 2009

Här står livet stilla

Bosse, vår älskade lurviga kattpojke, svävar mellan liv och död. Han har fått en blodpropp och ligger på smådjurskliniken. Han har ont och kan inte röra bakbenen. Han släpade sig hem i snön i eftermiddags och föll ihop innanför dörren i köket.

I morgon klockan tio får vi veta om hans liv gått att rädda.

Här hänger allt i luften. Här står livet stilla.

Romskt blod i mina ådror

Foto: Aftonbladet

En romsk kvinna stod en dag i vårt kök. Det var en sommar i min barndom. Kvinnan frågade mina föräldrar om hon fick koka potatis på vår spis. Det fick hon. Mina föräldrar sa att hon och hennes familj kunde sitta och äta i vår trädgård om de ville. Det ville de. Innan de for vidare tackade de för gästfriheten och sa: "Vi lovar att aldrig komma tillbaka."

Min mormors mormor gifte sig med en man som troligtvis var rom, fick jag nyligen veta av min mamma. Äktenskapet accepterades inte av släkten och flickan blev utstött. Det har talats väldigt lite om detta i släkten, jag vet inte riktigt varför, vad som burit mest skam med sig, det romska blodet eller släktens beteende.

När Byggarn var barn och romer kom till byn fick de vuxna något jagat i blicken och sa: "Göm era cyklar, barn!".

En välsignad sorgedag

Hur kan en sorgedag bli så välsignad? I morse dog Ami, en kär släkting, mammas närmaste vän. Idag, på mammas födelsedag. Mamma är lugn och samlad. Hon har sörjt i förväg, tillsammans med Ami, genom skratt och gråt.

Vi samlades hemma hos mamma och pappa. Åt plockmat. Lyssnade på Bach. Sjöng Prästens lilla kråka. Lekte charader, tema boktitlar och sånger.

Vi pratade om Ami. Om vem hon var. Som frisk. Om hennes språkkunskaper och utrikeskorrespondens, om hennes biståndsarbete inom Röda Korset i Genéve och i Kenya. Om hennes arbete inom konsertföreningen Katrina. Om hennes starka integritet.

Vi pratade om att Amis mamma fick höra just det hon behövde höra på väg ut från sjukhuset idag. Man FÅR bli arg på Gud.

Min äldsta dotter är knäpp

Se här, en författare som lägger pannan i djupa veck över livets komplexitet. Bo Carpelan? Eller är det en koncentrerad Povel Ramel?

Stora O, min äldsta dotter, hon är knäpp. Och samtidigt väldigt klok och klarsynt. Och så har hon en stor dos humor, en humor som kommer att hjälpa henne långt genom livet. Hon berikar mitt liv. Och andras.

Tomte från Donaus bifloder

De har så olika personligheter, tomtarna som kommer till oss. En av dem stampar hårt i farstun, bankar på dörren och kliver in klädd i tjock päls och stora Mannerheim-stövlar. Med grov och bullrig stämma bryter han på ryska eller finska.

Årets tomte tassade mjukt in bakvägen och talade med mild och ljus röst. Han var klädd i fårskinnstofflor och röd träningsdräkt. Han bröt varken på ryska eller finska eftersom hans hemtrakter var - Donaus bifloder. (Han kunde räkna upp dem alla.) När hans näsa lossnade konstaterade han lugnt att det var tur att han hade en till inunder.

Julfriden har lägrat sig

Julfriden har lägrat sig över Gammelgård i Finström. Vi har provsmakat skinkan som blev ovanligt saftig och fin i år, (så säger vi varje år) och alla golv är svabbade. Barnen har klätt granen (tema - allt...) och en strid ström av besökare har kommit och gått. Glöggkastrullen och kaffepannan har stått på hela dagen.

Ha en skön jul alla bloggläsare!

Förhoppningsvis kommer jag igen med bilder i mina kommande inlägg.

Isabella

Dan före dan före...

Jag sitter här i soffan med en kopp vuxenglögg och försöker bortse från att jag fick ett smärre psykbryt idag. Det var den där klappen som fattades, den där andra klappen som inte kändes helt hundra, dukarna som behövde strykas, köksgolvet som behövde skuras, elljusstaken som bara slocknade och slutligen - Byggarn som snokade i fel kassar.

Men barnen är ute i kvällen och tumlar i snön!

Strategihandel

I morse hade varken Byggarn eller jag köpt en enda julklapp till någon! Så här sena har vi aldrig varit förut. Men nu har vi nästan alla inköp klara. Vi har varit i stan och panikhandlat hela dan. Nej, inte panikhandlat - strategihandlat. Vi delade upp oss och höll kontinuerlig telefonkontakt. Vi använde mobilerna som walkie talkies. "Hittat nåt?" "Inte än. Närmar mig Kalmers. Var är du?" "Lämnar Lekplaneten. Två yngsta klara. Går mot Mariehamns bokhandel." "Ok, jag kollar åt de äldre så tar du..."

Klart slut.

Frukostprat om döden

Det händer att döden dyker upp som samtalsämne i vår familj. Den här gången var det döttrarna som förde en dialog vid frukostbordet.

Felli: "När jag dör vill jag ligga nerbäddad i min säng, med en kopp te och en katt."

Stora O: "Jag vill dö i sömnen efter en lycklig dag."

Felli: "Inte jag. Jag vill vara helt vaken när jag dör. Annars får jag ju inte veta hur det är att befinna sig precis på gränsen... Jag hoppas jag får träffa Michael Jackson!"

Med tillstånd från döttrarna.

Den sista julfesten - någonsin

I dag var Byggarn och jag på yngsta dotterns julfest, den sista julfesten i Pålsböle skola - någonsin. Skolan tär på ekonomin, anser kommunen, den måste stängas. I den skolan har Byggarn gått, i den skolan har jag själv gått.

Marschaller brann längs vägen upp mot byggnaden. Värmeljus i korridor och klassrum skapade en lugn och stämningsfull julkänsla. Barnen sjöng och spelade teater. Pålsböle skola är känd för sina glada, genomarbetade och lååånga julfester. Men i år var stämningen dämpad. Lite som vid ett gravöl. Leendena fanns, och skratten, men vemodet smög omkring som en skugga bland människorna.

Jag hade hoppats på några väl valda ord från föreståndare eller lärare. Det hade lättat. Det hade fått skuggan att försvinna eller anta en synlig form. Men ingen av dem sa något. Ingen talade om skolan. Vi lämnar Pålsböle skolas julfester utan att ta farväl. Men det kommer en sista chans. Avslutningen. Den sista avslutningen i Pålsböle skola - någonsin.

De fattiga och de rika

Jag mår illa på tåget till Stansted Airport. Kanske är jag åksjuk, kanske ser jag de brutala kontrasterna mellan den rika och den fattiga världen i London. Glittret och överdådigheten alldeles invid de små grå fönsterhålorna med solkiga gardiner. Och mitt i kommersen en stor övergiven bakgård, ett deprimerande museum av sopor, och spåren av mänsklig trasighet.

En sorts slum rusar förbi tågfönstret. Gråbruna bostadsområden, baracker, hopträngda, slitna och fastfrusna i tårar. En stor blänkande skylt sitter på ett murket träplank: "Jesus said: I'm the way, the truth and the life".

Jag måste få veta var jag är

- Stopp, stanna! Går vi inte åt fel håll nu? Vad heter den här gatan? Ge mig kartan! Kolla namnet på tvärgatan här.
- Men vi har väl inte bråttom någonstans?
- Nej, men jag måste få veta var jag är!
- Men älskling! Du är i LONDON!

Att vanta pa en Cosmopolitan

Omtumlad. Forundrad. Berusad innan jag ens fatt in min Cosmopolitan. Jag har just sett London forvandlas fran en fargstark och hektisk storstad i dagsljus till en doftande och magiskt upplyst nattstad. Jag har betvingat overdosen av "Rudolph the rednosed reindeer" med ett mantra fran barndomen, "London's burning, London's burning..."

Onödigt, onyttigt och alldeles berusande

Vi ska försvinna ett tag, Byggarn och jag, vi ska lyftas bort från diskbänkar, kontorsstolar, vinkelslipar, scener, komposthinkar och deadlines. Plötsligt ska vi befinna oss någon helt annanstans, och vi ska bara strosa omkring, uppleva atmosfären, köpa något dyrt och onödigt, äta något gott och fettbildande, och dricka något bittert och berusande.

Nyström möter Osbourne

Jag tände stearinljuset i stallyktan och försökte att inte smälta rimfrosten med mina händer. Skenet fladdrade sådär sällsamt varmt och juligt. Jag satte mig i bilen för att skjutsa Mellanpojken till en kompis. En gigantisk fullmåne lyste blå magi över frostvita granar och tallar, som på en bild av Jenny Nyström. Vi satt helt tysta när vi for genom vintersagan. Det glittrade vitt på åkrarna. Det glittrade i dikesrenen. Det glittrade någonstans inom oss.

När jag kom tillbaka hem och stannade bilen såg jag att mobilen blinkade. Jag ringde upp Byggarn eftersom jag inte ville stiga ur bilen riktigt än. Men jag sa inte att orsaken till att jag inte hört ringsignalen var Radio X3M, och att jag för full hals sjungit med i Ozzy Osbournes Bark at the Moon.

Rimfrosten på utelyktan hade smält. Men det gjorde ingenting. Mycket av det vackraste man kan se är flyktigt. I morse var det plusgrader och all rimfrost var borta.

Muskler och muskler

I lördags tog Sandra SM-guld i bänkpress! Hon lastade 205 kilo på stången med avsikt att sätta nytt världsrekord. Domarna godkände lyftet, men ångrade sig sedan. Mer än lovligt klumpigt, tycker jag.

Byggarn tillbringar en stor del av dagarna med denna muskulösa amason. De river, sliter, släpar, bygger och målar i den lokal Sandra ska hyra av oss för sitt möbelsnickeri. Det blir fint, säger de. Rosa.

När arbetsdagen är slut och Byggarn kommer hem till sin fru blir skillnaden mellan "muskulös" och "muskellös" väldigt tydlig. Men vadå, om jag använder båda händerna - och skriker lite - orkar jag lyfta gjutjärnsstekpannan från spisen till diskbänken! Jag har visserligen inte vunnit någon medalj, men jag är nöjd med min prestation i den grenen. Diskbänkpress för flugviktare.

Mental kroppskontakt

Just nu ligger jag och lyssnar på Thåström (Litet testamente) och funderar på tonåringarna, hur man behåller kroppskontakten med dem. Det blir ju inte så mycket gos i soffan, trösta gråt eller sitta famnen längre. De är ibland som stora skuggor, lätt bekanta, som fläktar förbi, på väg nånstans.

Men jag har mina knep, tar tillfällena i akt. När pojken behöver hjälp med halsduken inför den kyliga moppeturen, då pysslar jag lite extra noga. Och när han kommer tillbaka värmer jag kalla händer. När dottern fått nåt i ögat, då tittar jag lite extra noga, vänder ansiktet mot ljuset, petar försiktigt. Verkar hon febrig känner jag länge på kinder och panna. Ibland tigger jag till mig lite massage - och betalar tillbaka med massage. Funkar bra. Liksom tumbrottning! Har ni testat det? Kul! (Har slutat bryta arm av förekommen anledning.)

För övrigt får man satsa på mental kroppskontakt, typ "Hur mår du? Hur är det med magen/huvudet? Har du tagit värktablett?" Och de klassiska "Har du ätit tillräckligt?" och "Har du tillräckligt med kläder på dig?" Tjatigt, visst, men kärleksfullt.

Samtidigt gäller det att veta när man ska "back off". Då får man grabba tag i tioåringen, krama henne hårt och intala sig själv att det är jättelångt kvar tills hon blir tonåring.

Mer novembermjukhet

Tjocka fårskinnstofflor och tända blockljus i köket. En hemmalatte med grannfrun medan novembersolens strålar försvinner bakom Storberget. Bläddrar i tapetböcker. Börjar längta efter silkeslen choklad. Och kryddig rödvinsglögg.

Det tredje barnet

Jag trodde jag kunde det där med barn när trean kom. Men det gjorde jag inte. Plötsligt fick jag tänka om. Det var en helt ny värld som öppnade sig då denna personlighet tog plats i familjen, en personlighet med annorlunda tankar och känslor. Mycket av allt. Väldigt mycket! Empati. Fantasi. Intelligens. Humor. Och kärlek. Väldigt mycket kärlek. Nästan för mycket. Tunga bördor vilar på denna flickas axlar.

"Hjärtat var en gång ditt eget" var hennes bidrag till lokaltidningens sexordsnovelltävling. Men författare vill hon inte bli. Kanske veterinär.

Nu blir hon äntligen tio år. Grattis, älskade unge!

Mitt i mörkaste november

Så skonsam och snäll den här dagen varit, mitt i mörkaste november. Skoldagen gav mig kraft och energi. Eleverna hade klivit över en viktig tröskel och vågade ta ut svängarna och spränga alla gränser. Jag skrattade så tårarna rann. Mitt i mörkaste november.

På väg hem från stan började bilen hacka och svarade inte på gasen. Jag måste styra åt sidan och släppa förbi den täta trafiken under rush hour. Ringde Byggarn - som råkade vara alldeles i närheten. Han är en sån person - som råkar vara alldeles i närheten.

Innan Byggarn kom stannade en polisbil med blåljus bakom mig. De kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag sa att hjälp var på väg. De påminde om att viltförsäkringen gäller om jag behöver bogsering. Jag kände värme och omtanke. Mitt i mörkaste november.

Måndans

En blyg och rödkindad kvinna kom fram till oss på bokmässan idag och berättade att hon och hennes vänner hade dansat nakna i månskenet till vår musik! Innan hon gick sa hon: "Jag blir darrig i benen av att se er!" Vi blev förstås glada, men lite generade. Och kunde inte låta bli att undra... Måndans? I november?!

Egen frekvens

Det hände en så konstig sak igår. Byggarn och hans gäng var i full action med högknackande pikmaskiner och skrikande sågklingor. Hörselskydd var ett måste.

Plötsligt hör Byggarn att hans mobiltelefon ringer - i hans jackficka i rummet bredvid. "Vad är det här?" tänker han när han går iväg för att svara. "Jag borde inte kunna höra någon ringsignal i det här oljudet..."

När han tar upp telefonen - som vibrerar - hör han inte längre signalen, men telefonen i hans hand ringer. När han svarar ryggar jag tillbaka av det skarpa byggljudet som slår emot mitt öra och kan knappt höra vad mannen säger innan han går ut i tystnaden.

När vi pratar om händelsen på kvällen säger Byggarn tvärsäkert att det nog har med frekvensen att göra, att just det ljudet liksom tränger igenom allt. Han ska testa det där nästa gång de jobbar med maskinerna. Så tystnar han och skakar på huvudet. "Märkligt. Mycket märkligt."

Men jag tänker på när vi var på Göteborgs gigantiska bokmässa, strosade omkring åtskilda i folkmassorna i flera timmar, ringde upp varandra exakt samtidigt, bara för att upptäcka att vi stod med ryggarna mot varandra. En författare jag just stått och pratat med sa: "Vad ska ni med telefon till?"

Lite ljusterapi

Men jag är i alla fall vaccinerad

En vecka har gått sedan jag tog vaccinet och jag har inte blivit människa än. Feberstegring, muskelvärk och yrsel. Det känns som om jag fått en elchock. Och jag är så trött. Så himla trött. Ena ögat beter sig konstigt, drar ihop sig liksom.

Om jag reagerar så här på vaccinet... hur hade jag då reagerat om jag drabbats av The Real Flu? Vill inte tänka tanken.

Vi som hör till riskgrupperna

Jag vaccinerade mig mot svininfluensan idag. Ja, jag hör er som säger "onaturligt att spruta in onaturliga ämnen i kroppen" och "det blir värre nästa gång" och så vidare. Jag tror inte på det. Jag tycker vi har ett ansvar att skydda varandra mot detta. Jag litar på forskarna. De är också människor. Som kan få svininfluensa.

Jag hör till riskgrupperna med min muskelsjukdom och tydligen finns det väldigt många människor som hör till någon riskgrupp. Trängseln i hälsocentralen var obeskrivlig och jag övervägde att vända innan jag ens kommit innaför dörrarna. Jag hörde dämpade röster i informationsluckan. Diabetes... Astma... Hjärtat...

Hur ska jag stå ut med denna väntan?! tänkte jag. Efter första timmen var jag färdig att ge upp. Magen kurrade och huvudet snurrade. Men så hörde jag folk omkring mig, småbarn, pensionärer och alla åldersgrupper däremellan, småprata, fundera, uppmuntra, fälla optimistiska och tålmodiga kommentarer. "Jo, nog rör det på sig där framme... De gör sitt bästa, sjukvårdarna..." och "sätt dig här du och vila en stund".

Någon lutade sig mot en lampknapp och väntrummet och korridoren blev mörka för tredje gången. Folk skrattade gott och sa "det är bra, håll oss vakna". Det gjorde att man stod ut i två timmar.

Det var liksom "oss" och "vi". Vi som hör till riskgrupperna.

Om skivan blev bra skulle jag...

Tatuerare: Mark Cosgrove

Skivsläppskonsert i Alandica

Minuterna innan vi ska ut på scen står vi i logen och intervjuas av Åland 24. Plötsligt blir allt svart. Strömmen försvinner från hela Åland. Vi blir inte förvånade. Hela vårt soundcheck var som plockat ur en film om övernaturliga krafter. Ljudet av en undervattensvärld fyllde rummet, bubblor, fiskar som simmar, men också märkliga knäppljud och cykeltutor.

Det kom ungefär dubbelt mer folk än vi väntat oss. De slog sig till ro i mörkret i foajén bland tända ljus och njöt av ett glas mousserande vin. Nästan dubbelt fler människor än salen hade tillåtelse att rymma kom. Flera fick vända i dörren. Konserten kunde som vanligt ha gått bättre, men responsen blev ändå överväldigande. Vi sålde alla skivor vi hade med oss (nittio stycken) och signerade så pennorna glödde.

Nu kan vi pusta ut ett tag. Det är två veckor till nästa spelning.

Ulven

I torsdags hann jag och mina systrar inte äta middag mellan soundcheck och konsert. Vi satt i logen, stressade och hungriga. Då knackar det på dörren och pappa kommer in med en korg fylld med färdigbredda smörgåsar, kaffe och te.

Systrarna hade glömt scenkläderna och nagellacket, pappa åkte och hämtade. Pappa hämtar, skjutsar, kånkar, bär, barnvaktar och springer ärenden. I övrigt håller han sig sorgfälligt undan sina döttrars rampljus.

Men det är inte det som är det bästa med honom. Pappa har en fri och rörlig tankevärld. Han är nyfiken på livet, klok och kunnig. Och det bästa av allt - han kan ändra sin uppfattning om saker och ting. Han är inte rigid. Han vill lära sig förstå svåra saker.

Jag är mer än fullvuxen, men kan fortfarande vända mig till min pappa för att få goda råd och ordning på tankar och känslor. Han är inte fördomsfri, men han strävar efter att vara det. Han är en öppen och god människa. Jag är så lycklig som har honom i mitt liv!

Dålig dag

Dagen började med att jag yrvaket tog ner fjärrkontrollen från övre våningen och försökte sätta den i jackfickan. Jag undrade irriterat varför min "mobiltelefon" inte fick plats... Lunchpajerna var slut, så jag fick ta med mig några torra mackor till jobbet. Telefonen ringde med jämna mellanrum i ärenden som inte hade med jobbet att göra. En orolig mamma, en sur syster och en sällskapssjuk make. En radioreporter på e-posten, en tv-reporter på mobilen och en tidningsjournalist i dörrhålet.

På vägen hem skulle jag via posten. Hann inte. När jag kom hem var jag vrålhungrig. Disken stod i stinkande travar på diskbänken. "Någon" hade inte behagat diska. Jag tog itu med att sortera den rena tvätten som en annan "någon" hade knölat ihop i en hård skrynklig boll på bänken i byk- och strykrummet. Inte nog med det... Mina scenkläder! "Någon" hade satt mina scenkläder i torktumlaren! Mina hellånga byxor hade förvandlats till knickers!

Tystnad

Vindstilla, helt vindstilla var det idag när jag var ute och räfsade löv. Jag kunde höra min puls. Det var det så tyst omkring mig, så där dämpat och mjukt som det brukar vara när den första snön fallit. Just nu vill jag bara bygga bo. Och gå i ide. Snöa in på något varmt och kärleksfullt.

Byggarn säger att det är ovanligt mycket löv i år. Själv tror jag det är lika mycket löv som alltid. Men inga höststormar har hjälpt oss sopa rent.

Jag har ont i axlarna. Och jag kan fortfarande höra min puls.

TisdagsTema - Kuslig

Min yngsta dotter skriver så levande berättelser att ...

En oas i kulturkaoset

Så befriande det kan vara att få sjunga helt akustiskt så här i en stor hall efter att ha haft ett par gigs med "crappy sound" som vår finske CD-tekniker så skoningslöst uttryckte sig efter spelningen i Café Panorama. Vi är så bortskämda med perfekt teknik efter de senaste årens spelningar att vi nästan glömt bort hur det kan vara att sjunga med burkljud.

Själv var jag alldeles hög där i Kulturhushallen. Hög efter att för första gången ha träffat två helt underbara bloggvänner som rest från Borlänge respektive Göteborg och sammanstrålat i Stockholm. När jag först skymtade dem, Matti och Sofia, från scenen slog hjärtat ett extra slag.

Och sedan, mitt i det där mellan-spelningarna-kaoset, fanns en oas med två människor som liksom spred ett lugn och en värme. Så skönt. Jag bara önskar att det funnits en möjlighet till avskildhet och lite vin. Hoppas det kommer fler tillfällen.

"De var riktiga människor", sa M, vår roadie, uppskattande om dessa båda. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

Dimman håller andan

Första stenen gömmer jag i jorden

och tar en klunk av det blå...

Under isen andas havet.....

Se vart jag vill så möter ögat den blåa ringen
Ringen den blåa...

Jag tycker om att glo en ko i ögonen...

Faller man så kan man ramla...

Nagelmärket i himlens blå oändlighet...
.........

Någon gråter bak murar och valv...

Din kropp är en stor saga

att klä på sig och drunkna i...

Mångfalt starkare än jag... O, du min syster, guldbrud!
........
Pan är på väg

Pan är på väg

.............

Pan är på väg

"Är du full?"

Balansen behöver tränas, säger en erfaren sjukgymnast med kunskap om muskeldystrofi. Och vadmusklerna ska tänjas ordentligt, annars kommer ni att börja gå på tå till slut, säger hon med adress till mina systrar och mig.

Jag rör mig som om jag var nysnittad. Ibland vinglar jag till helt utan orsak. "Är du full?" frågar någon. "Är du gravid?" frågar en annan. "Har du sparkat i en isklump?" frågar den mest kreativa. "Nä, jag har en obotlig muskelsjukdom som gradvis försvagar..." Folk vill inte höra. Och jag vill inte alltid berätta. Men ibland måste jag.

Lika ofta händer det att jag får ilskna blickar eller kommentarer om jag - "unga friska mänskan" - ställer mig på en handikapparkeringsplats. Då syns tydligen inte mitt handikapp tillräckligt tydligt. Jag är inte framåtböjd och gråhårig. Jag har inga spasmer. Jag har varken rullator, rullstol eller andra hjälpmedel. Jag får vifta med handikappkortet.

Balans i kroppen vore inte så tokigt. Och balans i tillvaron. Den mentala balansen är väl rätt ok, skulle jag tro. Jag ska tänja mina vadmuskler, det ska jag. För även om jag är av pygméstorlek känner jag inte att jag vill stega omkring på tå som en kentaur om några år. Jag behöver markkontakt. Med hela foten.

Mål i mun

Stora O går ut till bussen redan klockan sju på morgonen, just innan vi andra stiger upp. Den macka hon inte orkat med brukar få mål i mun. Samma replik som syster E hade när hon spelade pastillask i lågstadiet.

En klunk av det blå

I morgon bitti lördag far Ulvens Döttrar till Stockholm på en spelning. Byggarn är roadie. Helgen därpå far vi till Stockholm igen på fler spelningar! Då är syster E:s livsbiker roddare. Med lite tur kommer vår nya skiva "En klunk av det blå" ut då.

Det jag ser mest fram emot med den spelningen är ändå att få träffa två vänner som jag aldrig sett IRL förut. Matti och Sofia, två pärlor i min bloggvärld. Och jag, en folkskygg en, som plötsligt vågar. Jag tror det började med en flaskpost i webbvågorna. En flaskpost som Matti fiskade upp.

Kulturhuset, Stockholm, 2009-10-23
Café Panorama, våning 5, 19.30 - 20.15
Medeltidsmuseet, våning K1, 21.30-22.00 (Samtidigt spelar Wimme Saari i Panoramacaféet. Missa inte honom, han är hisnande bra!)

Jag värjer mig

Måste vi människor muta in hela universum? Måste vi ständigt bygga manifest över oss själva och vår storslagenhet? Jag värjer mig. Jag värjer mig mot ord som "inflytelserika sponsorer" och "svenska robotar". Det är nästan så att "röd stuga med vita knutar" fått en suspekt klang.

Jag säger som Valdemar Nyman sa en gång (Sanct Olof 1978):

Månen har så mycket att berätta för den som låter den vara måne och inte ska ha sommarstugor på den.

En meditativ femtioårsdag

Ängen var helt täckt av vatten när vi kom fram. Trollsländor dansade en närmast desperat dans över vattenytan. En dödsdans. Humlor och getingar dunsade hårt mot stugans fönster och väggar. Blinda. Förvirrade.

Vi satt på verandan med öppen dörr, drack kaffe och åt morotsbakelser. Tittade ut mot skogen, lyssnade och kände doften. Doften av sjunde oktober. En brittsommardag.

Byggarn firade en meditativ femtioårsdag. Han tände eld i bastuspisen och rodde sedan ut med ekan för att prova fiskedraget han fått i födelsedagspresent av Mellanpojken på morgonen.

Jag satte på P1 och började förbereda middagen, det som brukar vara makens roll i vårt hus. Jag tänkte att största delen av Byggarns liv har han levt utan mig. Största delen av mitt liv har jag levt med honom.

Så knackade det på köksfönstret. Där utanför stod han och höll upp en stor och vacker gädda.

Ljuset i tunneln

Det börjar lätta lite. Förkylningen ger med sig och värmen, den inre, är på väg tillbaka. Ibland händer saker som prövar kärleken. Och är allt som det ska tar man sig igenom det mörka. På andra sidan är det annorlunda. Bättre. Varmare. Man är liksom närmare. Mycket närmare.

På onsdag morgon smiter vi iväg, bara vi två. Och den här gången är det jag som står för arrangemangen.

Andas

Ibland tystnar vi mitt i telefonsamtalet. Andas bara, en lång stund. Tankarna vandrar iväg. Tills de dras tillbaka av en suck. Det känns bra att höra någon andas. Det känns bra att veta att någon hör mig andas.

Stressad

Jobb på dagen. Mixningslyssning och skivomslagsredigering på natten. Bråttom. Lever just nu nära kalendern. Möten. Repetitioner. Planera och organisera. Hämta och skjutsa. Ringa och boka.

Födelsedagar som ett pärlband genom september och oktober. En vän fyllde 60, Byggarns mormor 93, svärmor fyllde 70 idag, Mellanpojken fyller 15 på söndag, Byggarn fyller 50, min pappa 69. Födelsedagar kan vara trevliga avbrott i den grå vardagen, men inte när alla kommer på en gång! Vad är det med folk i december?! Det är ju en massa bra på teve då, har de inte fattat det?

Mår inget vidare heller. Ont i magen. Magsjuka?

Önskar att jag hann blogga om nåt vettigt.

Lapp på kylskåpet

Borttappat från höger jackficka
En pensionssparande gubbe med resårband på huvet.

Det där med yttrandefrihet

Aftonbladets ansvariga utgivare Jan Helin och Lena Mellin har satt ner foten. Sverigedemokraterna får inte valannonsera i deras tidning. Jag är kluven till beslutet.

Å ena sidan jublar jag åt att någon äntligen har stake att göra en tydlig markering mot dessa unkna partier som vinner mark här i Norden. Av någon anledning har yttrandefriheten (som jag dock in i döden försvarar) tvärtemot sitt syfte skapat en sorts flathet i offentligheten. Man rycker på axlarna, stiger åt sidan och bugar sig.

Å andra sidan är jag tveksam till beslutet. Jag skulle hata att se SD vinna röster på sitt martyrskap!

Jag är inte såld på Aftonbladet, men jag är såld på Jan Helin. Jag har aldrig tyckt så bra om vår blå lokaltidning här på Åland som när han var chefredaktör. Det var lyckligt för vår röda tidning att Jan Helin slutade på den blå.

Lustigt att de ser ut att vara så lika typer Aftonbladets Jan Helin (t.v.) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson (t.h.).

Stolt

Ibland kommer den över mig. Stoltheten över mina barn. De är så fina människor alla tre! Så rejäla, så snälla, så knasiga och så kloka! Man mår bra i deras sällskap!

Mammor ska inte skryta över sina barn, jag vet, men jag bara måste få pysa ut lite lite stolthet.

Septembersöndag

Det dunsar när plommonen landar på gräsmattan. Det dunsar rätt ofta just nu. Vi har nog aldrig haft så mycket plommon som i år. Barnen har plockat i flera omgångar. Jag har placerat ut små skålar med plommon här och där i huset. Borde kanske göra något av dem, saft eller chutney eller nåt, men är man medlem i apatikerförbundet så är man.

Byggarn har tagit Mellanpojken och Felli med sig ut på fiskafänge med farfar. De ska tävla som ett lag i släktens årliga fisketävling. Få se hur det går för dem.

Själv är jag lite slak efter att ha suttit uppe i natt och druckit vin med en vän. Det där andra som man ska göra på helgen? Helgen är väl inte slut än.

Apropå ålänningars tövliga sociala sätt, jag fick höra om ett gäng åländska ungdomar i fjortonårsåldern som var på klassresa till Stockholm igår. När de lufsade längs Drottninggatan blev de erbjudna ett gratisnummer av DN.

- Nej tack, min herre! svarade en av gloparna.

"Min herre?!" Kanske förvandlas vi till artiga finlandssvenskar när vi far västerut till Sverige? Och när vi far österut till fasta Finland kanske vi blir käcka sociala akrobater som svenskarna? "Jajjamensan! Fattas bara!"

Nja. I det här fallet var nog "min herre" ett uttryck för den där svårdefinierbara åländska humorn.

En fredag på jobbet

Datorn krånglar. Vill inte koppla upp sig på nätet. Vill inte öppna det interna systemet. Segar. Laddar... laddar... Totalvägrar. Ger sig motvilligt. Öppnar sig. Långsamt. Jag börjar beta av mailen. Känsliga saker, diplomati behövs. Men hur...?

Dagen går. Frustrerade röster hörs. Uppgivna suckar. Tystnad. Jag skriver. Googlar efter rätt namn. Datorn segar. Jag väntar. Tänker. En knut i magen. Lite ångest. Jag borde vara glad, det är fredag. Snart dags att stänga ner. Vad har jag fått gjort idag? Inte tillräckligt. Då hörs en kollegas röst i dörrhålet bakom mig:

- Vad ska du göra i helgen då? Det gamla vanliga, supa och knulla?

Den svåra ålänningen

Vi ålänningar lär vara svåra att komma in på livet. Det upplever många inflyttade på Åland. Jag läste det senast i dagens tidning och jag har hört det förut. Vi är välvilliga och hjälpsamma, men svåra att lära känna. Det går bra att prata om väder och näringar, men närmar man sig människan tar det ofta stopp.

Jag undrar vad det kan bero på.

Vi är inga sociala ekvilibrister som svenskarna. Vi är inte heller snyggt belevade som finländarna. Vi är faktiskt rätt stelbenta och tövliga i sociala sammanhang. Nästan ohyfsade. Oskyddade? Dessutom är vi envisa och halsstarriga, tycker att rätt ska va rätt. Men samtidigt vill vi inte sticka ut hakan. Lokalpressen är full av anonyma magsura mess. Behöver jag säga att vi är dåliga på konflikthantering? Vi löser allt praktiskt, men lämnar känslorna därhän.

Kanske har vi någon sorts charm, för vi tar oss fram i världen, vill göra oss hörda. Vi vill att folk ska komma till Åland. Och folk kommer verkligen till Åland! Folk blir förälskade i ålänningar och bosätter sig här.

Men vad gör vi för att underlätta för våra inflyttade att acklimatisera sig? Delar vi med oss av oss själva? Och visar vi ett genuint intresse för de kulturer som kommer till Åland?

Jag vet att jag generaliserar. Det måste man ibland.

Årstidsförvirring

Jag har pratat om brittsommar (som jag nu fått lära mig infaller först i oktober) och njutit av första höstbrasan. Men jag är tydligen alldeles för tidigt ute. Felli var med Byggarn till stranden och simmade idag. De tycker det är sommar ännu i september...

Fotografering på naturens villkor

Det blåste konstant från fel håll och solljuset var skarpt och bländande. Ögonen rann och vi grinade illa. Därför bestämde vi oss för att blunda. Vi blundade och njöt. Solen värmde och det doftade hav. Vi överlämnade ansvaret helt åt fotografen Rob Watkins som gjorde det bästa som gick att göra under de förhållanden som rådde. (Bloggbilderna är tagna av Martin Cromwell-Morgan.)

Syster J, vars brygga vi stod på under plåtningen.

Syster E, vars man jag lånade som bloggfotograf.

Ulvens Döttrar försöker samarbeta med naturen. Är man tvungen att göra en utomhusfotografering klockan två en blåsig eftermiddag, så får man göra det på naturens villkor.

Rob levde farligt. Man blir yr av solglitter i vågorna. Vi kom överens om att ifall han druttade i spat skulle han i fallet hiva kameran till oss.

Influensan

Foto: Byggarn

Byggarn har bett mig kontakta influensainformationen, eftersom jag hör till riskgrupperna. Det har inte blivit av förrän nu. Jag fick veta att jag ska tvätta händerna, undvika folksamlingar och resor och ge akt på symptomen. Om jag får influensasymptom måste jag få Tamiflu inom fyrtioåtta timmar.

Det är inte så jäkla lätt att undvika folksamlingar när man jobbar i skola och på bibliotek.

Mellanpojken är hemma med halsont och stegring. Har jag inte lite örvärk?
Jag börjar känna mig nojig. Lite rädd för den där Influensan. Måste försöka klara mig undan smittan åtminstone till oktober då vaccinet kommer.

Avhandlat på en kafferast

Efter första arbetsdagen satt jag och pustade ut med en kopp kaffe och en macka hos föräldrarna. Mamma ville diskutera prosaiska ord i poetiska texter. Pappa ville veta om de nya bussturlistorna var tillräckligt åskådliga.

Jag sa att jag gillar när himlen dimper ner på köksbordet emellanåt. Och att bussturlistorna nog kunde förenklas något.

Mamma sa att det kanske är lättare med himmel på köksbord än tvärt om. Pappa sa att det knappt går att få bussturlistorna enklare.

Jag sa att det är mötet, ibland krocken, med de prosaiska orden i poesin som gör den levande. När mjukt möter hårt, när ande möter kropp. Och att bussturlistor inte ska behöva läsinstruktioner.

Mamma vände sig mot pappa: "Vill du komma och sitta i min famn?" Pappa harklade sig besvärat. "Tänk på att jag är direktör..." Mamma sa: "Ju äldre jag blir desto mindre respekt får jag för direktörer! Kom nu!"

Jag gillar när "direktör" möter "famn".

Höglitterär quiz

Medlemmarna i den höglitterära familjen Sarling har totat ihop varsin finstämd dikt på kylskåpet. Men vem har skrivit vad? Det kan nog ingen gissa.

Byggarn, man 49
Jag, kvinna 41
Stora O, flicka 17
Mellanpojken, 14
Felli, flicka 9

Kylskåpspoesi

Visserligen älskar jag ord, men nu håller jag på att bli galen på de där svarta bitarna som dyker upp som löss överallt i huset. "Melankoli" mellan golvplankorna, "förfest" i pennburken, "het" i besticklådan, "viska" under bordduken och "slips" vid kattmatsskålen.

Jag ska luskamma vårt hem! Vårt kylskåp ska bli lusfritt! Stumt.

Symbolik

Foto: www.misssmith.se

En flygande fågel symboliserar ofta frihet, en duva fred, ett hjärta kärlek och ett kors tro. Men vad vill den som bär ett smycke föreställande en pistol säga?

Olika livslägen

Tonåringarna. Den ena försover sig och måste få skjuts. Den andra kliver på fel buss. Den ena glömmer ett intyg, den andra en läxbok. Den ena pratar i hemtelefonen och sms:ar med mobilen samtidigt. Tappar något på golvet. Låter det ligga. Den andra sitter vid datorn och trycker i sig kokosbollssmet direkt från en plastbytta. Gungar på stolen. Rapar högt.

Nioåringen.
Hon har börjat skriva sina memoarer.

Femton läsupplevelser

Det finns regler, skriver Manotanten som utmanat mig:

"Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes."

Här är några av de böcker jag av olika orsaker bär med mig:

Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Följde mig på resan genom Europa. Den hade så många bottnar. Väckte så många tankar och känslor. Om klasskillnader. Och familjekärlek.

Carina Karlssons Lisbeta Per Skarps hustru. Öppnade dörren till poesins värld för mig. Plötsligt insåg jag att vissa saker i livet helt enkelt inte kan gestaltas med prosa. Poesi är ingen drömvärld. Den är verkligaste verklighet. "Jag överfalls av stunder / när mitt liv beror på / om jag med blicken kan hålla fast månen / mellan två trädkronors / vindfamlande fingrar." Nagelmärket. Finns tonsatt på Ulvens Döttrars kommande CD.

Åsa Linds barnböcker om Sandvargen. Enkelheten, klokheten och tokskapen. Vi hittade Felli i Zackarina. Felli hittade sig själv. Ni vet väl att blåmärken är medaljer?

Marilyn Frenchs Kvinnorummet. En bok som min mamma satte i händerna på mig när jag var fjorton. Jag gillade den. Delvis för att den lärde mig en del om min mamma och hennes kvinnokamp. Men jag kunde inte riktigt förstå varför den väckt sån uppståndelse i världen. Idag förstår jag det bättre.

Rosamunde Pilchers Snäcksamlarna. Fick den av en vän när jag låg på BB med Mellanpojken för snart femton år sedan. Den gav mig ett behagligt lugn. Den lär vara den ena av de två böcker av Pilcher som är riktigt bra.

Katarina Gäddnäs Hon. På ludna tassar. Den drabbade mig rent fysiskt. En stulen röd cykel gav mig både hjärtklappning och rysningar. Och så denna någon. Som nog var jag. Sedan insåg jag plötsligt att min vän var författare.

Ulla-Carin Lindquists Ro utan åror. Kullkastade min uppfattning om att journalister bara kan skriva torr sakprosa. Vilket språk! Sån litterär lätthet - och tyngd! Boken kullkastade även min föreställning om att tragedier bara kan beskrivas på ett tragiskt sätt.

Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Sofias egen bok. Det är nåt med Märtas sätt att skriva som tar tag i mig. Vet inte riktigt vad det är, men när jag läste böckerna ville jag bara träffa henne och sitta och dricka te med henne. Det har jag gjort nu.

Jonas Gardells En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Speglade och karikerade mycket av min egen uppväxt. Påminde mig. Väckte känslorna. Tredje boken Jenny var en besvikelse. Affekterad, övertydlig och tom.

Frans G Bengtssons Röde orm. Den enda bok (tror jag) som min pappa läst i sin helhet och som han tagit till sitt hjärta, den bok som gav namn åt hans bussbolag. Den bok han gett i present åt barn, barnbarn och gudbarn. Minst en gång. Klart jag bär denna bok med mig genom livet. Jag läser pappa i den. "Det är timjan i, sade Toke med bruten röst."

Stieg Larssons Millennium-trilogi. Just när jag trodde att kriminalromaner inte längre var någonting för mig. Larsson lyckades få till det där jag saknat. Kanske är det Salander som gör'et. Jag har inte sett filmen, men vill gärna.

Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Den läste min farmor när hon var ung. Den läste jag när jag var ung. Annars är jag inte så mycket för historiska romaner. Men den här tyckte jag om.

Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid. Byggarn uppmanade mig att läsa den här. Han sa att den handlade om oss. Det gjorde den. På sätt och vis.

Jag vet att när jag tryckt på "Publicera inlägg" kommer jag att komma på fler böcker som borde finnas med i listan. Men jag har redan överskridit gränsen både vad gäller antalet böcker och antalet minuter, så det får bli så här.

Jag utmanar i min tur:

Katarina
Poetcarina
Sofia
Pennelina
Eivor
Isebell Novell
Johanna
Imsavimsa

Om ni känner för det, förstås. Jag tror man skulle utmana femton personer, men jag vet inte om någon av er andra som läser min blogg vill lista femton böcker som fastnat, men om ni vill - känn er utmanade och välkomna att länka härifrån! Den som inte har någon egen blogg får gärna skriva sin lista här i kommentarsrutan.

Mini-Paris

Folkliv på gatorna. Små uteserveringar. Vatten som flyter genom staden. Nog doftade lilla Uppsala mer som Paris denna brittsommardag.

På väg till Uppsala

Jag sitter ensam vid mitt bord i färjans cafeteria. Byggarn har gått för att hämta mat åt oss. En lätt överförfriskad äldre herreman slår sig ner vid grannbordet. Efter en stund lutar han sig åt mitt håll och säger:

- Ursäkta mitt oborstade sätt, men dom där ögena e fan inte å leka med! De e rom vackraste ögon jag sett på jävligt länge! Det syns i rom att du tänker.

- Tack! (Inombords: Yes! Den första komplimang jag fått på länge! Jag struntar i att människan är full.)

- Jag känner igen dig! fortsätter han. Är du känd?

- Nä. (Inombords: Äsch, där rök den komplimangen, han vill bara ragga. Var håller Byggarn hus?)

- Jo, men jag såg dig på teve igår! Är inte du den där höjdhopperskan?

- (Inombords skrattar jag så tårarna rinner. Han skulle se hur det ser ut när jag kliver över en tröskel med mina försvagade muskler.) Nej du, svarar jag. Långt ifrån!

- Men en grogg kan man väl få bjuda på?

Då kommer Byggarn med maten. Han sträcker fram näven till mannen som först ryggar tillbaka. De hälsar och presenterar sig. Mannen återfår talförmågan och säger till Byggarn:

- Fan! Du får ursäkta, men du borde inte lämna na ensam med rom där ögena... E ru musiker, förresten? Du ser så bekant ut.

En stund senare hör vi mannen berätta för en lika överförfriskad kompis:

- Du skulle sett dom där ögena... Men så kom den där gorillan, vettu...

Den bästa av svärfäder

Min svärfar försöker nå upp till minst hundra simturer per sommar. Än har han inte nått riktigt ända fram denna sommar, men han jobbar på det. Idag simmade han två gånger, med ett parti patience på bryggan emellan.

Annars bär han långkalsonger nästan året runt min svärfar. Och hittar han inte sin mössa tar han svärmors cykelsadelöverdrag. Bara man håller värmen, säger han.

När svärfar spelar fotboll med barnbarnen på gräsmattan är han Charlie Chaplin. Men inne i huset har han ett helt skåp fyllt med fotbollspriser, pokaler och hyllande tidningsartiklar från en svunnen tid. En tid han aldrig pratar om. Men alla vet ändå.

Min svärfar kommer med ved, klipper vår gräsmatta och sticker alltför ofta fickpengar till barnbarnen. När jag fyllde år skrev han "en finstämd dikt", som han kallade det, på presentkortet. "Du är bäst!" stod det, knappt tydbart.

Till sin egen födelsedag önskade han sig en flaska Vademecum! Han är en tok! En genomgod knäppgök!

Svärfar, du är värd så mycket mer, du är värd minst två flaskor Vademecum!

Du är bäst!

Höstens första brasa

Nyskurat köksgolv.
Tortillas till middag.
Regn som dånar över plåttaket.
Clintans Gran Torino.

Jag vet, jag borde blogga om Duke Ellington-konserten, för den var fin. Men just nu är jag så infernaliskt mätt på kultur. Jag vill bara tvätta lite, vika lite, torka av, röra runt och vispa lite, rensa lite och kasta bort. Jag vill bara tänka diskbänkstankar och känna doften från höstens första brasa.

Woodstock i Tärnebolstad 2009

Människor. Människor i högar, grupper och klungor. Människor i rörelse, människor i stillhet. Människor i solen, människor i skuggan. Författare, musiker, lärare, studenter, förläggare, byggare, bibliotekarier, kulturjournalister och teologer i en kärleksfull röra.

En långhårig präst kommer mullrande på sin HD. Han drar av sig prästkragen och slänger sig på gräsmattan bland ungdomarna. Apatikerförbundet har sensommarkongress på hans gård.

Vad är kärlek? Vi delar med oss av poesi, sång, musik och privatfilosofiska anföranden. Vi jammar oss i trans. Vi spelar på plasthinkar, decilitermått och snusdosor.

"Det här ska verkligen inte bli nån vana!" säger hon, apatikernas ordförande, vars gårdstun vi ockuperat. "Men vi siktar på att träffas nästa år igen. Om vi orkar."