På väg till Uppsala

Jag sitter ensam vid mitt bord i färjans cafeteria. Byggarn har gått för att hämta mat åt oss. En lätt överförfriskad äldre herreman slår sig ner vid grannbordet. Efter en stund lutar han sig åt mitt håll och säger:

- Ursäkta mitt oborstade sätt, men dom där ögena e fan inte å leka med! De e rom vackraste ögon jag sett på jävligt länge! Det syns i rom att du tänker.

- Tack! (Inombords: Yes! Den första komplimang jag fått på länge! Jag struntar i att människan är full.)

- Jag känner igen dig! fortsätter han. Är du känd?

- Nä. (Inombords: Äsch, där rök den komplimangen, han vill bara ragga. Var håller Byggarn hus?)

- Jo, men jag såg dig på teve igår! Är inte du den där höjdhopperskan?

- (Inombords skrattar jag så tårarna rinner. Han skulle se hur det ser ut när jag kliver över en tröskel med mina försvagade muskler.) Nej du, svarar jag. Långt ifrån!

- Men en grogg kan man väl få bjuda på?

Då kommer Byggarn med maten. Han sträcker fram näven till mannen som först ryggar tillbaka. De hälsar och presenterar sig. Mannen återfår talförmågan och säger till Byggarn:

- Fan! Du får ursäkta, men du borde inte lämna na ensam med rom där ögena... E ru musiker, förresten? Du ser så bekant ut.

En stund senare hör vi mannen berätta för en lika överförfriskad kompis:

- Du skulle sett dom där ögena... Men så kom den där gorillan, vettu...