Den svåra ålänningen

Vi ålänningar lär vara svåra att komma in på livet. Det upplever många inflyttade på Åland. Jag läste det senast i dagens tidning och jag har hört det förut. Vi är välvilliga och hjälpsamma, men svåra att lära känna. Det går bra att prata om väder och näringar, men närmar man sig människan tar det ofta stopp.

Jag undrar vad det kan bero på.

Vi är inga sociala ekvilibrister som svenskarna. Vi är inte heller snyggt belevade som finländarna. Vi är faktiskt rätt stelbenta och tövliga i sociala sammanhang. Nästan ohyfsade. Oskyddade? Dessutom är vi envisa och halsstarriga, tycker att rätt ska va rätt. Men samtidigt vill vi inte sticka ut hakan. Lokalpressen är full av anonyma magsura mess. Behöver jag säga att vi är dåliga på konflikthantering? Vi löser allt praktiskt, men lämnar känslorna därhän.

Kanske har vi någon sorts charm, för vi tar oss fram i världen, vill göra oss hörda. Vi vill att folk ska komma till Åland. Och folk kommer verkligen till Åland! Folk blir förälskade i ålänningar och bosätter sig här.

Men vad gör vi för att underlätta för våra inflyttade att acklimatisera sig? Delar vi med oss av oss själva? Och visar vi ett genuint intresse för de kulturer som kommer till Åland?

Jag vet att jag generaliserar. Det måste man ibland.