Ängen var helt täckt av vatten när vi kom fram. Trollsländor dansade en närmast desperat dans över vattenytan. En dödsdans. Humlor och getingar dunsade hårt mot stugans fönster och väggar. Blinda. Förvirrade.
Vi satt på verandan med öppen dörr, drack kaffe och åt morotsbakelser. Tittade ut mot skogen, lyssnade och kände doften. Doften av sjunde oktober. En brittsommardag.
Byggarn firade en meditativ femtioårsdag. Han tände eld i bastuspisen och rodde sedan ut med ekan för att prova fiskedraget han fått i födelsedagspresent av Mellanpojken på morgonen.
Jag satte på P1 och började förbereda middagen, det som brukar vara makens roll i vårt hus. Jag tänkte att största delen av Byggarns liv har han levt utan mig. Största delen av mitt liv har jag levt med honom.
Så knackade det på köksfönstret. Där utanför stod han och höll upp en stor och vacker gädda.
3 kommentarer:
Vackert vemod...
Du skriver så fasansfullt vackert.
Matti: Hösten är vemod. :-)
Sofia: Oj tack! Men det beror helt på vad som råkat ta sig in genom sinnena. Du om någon vet.
Skicka en kommentar