lördag 9 juni 2012

Mitt 9 juni-tal

Det känns hedrande att få uppdraget att 9 juni-tala just här vid Emmaus i Godby, och jag är på hemmaplan på fler än ett sätt, för Emmaus ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att mitt hem är fyllt av retroklenoder härifrån, utan också för att organisationen har något att säga.

Emmaus lär oss tänka utanför oss själva. Vi blir delaktiga i någonting större, dels ett återanvändningssystem som förstås minskar avfallsbelastningen på miljön, men vi bidrar också, genom Emmaus, till att förbättra livssituationen för många människor i världen där stora sociala och ekonomiska klyftor försvårar tillvaron. Emmaus kopplar ihop Åland med resten av världen i ett gemensamhetstänk. Det är inte ”vi” och ”dom”. Det är ”vi alla”.

I dag firar Åland nittio år av självstyrelse. Det är nittio år sedan de första nyvalda parlamentsledamöterna tågade in till sitt första plenum. Och det är bara att konstatera att det gått bra för Åland. Självstyrelsen har haft en stor betydelse när det gäller våra möjligheter att själva forma vårt samhälle efter våra specifika behov. Åland är en fantastisk plats att leva på, inte bara för sin natursköna miljö, utan också för sin sociala trygghet, sitt levande kulturliv och sin minst sagt artrika företagsamhet. Åland är ett mångkulturellt landskap fyllt av handlingskraft och kreativitet. 


Ändå finns utrymme för utveckling och vi blundar inte för de behov av förbättringar som finns. Det kan gå hett till i den åländska politiken, men vi har full insyn och folkets röster hörs! Makten granskas hårt av medierna, vilket vi ska vara tacksamma för, för det är det ultimata beviset på att vi lever i en demokrati.

Men det är inte bara självstyrelsen som ger oss anledning att vara glada över att vi bor på Åland. Åland är som bekant en av få demilitariserade zoner i världen, vilket vi kan vara stolta över. Vi lever i fred - och vi tar freden för given. Men när man ser de militära grymheter som alltför många länder utsätts för, önskar man bara att hela världen kunde demilitariseras.

Det här med gränser är inte helt okomplicerat. Vi behöver dem, samtidigt som de kan vara begränsande. Vi bygger en identitet och en trygghet kring vårt hemland, vår hemkommun, vår hemby och vi är beredda att hårt försvara det vi betraktar som vårt. Det är bra att känna kärlek till sin hembygd och värna om närservice och närdemokrati. Det skapar ett engagemang. Men kanske behöver vi på lilla Åland få lite perspektiv på våra gränser, såväl de mänskliga, som geografiska.

Ibland kan det kännas som om vi lever i sexton demokratier. Med 28 000 invånare på en total landareal på drygt 1 500 km² kan det bli lite för mycket av det goda, då varje sextondel försetts med egen regering, egen socialförvaltning och på många håll egen sophantering. ”Gräset må vara grönare hos grannen och skatteprocenten lägre, men nog är klipporna lite slätare hos oss och servicenivån lite högre.” Tänket blir oundvikligen snuttifierat och det går ut över gemenskapen och vi-känslan. De flesta politiker på Åland är överens om att vi står inför en samhällsreform. Och tänk, tack vare vår självstyrelse kan vi själva bestämma hur denna reform ska genomföras!

Men än så länge är varje kommun tvungen att se om sitt eget, även om bismaken finns där. För när vi borde lägga det kommunala krutet på att hitta lösningar för en åldrande befolkning med ökat vårdbehov, tvingas vi lägga resurser på att föra statistik på hur många utomsocknes ungdomar som kommer till vår ungdomsgård, och hitta sätt att hålla koll så att det inte hamnar saltvikssopor i Finström eller finströmssopor i Saltvik.

Vi tycker kanske att vi är bra på att lyfta blicken från vår egen täppa och vi värnar om vår rätt att söka oss utanför våra gränser. Men är vi lika bra på att släppa in? Eller fastnar vi i ett vi- och dom-tänk redan på kommunal nivå?

Många inflyttade familjer vittnar om ett gott mottagande, och menar att det inte är svårt att komma in i det åländska samhället. Men alla nyanlända har inte samma goda erfarenheter, så vi har en del kvar att göra. Visst är det så att vi behöver öppna dörrarna till arbetsmarknaden för våra inflyttade ålänningar och erbjuda fullgoda möjligheter för dem att lära sig svenska, men det räcker inte med det. För att främja en god integration och stävja de främlingsfientliga krafterna som vi faktiskt har alldeles inpå oss måste vi bredda möjligheterna för de inflyttade att bli delaktiga i det åländska samhället. Det är vårt gemensamma ansvar.

Jag ska berätta lite om min farmor. Min farmor Anna-Greta Grüssner var på många sätt en speciell kvinna. Hon bodde här i Godby, och under hela sitt liv verkade hon över gränserna. Efter att ha flytt från ett krigshärjat Berlin med fyra småbarn, och suttit i interneringsläger i sitt eget hemland, fått sitt hem beslagtaget, och levt under svåra förhållanden som ensamstående mamma utan arbete, byggde hon upp två företag, ett bageri och ett tvätteri, och fick det med åren rätt gott ställt.

Men hon glömde aldrig hur det var att leva i fattigdom. Och hon glömde aldrig hur det kändes när en obekant människa skickade ett paket med förnödenheter till henne och barnen när de satt i interneringslägret.

Efter det skickade hon själv många paket till behövande världen över. Hon var engagerad bland annat i Röda Korset och initierade flera hjälpsändningar till krigsdrabbade områden. Ja, inte bara krigsdrabbade, förresten. Ni minns kanske hjälpsändningen hon startade till de fattiga i Helsingfors? Hon hade sett de långa brödköerna i huvudstaden på tv-nyheterna, och som alltid, när min farmor såg att människor hade det svårt agerade hon. För henne spelade det ingen roll om det gällde någon runt husknuten eller folk på andra sidan jorden.

Att det i vissa ögon kunde upplevas som provocerande att lilla Åland skickade en hjälpsändning till Helsingfors, det struntade hon i. Hon fick en del hatbrev där det stod ”Skitkärring, vi behöver ingen hjälp från Åland.” Och någon tyckte att hon väl kunde tänka på de nödställda här på Åland först, men hon fick också tackbrev från familjer som uppskattade att hon hade sett allvaret i deras situation.

Min farmor värdesatte sin rösträtt. Och hon drog sig aldrig för att ta kontakt direkt med politikerna. Jag hittade ett brev som hon hade skrivit och som ger oss lite perspektiv på närdemokrati. Kanske inte avståndet mellan gräsrot och politiker är så långt sist och slutligen. Jag ska läsa en nerkortad version:

Herr Republikens President

Med förtvivlan följer jag och en stor del av Finlands folk kurdernas och de afganistanska kvinnornas och barnens öde i olika fängelser i Estland. /…/

Finns det ingen möjlighet att ta emot dessa flyktingar innan de gå under av svält och umbäranden?

Herr President, vi vet att Ni alltid kämpat för de mänskliga rättigheterna och mot alla slag av förtryck. Vi hyser ett stort förtroende för Er och ber Er bistå oss att hjälpa dessa olyckliga människor till en drägligare tillvaro här i Finland. /…/

Godby, Åland den 10 juni 1994
Anna-Greta Grüssner

Hennes agerande visar med tydlighet att hon tänkte bortom gränserna. Både vad gäller medmänniskorna världen över och avståndet till de styrande. Det går an att skriva ett brev direkt till presidenten. Det är inte ”vi” och ”dom”, det är ”vi alla”.

Jag känner tillförsikt inför framtiden, för i den åländska folksjälen finns tolerans och respekt för det udda och lite annorlunda. Vi uppskattar våra profiler och utstickare, för vi är ju alla lite säregna. Och i ett samhälle där det udda är normen passar alla in. På samma sätt finns en sund nyfikenhet inför det nya och en genuin omtanke om människan. Vi lämnar folk i fred, men vi lämnar ingen i sticket.

Vi ålänningar kommer alltid att vara finströmare, saltvikare, sundsbor, getabor o.s.v. Men må vi aldrig låta nöja oss med det. För vi är också finländare, européer och världsmedborgare! Och i allra högsta grad är vi beroende av hur våra medmänniskor i grannkommuner och i världens alla länder har det. Därför har vi allt att vinna på att luckra upp den skarpa gränsen mellan ”vi” och ”dom”.

Vår självstyrelse är ett värdefullt redskap som vi fortsättningsvis ska förvalta väl. Och vi ska använda den till att forma ett välkomnande, grönt och fredligt Åland som sprakar av liv och rörelse, och som har en plats i världen.

Bland det bästa vi kan ge våra barn inför framtiden är inte bara vetskapen om att världen är full av medmänniskor, utan även insikten om att de själva är det - en medmänniska.

onsdag 10 november 2010

Träda

Min blogg är lika näringsfattig som en överodlad åker. Jag måste låta den vila ett tag. Ligga i träda. Men jag ska inte överge den.

måndag 1 november 2010

Den som vandrar om natten

Halloween gick mig obemärkt förbi. Jag såg varken ninjakrigare, monster eller mördare. Skönt, för jag förstår inte riktigt vad de gör här. Men jag har träffat vänner från olika håll i mitt liv och insett hur viktiga de är för mig. Här går en av dem synnerligen välrustad hem i natten.

fredag 29 oktober 2010

AF

Hej. Jag heter Isabella och är facebookoholist...

fredag 22 oktober 2010

I samklang med hösten

Man måste inte bli bästis med hösten. Men eftersom man är tvungen umgås med den ett tag kan det vara bra att försöka hitta ett sätt att kommunicera med den.

torsdag 21 oktober 2010

Att göra gemensam sak

Det är mycket markeringar, demonstrationer och manifestationer nu. Och motmanifestationer. Det är bra. Det öppnar debatterna. Det ska inte vara så märkvärdigt att ta ställning och stå för en åsikt.

Men i vissa fall är jag kluven. Om människor gör gemensam sak och skriver ut sig ur kyrkan lika lätt som man klickar på en gillaknapp på facebook blir jag fundersam. Är det rätt sätt att manifestera? Det är ett hårt slag mot kyrkan. Och vad blir resultatet? Att alla konservativa blir kvar.

Men kanske handlar massflykten om något annat än en ren manifestation? Kanske tycker man verkligen att man har kämpat, år ut och år in, utan att få gehör. Kanske känner man sig verkligen inte välkommen i den kyrkliga gemenskapen. Kanske klingar kärleksbudskapet falskt? Är det så, ja då vill man bort till slut. Och steget ut blir så mycket lättare om andra gör samma sak. Det blir en ny gemenskap.

Oavsett. Kyrkan har anledning att vara självkritisk. Kyrkans gemenskap borde vara starkare.

måndag 18 oktober 2010

Vem är bildad?

Jag såg SVT:s Debatt häromdagen. Man beskärmade sig över den bristande bildningen bland de svenska politikerna. En politiker får inte tycka om dansbandsmusik - det bör vara opera. Folklighet bland politiker är inte folklighet - det är populism. Eller ett resultat av någon sorts bildningsförakt. Men vem är bildad?

Jag är akademiskt utbildad - men jag är inte direkt bildad. Bildade människor hämtar kontinuerligt ny kunskap från flera nivåer i livet. Bildning är en livshållning. Bildade människor kan sätta kunskapen i ett sammanhang och kanske omvärdera den. Bildade människor kan resonera - för bildade människor är inte tvärsäkra.

Bildningsförakt och prettoallergi är inte samma sak. Jag älskar att lyssna till bildade människor som säger kloka saker. Det är inte fel att ha pretentioner. Men jag har svårt för tillgjorda pseudointellektuella samtal. En cybervän sa en gång att hon var så anti-pretto att hon nästan blev anti-pretto-pretto. Kul! Hon är bildad. Men det är oftast bildade människor som ger uttryck för prettoallergi.

Min byggarmake brukar kalla intoleranta och främlingsfientliga människor "obildade". Kanske har han rätt. Han själv är inte akademiskt utbildad. Men han visar sig ofta vara mer "bildad" än jag.

måndag 11 oktober 2010

Det finns fester och så finns det fester

Pappas 70-årspartaj kunde knappast ha blivit mer lyckat. Mina föräldrar har alltid kunnat det där med fester, så jag har många glada partyminnen från min barndom, allt från små pizzakalas till stora jamsessions med dignande buffébord. Maten är viktig, men den måste inte vara avancerad, bara den är god. Och riklig! När det är fest ska man kunna frossa.

Sången och musiken har varit en central del i festandet. Körsång, ensemblesång, allsång och underhållande duetter ger festen det där speciella lyftet. Detsamma gäller inslag som humoristiska tal, någon som plötsligt ställer sig upp och läser en dikt av Nils Ferlin eller någon som på ren dårskap sjunger Närmare Gud till dig. Men det måste även finnas utrymme för småprat, mingel och vilda diskussioner.

De ädla dryckerna har alltid funnits med i bilden, men har hanterats med vett, och i det här fallet med ren finess. Champagneflaskor och ölflaskor sänktes ner i en nybyggd belyst fontän fylld med is (här något urgallrad). I kvällsmörkret gnistrade och porlade källan på ett nästintill magiskt sätt. Av bortemot 150 gäster var det bara en som blev rejält full.

Inramningen och mysfaktorn betyder en hel del. En brinnande brasa i spisen, tända ljus och lite grönska är viktigare än ett välstädat hem. Men viktigast är ändå människorna. Var och en bidrar med en känsla. Var och en, inte minst värdfolket, tillför något som avgör hur stämningsfull och rolig en fest blir.

"Ja, må han leka", sjöng gästerna i högan sky för min barnsliga men livskloka far. "Ja, må han leka uti hundrade år!"

Bilder: Syster E (hon som blev proffs i mat, dryck, feststämning och musik)

fredag 8 oktober 2010

Projektdag på gammelgård

Klockan är 01.21 på natten. Vi har haft projektdag här på gammelgård för att förbereda pappas respektive morfars 70-årsdag. Mina systrar och jag har skrivit nidvisor och hyllningssånger. Hans sju barnbarn i åldrarna 0-18 har gjort handavtryck på en stor ritad tårta. Fingrarna är tända tårtljus - sammanlagt 70 stycken.

Vi har fotograferat barnaskaran framför huset. Och ramat in bilden med passepartout. Märkligt hur svårt det var att hitta ett foto där alla ungar var skarpa, glada och synliga. Ändå var vi två fotografer som knäppte oupphörligt i tjugo minuter. Nu är det bara lite matlagning och sångövning kvar.

Det är kärt besvär för en älskad pappa och morfar.

måndag 4 oktober 2010

Ett körsbär

Tack, Stjärnkraft, för denna award! Jag ska med nöje lista tre saker jag känner varmt för, men jag kommer inte att skicka uppdraget vidare. Därmed inte sagt att inte flera skulle vara värda denna utmärkelse.

Här är de stora bitarna:
  1. Amnesty, Unicef, Agenda 21
  2. Barn ska ha en trygg uppväxt med vuxna som lyssnar.
  3. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Den socialdemokratiska - inte kommunistiska - innebörden av devisen.
Och de små:
  1. Tystnad
  2. Skratt
  3. Berättelser
Sablar, det här var svårare än jag trodde. När jag begärde hjälp av Mellanpojken tyckte han jag skulle skriva "lingon, myrslokar och ljuddämpare"...

söndag 3 oktober 2010

Så olika, så lika

De är så olika, våra tre barn. Både till utseendet och personligheten. Så konstigt.
Så fascinerande. De har ju ändå samma mamma och pappa. Men något har de gemensamt. De är så fina människor. Rejäla, kloka och alldeles knäppa i huvudet.

Igår var vi ute i hösten och fotograferade gammelgårdsbarnen i trädgården. Morfar fyller nämligen 70 år nästa helg (ja, han ska fira hela helgen) och då ska han få bilder på sina barnbarnskullar, kanske till och med ett där alla sju barnbarn finns.

lördag 2 oktober 2010

Ingenting annat än kärleken

Två ledsamma besked under samma vecka. En släkting har separerat. En väninna har blivit änka. När sånt händer tar jag tempen på mitt eget äktenskap. Tycker att Byggarn borde sluta röka, gå till läkaren och kolla upp lungor, blodtryck, kolesterolvärde etc.

Försöker samtidigt övertyga honom om att jag minsann klarar mig utan honom om han vill lämna boet. Tro inte att du behöver stanna för att "ta hand om" din rörelsehindrade fru, säger jag ibland. Det handlar inte om martyrskap. Jag vill klara mig själv. Jag klarar mig verkligen själv! Ingen ska känna sig moraliskt tvingad att stanna hos mig. Det ska vara kärleken och ingenting annat än kärleken som avgör.

Men det senaste svaret jag fick av Byggarn blev onekligen skrattretande. Och han märkte det själv i samma stund han sa: "Men jag vill hålla mina vingar över familjen." Blah!

tisdag 28 september 2010

Jag-reformen

Jag lyssnade till en krönikör på P1 härom dagen. På ett både träffsäkert och gripande sätt beskrev personen det som nu händer i svensk politik som en jag-reform. (Till skillnad från 60-talets du-reform.) Krönikören menade att den jag-politik som i fyra år bedrivits i Sverige har ställt dörrarna på glänt för sverigedemokraterna.

Och socialdemokraterna, de hamnade obönhörligen på efterkälken. De glömde förklara att vi-tänket gagnar även jaget, att "jag" tjänar - såväl direkt som indirekt - på att "vi" mår bra.

fredag 24 september 2010

Gränsland


Sommaren dröjer sig kvar och leker lite med hösten. 

Här i Gammelgård pysslar var och en med sitt. Byggarn som fått en rejäl förkylning ligger nerbäddad och läser en bok om Che Guevara och Fidel Castro. Yngsta dottern bläddrar i Katarina Gäddnäs Vitbok. Hon letar efter dikten om Guldfisken. Mellanpojken har dragit på sig boxhandskarna och tar en match mot sandsäcken.

Jag saknar stora O som flyttat. Men jag skrattar ännu åt hennes senaste one liner när hon var hemma. Hon hade hittat mina leriga promenadskor och tittade glädjestrålande på sin rörelsehindrade mor: "Men mamma, har du varit off road?!"

Idag lagade jag makaronilåda för första gången i mitt liv. Den blev torr. Men familjen var snäll nog att låtsas tycka om den. Mellanpojken pressade i sig tre portioner. Till makaronilådan åt vi lättkokta sparrisar med smält smör. Och majskolvar.

I natt låg jag i skogen med huvudet på mjuk björnmossa. Små rävungar kilade förbi, alldeles intill mig. Någonstans i närheten kluckade vatten.

torsdag 23 september 2010

Syns inte - finns inte

Det svenska valet blev en rysare. Likaså resultatet. Såväl väljare som politiker har fått sig en rejäl tankeställare. Förhoppningsvis också medierna. Det positiva i allt som hänt är att det unkna som legat och pyrt kommit upp till ytan. Ingen kan undgå att se det. Strategin "syns inte - finns inte" funkar inte längre. Nu är det full öppenhet som gäller. Och nya strategier.