Dagen började med att jag yrvaket tog ner fjärrkontrollen från övre våningen och försökte sätta den i jackfickan. Jag undrade irriterat varför min "mobiltelefon" inte fick plats... Lunchpajerna var slut, så jag fick ta med mig några torra mackor till jobbet. Telefonen ringde med jämna mellanrum i ärenden som inte hade med jobbet att göra. En orolig mamma, en sur syster och en sällskapssjuk make. En radioreporter på e-posten, en tv-reporter på mobilen och en tidningsjournalist i dörrhålet.
På vägen hem skulle jag via posten. Hann inte. När jag kom hem var jag vrålhungrig. Disken stod i stinkande travar på diskbänken. "Någon" hade inte behagat diska. Jag tog itu med att sortera den rena tvätten som en annan "någon" hade knölat ihop i en hård skrynklig boll på bänken i byk- och strykrummet. Inte nog med det... Mina scenkläder! "Någon" hade satt mina scenkläder i torktumlaren! Mina hellånga byxor hade förvandlats till knickers!
7 kommentarer:
Tänker osökt på "Perfect day" med Lou reed...
Du har min medkänsla! Jag vet att sånt händer men det blir humor först långt senare.:)
Matti: Till slut resignerade jag. Slängde mig i soffan och fick ett glas vin. Livet. Skulle inte vilja vara utan alla dessa "någon".
Paul: Tack, Paul! För mig gick det rätt snabbt den här gången. Redan idag kan jag skratta åt gårdagens elände. :-D
Ja, resignation är nog det enda sunda sättet att tackla såna dagar...
mano
Mano: Ja, man borde inse det lite tidigare bara.
Så eländigt!
Om byxorna var av ylle kan du tvätta dem i hårbalsam och sträcka ut dem igen medan de fortfarande är blöta.
Har prövat det själv och det funkar!
Kram från mig!
Pennelina: Tack för tipset! Kram!
Skicka en kommentar