fredag 31 juli 2009

Gudmor till guddotter

Det där med andlig vägledning, det kan jag inte ge min guddotter. Jag skulle själv behöva få lite styrsel på min livsåskådning. Och det där med att systematiskt samla silverskedar, handdukar och annat nyttigt åt sitt gudbarn är jag inte heller bra på.

Men jag kan ge henne en mungiga.
Och jag kan lära henne spela på den.

tisdag 28 juli 2009

Hjärtat var en gång ditt eget

- Behöver pappa och du lite tid för er själva? undrar Felli, nio år.

Vi semestertjafsar rätt mycket just nu, Byggarn och jag. Vad ska vi prioritera? Umgänge med långväga vänner? Kulturevenemang? Stugliv? Tapetsering? Jag vill att han ska följa med på Joel-operan. Han vill hellre lägga nät.

Felli lyssnar. Och skickar in ett bidrag till Ålandstidningens sexordsnovelltävling:

"Hjärtat var en gång ditt eget."

måndag 27 juli 2009

Fallos

Foto: lånat av Manotanten

En av sägnerna kring didgeridoon handlar om en jätte. Han satt fången i en stor grop. För att signalera efter hjälp blåste han - i sitt kön. En dov ton uppstod. En ton som vibrerade och fortplantade sig genom marken.

I mytens, och jättens, hemland Australien tycker vissa inte att det är lämpligt att kvinnor trakterar detta instrument.

Men det struntar syster E i.

Bipolaritet

Åskvärme och skuggkyla i en saligt oredig väderlek. Vi är mitt i leken. Båthusen i Bamböle lyser magiskt, men varje gång jag tar fram kameran lägger molnen en mattgrå slöja över viken.

Byggarn, barnen och våra långväga vänner kastar sig i vattnet. De hoppar från tornet, dyker och simmar, frustar och skrattar. Byggarns halsband skär nästan nästippen av honom. Med sitt blodiga och väderbitna byggfejs ser han ut som en finsk fyllbult.

Slagregn över vindrutan och solglitter över bergen. Byggarns välstrukna skjorta kan inte uppväga hans dekadenta uppsyn, men han blir ändå insläppt på restaurang Soltuna. Uppehåll. Skyfall borta i horisonten, där långt ute på havet.

Fellis "trollpasta" har ögon, näsa och en stor glad mun av paprika. Hon suckar högt:
- Varför måste allt vara så himla glatt hela tiden?

fredag 24 juli 2009

Skjuta från höften

- Ok, vad ska vi tänka på? Hur ska vi lägga rösten? Vilken klang vill du ha? Hur ska vi frasera? Vilka stavelser ska vi använda? Vilken tonart? Ska vi oktavera? Sätta stämmor? Kvinter? Borduner? Vilken taktart?
- Tänk inte så mycket. Sjung bara. Igen och igen. Ni märker själva.

Och vi sjöng. Igen och igen. Och visst märkte vi. Första varvet var vi tre spretiga flickröster som med konstruerad gällhet försökte spela jojkare. Det lät väldigt konstgjort och onaturligt. Så småningom glömde vi oss själva och sögs in i rytmerna och musiken. Då lade sig rösterna tillrätta och bara gungade med. Häftigt!

Hur "rätt" vi sjöng är kanske svårt att avgöra. Några turister som besökte kyrkan under övningen tyckte vi lät som indianer...

När jag kom hem mumlade tonårspojken:
- Vad är nästa steg? Mongolisk strupsång?

tisdag 21 juli 2009

Same. But different.

Foto: Andreas Fliflet

Vi måste lära oss jojka, mina systrar och jag. Till på fredag. Vår musikervän Andreas Fliflet i Norge vill ha våra röster på en jojklåt han skrivit. Han är fullt medveten om att vi aldrig jojkat förr, men tror att vi kan lära oss. Vi är synnerligen skeptiska, men kan inte motstå frestelsen. Tänk vilka utmaningar man ställs inför i livet!

måndag 20 juli 2009

TV-team i köket

Idag var ett tv-team från FST här för att banda en sekvens för en dokumentärfilm om Lill. Vilket kaos! Pappa, mamma, systrarna och deras telningar, jag själv och min familj (som flydde bort så fort de fick chansen) och tv-teamet bestående av två kameramän, en producent samt programledaren Bettina Sågbom (till höger i bild). Fokus blev kanske inte så mycket på Lill som det var meningen. När jag tänker efter blev det väl inte så mycket fokus på nånting över huvud taget. Bara det familjära kaoset. Men kanske var det just det de ville ha.

söndag 19 juli 2009

Over and out

Sista dagen i Studio Tvärgränd. Idag har vi bara lyssnat igenom alla låtar och gjort justeringar och pålägg. Det är nästan lika tungt som att banda. Man blir lätt överkritisk och tycker att "someone's flat/sharp" hela tiden. Och ibland blir man alldeles stolt! Teknikern kommer att jobba med materialet i en månad innan han presenterar det för oss.

Husfolket (våra föräldrar) kom hem till studion efter en veckas stugliv. Lill Lindfors kom förbi och åt korv med potatissallad med oss. "Ni måste dricka mer vatten!" sa hon. "Ni ser helt slut ut!" (Vi har druckit kaffe och vitt vin hela veckan...) Och så fick hon tjuvlyssna lite på inspelningarna.

Just när vi lyssnade på "Äril eldfjäril" flög en fjäril in i rummet!

fredag 17 juli 2009

Udu does the trick

- Det är nåt som saknas! gnällde jag när vi övade inför skivinspelningen. Vi behöver ett instrument som ger lite undervattenskänsla. Något som kluckar sådär lite rytmiskt. Vi försökte hitta nya sätt att spela på våra befintliga instrument, men lyckades inte riktigt få fram det där soundet. Det där. Som jag inte riktigt visste vad det var.

Så kom vår tekniker/producent.
- By the way, sa han, I brought an instrument you could use. It's called udu.
Han satte sig ner med en stor keramikkruka i famnen och lät handflator och fingrar löpa över dess kropp. Genast fylldes rummet av vattenblänk, porlande bäckar och vågor som slog mot båtskrov.

Syster E gav mig ett lyckligt leende och en blick som sa "Nöjd?".

Vi har skrattat mycket idag. Det är inte bra. Jo, det är bra, men inte om man vill banda in en snygg sångröst de närmaste tjugo minuterna efter skrattanfallet. Men när man rör ihop tre språk på en gång uppstår ibland små lustigheter. "Meidän pitäisi focus on the helhet."

Och humornivån är inte hög. Jag berättade att när Byggarn och jag bodde i Vasa fick vi hem en reklamlapp där vi blev erbjudna "kaffe med pulla" om vi tankade på en viss mack. Systrarna låg dubbelvikta.

Udu är förresten udu-rumpu på finska. Bara en sån sak.

torsdag 16 juli 2009

Fjärdedagstopp

Nu är vi back on track. Efter gårdagens svacka då vi bara klarade av att banda in två låtar har vi återhämtat oss och kommit i kapp schemat. Idag bandade vi fyra låtar! När vi satte slutackordet i den sista sången, den känsliga "Nagelmärket", uteblev teknikerns sedvanliga råa utrop "Fucking great!" Han var helt tyst. När vi vände oss mot honom såg vi att tårarna rann på honom. "You guys", snyftade han. "You don't understand..."

Reportage i Nya Åland.

måndag 13 juli 2009

Adrenalin

Adrenalin.
Adrenalin. Adrenalin. Adrenalin!
I ordets allra mest positiva bemärkelse.

Jag säger som vår tekniker:
It's fucking great!

lördag 11 juli 2009

Grottliv

I morgon börjar det. I morgon avskärmar vi oss från omvärlden och börjar inspelningen av CD:n. Teknikern/producenten från Seawolf Studios i Helsingfors kommer hit och stannar en dryg vecka. Får se om jag hinner blogga.

Det får inte regna, för det det hörs i rummet. Det får inte heller vara strålande sommarsol, för det svider när man måste vistas inomhus hela dagarna.

Vi måste ha frukt, ett stort fruktfat. Och en jäkla massa vatten och kaffe.

Om allt går som det ska och skivan blir bra ska jag tatuera in vår namnlogga på armen. Ulvens Döttrar.

fredag 10 juli 2009

Nellan-koli

Tack, Nellan, för ditt fina sommarprat! Visst minns jag. Jag minns våra shower och de fåordiga mopedkillarna i skinnjackor. Men speciellt minns jag resan vi gjorde till Grekland med våra mammor. Minns du deras miner när vi kom gående hand i hand med "var sin likadan".

Och du, när du fick höra att du har lika vackra ögon som en ko. Det VAR en komplimang!

onsdag 8 juli 2009

Solitaire

Jag saknar den där känslan man får när någon ropar "Hej då!" och stänger ytterdörren, och man inser att man kommer att vara ensam hemma resten av dagen. Det suger till i magen av lycka. Först vandrar jag från rum till rum och lyssnar till tystnaden. Det knarrar lite i golvplankorna och köksklockan tickar. Jag kan höra mina tankar. Sedan brygger jag kaffe och sätter stereon på hög volym. Det boostar lusten att ta tag i tillvaron. Jag vill!

måndag 6 juli 2009

Stockholm

Vi tog en mini-semester och for till Stockholm hela familjen. Först på schemat stod Tekniska museet, perfekt för ett gäng där åldrarna spänner mellan nio och fyrtionio. Det fanns nåt för var var och en av oss. Motorer för Byggarn och stora O, styrke- och reaktionsmätning för Mellanpojken, synvillor och lustiga speglar för Felli och mig.

Näst på tur stod Skansen. Sist vi var där var jag gravid med Felli. Och Byggarns månpojke var med. Skansen är också en ypperlig plats att besöka för en familj med vitt skilda åldrar och intressen. Men våra barn hade nog varit glada och entusiastiska vart vi än hade farit. "I kväll ska jag bara ligga och tänka på allt vi har sett idag", sa Felli. Jag älskar att resa med våra ungar. De är nöjda med så lite.

På kvällen när vi kommit till syster J:s lägenhet hämtade Byggarn sushi. Vi frossade i dessa soyadränkta, wasabiheta risbullar med lax och räkor.

Sedan tog Byggarn en solopromenad på stan. Han ringde mig och sa att han gillar Stockholm, att han skulle kunna bo här. Det visste jag redan. Det märker jag på hans sätt att manövrera bilen i den hektiska stockholmstrafiken. Han njuter av adrenalinet. Förresten har han bott och jobbat i Stockholm i två omgångar innan vi träffades. Jag påminde honom om det. Att han valde att flytta tillbaka hem båda gångerna.

Men jag förstår honom. Stockholm sommartid är något speciellt. Man blir lite förtrollad. Förförd.

söndag 5 juli 2009

Celebert besök i Kvarnbo Gästhem

Syster E och hennes M har haft celebert besök på sitt gästhem. Åtminstone var mannen i fråga slående lik Anthony Hopkins i filmen The wold's fastest Indian. Gästhemmets "Hopkins" var motorintresserad även han och hade inget emot att sätta sig på M:s Indian chief för några foton. Han var en fridens man.

Det hade kunnat vara annorlunda. Tänk om de hade stigit upp en natt, syster E och hennes M, och sett denne herre stå i ett skumt hörn. Med ett belevat uttryck i ansiktet. Och blodet rinnande i mungipan...