Vindstilla, helt vindstilla var det idag när jag var ute och räfsade löv. Jag kunde höra min puls. Det var det så tyst omkring mig, så där dämpat och mjukt som det brukar vara när den första snön fallit. Just nu vill jag bara bygga bo. Och gå i ide. Snöa in på något varmt och kärleksfullt.Byggarn säger att det är ovanligt mycket löv i år. Själv tror jag det är lika mycket löv som alltid. Men inga höststormar har hjälpt oss sopa rent.
Jag har ont i axlarna. Och jag kan fortfarande höra min puls.
4 kommentarer:
Känner igen mig. Vill också grotta in mig nu, med levande ljus, brasa, kidsen... I soffan med levande ljus.
de kommer höststormarna, de kommer...
och pulsen, när den hörs, då vet man att man lever
Santha: Ja! Så skönt! Och inga plikter inbokade.
Manotanten: Ja, men det skulle räcka med ett pulsslag i timmen eller så... :-)
Skicka en kommentar