torsdag 10 september 2009

Den svåra ålänningen

Vi ålänningar lär vara svåra att komma in på livet. Det upplever många inflyttade på Åland. Jag läste det senast i dagens tidning och jag har hört det förut. Vi är välvilliga och hjälpsamma, men svåra att lära känna. Det går bra att prata om väder och näringar, men närmar man sig människan tar det ofta stopp.

Jag undrar vad det kan bero på.

Vi är inga sociala ekvilibrister som svenskarna. Vi är inte heller snyggt belevade som finländarna. Vi är faktiskt rätt stelbenta och tövliga i sociala sammanhang. Nästan ohyfsade. Oskyddade? Dessutom är vi envisa och halsstarriga, tycker att rätt ska va rätt. Men samtidigt vill vi inte sticka ut hakan. Lokalpressen är full av anonyma magsura mess. Behöver jag säga att vi är dåliga på konflikthantering? Vi löser allt praktiskt, men lämnar känslorna därhän.

Kanske har vi någon sorts charm, för vi tar oss fram i världen, vill göra oss hörda. Vi vill att folk ska komma till Åland. Och folk kommer verkligen till Åland! Folk blir förälskade i ålänningar och bosätter sig här.

Men vad gör vi för att underlätta för våra inflyttade att acklimatisera sig? Delar vi med oss av oss själva? Och visar vi ett genuint intresse för de kulturer som kommer till Åland?

Jag vet att jag generaliserar. Det måste man ibland.

6 kommentarer:

Unknown sa...

jag älskar generaliseringar!

speciellt när man är medveten om att det bara är en liten del av "sanningen" eller den komplexa helheten det ju handlar om när människor är inblandade på nåt sätt... vare sig det gäller enskilda människor eller hela kulturer; socal, etnisk, religiös tillhörighet, sexuell läggning, ålder, kön, nationalitet etc etc

generella skillnader; bara en del av helheten, ja

MEN

ändock en del och ofta väldigt intressant o spännande...

jag bor ju sen länge nu i sverige men känner igen det du skriver om

För visst vänder ålänningarna ryggen till i många fall... och mest liksom tycks spana ut över havet...

lite kärva, ja... som du säger, envisa o stelbenta...

"löser" konflikter med tystnad och munsnörp...

byamentaliteten är fortfarande stark på gott o ont och de som bosätter sig i en liten åländsk by får kämpa rätt hårt för att bli accepterade men kan ändå efter att ha bott kanske femtio år i byn fortfarande kallas för "svänskin" eller "tammeforsarn" eller nåt dyl...

en sak som jag märkt med ålänningar (inkl mig själv när jag flyttade till s) är att vår humor är ganska unik eller i a f ganska ovanlig... o lite svår

den är ofta ironisk o ordentligt kärv... läste nånstans att den liknar den ryska och den judiska humorn på det sättet...

har märkt att den är ganska svår som sagt att förstå sig på... speciellt svenskar... de fattar inte alltid riktigt om det är ironi el inte...

OCH

som du säger;
när det kommer till käääänslor då tittar nog ålänningen mest ut över havet igen och andas på sin höjd in det där lätt konstaterande "ssschjooo": et som är så typiskt för den ordkarge ålänningen

på sin höjd...

ssscjhooop!

Isabella sa...

JA! Jag försökte faktiskt definiera den åländska humorn, för den är verkligen säregen på något sätt, underfundig. Lågmäld men kaxig. Lyckades inte, så jag skippade det.

Poetcarina sa...

Det är inte bara den åländska humorn som är lågmäld och kaxig, tycker jag. Genomgående är vi lågmälda och kaxiga. Som martallar allihop.

Isabella sa...

JA! Precis som martallar! Nu förlät jag oss, plötsligt...

ms sa...

Att checka in på ett Åländskt hotell är en upplevelse...

Isabella sa...

Jag kan föreställa mig, men... BERÄTTA! :-)