Så befriande det kan vara att få sjunga helt akustiskt så här i en stor hall efter att ha haft ett par gigs med "crappy sound" som vår finske CD-tekniker så skoningslöst uttryckte sig efter spelningen i Café Panorama. Vi är så bortskämda med perfekt teknik efter de senaste årens spelningar att vi nästan glömt bort hur det kan vara att sjunga med burkljud.Själv var jag alldeles hög där i Kulturhushallen. Hög efter att för första gången ha träffat två helt underbara bloggvänner som rest från Borlänge respektive Göteborg och sammanstrålat i Stockholm. När jag först skymtade dem, Matti och Sofia, från scenen slog hjärtat ett extra slag.
Och sedan, mitt i det där mellan-spelningarna-kaoset, fanns en oas med två människor som liksom spred ett lugn och en värme. Så skönt. Jag bara önskar att det funnits en möjlighet till avskildhet och lite vin. Hoppas det kommer fler tillfällen.
"De var riktiga människor", sa M, vår roadie, uppskattande om dessa båda. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.
3 kommentarer:
Åh, Isabella! Det kommer fler tillfällen. Absolut. Det var alldeles en rikedom att mötas. Klart vi ses igen. Nånstans.
Vilken oerhörd komplimang. Det var väldigt fint sagt. Rodnar klädsamt.
Jag vet att det kommer fler tillfällen för oss att prata, dricka vin och lyssna på varandras historier. Jag bara vet det!
Matti och Sofia: Stor kram till er båda!
Skicka en kommentar