Träda

Min blogg är lika näringsfattig som en överodlad åker. Jag måste låta den vila ett tag. Ligga i träda. Men jag ska inte överge den.

Den som vandrar om natten

Halloween gick mig obemärkt förbi. Jag såg varken ninjakrigare, monster eller mördare. Skönt, för jag förstår inte riktigt vad de gör här. Men jag har träffat vänner från olika håll i mitt liv och insett hur viktiga de är för mig. Här går en av dem synnerligen välrustad hem i natten.

AF

Hej. Jag heter Isabella och är facebookoholist...

I samklang med hösten

Man måste inte bli bästis med hösten. Men eftersom man är tvungen umgås med den ett tag kan det vara bra att försöka hitta ett sätt att kommunicera med den.

Att göra gemensam sak

Det är mycket markeringar, demonstrationer och manifestationer nu. Och motmanifestationer. Det är bra. Det öppnar debatterna. Det ska inte vara så märkvärdigt att ta ställning och stå för en åsikt.

Men i vissa fall är jag kluven. Om människor gör gemensam sak och skriver ut sig ur kyrkan lika lätt som man klickar på en gillaknapp på facebook blir jag fundersam. Är det rätt sätt att manifestera? Det är ett hårt slag mot kyrkan. Och vad blir resultatet? Att alla konservativa blir kvar.

Men kanske handlar massflykten om något annat än en ren manifestation? Kanske tycker man verkligen att man har kämpat, år ut och år in, utan att få gehör. Kanske känner man sig verkligen inte välkommen i den kyrkliga gemenskapen. Kanske klingar kärleksbudskapet falskt? Är det så, ja då vill man bort till slut. Och steget ut blir så mycket lättare om andra gör samma sak. Det blir en ny gemenskap.

Oavsett. Kyrkan har anledning att vara självkritisk. Kyrkans gemenskap borde vara starkare.

Vem är bildad?

Jag såg SVT:s Debatt häromdagen. Man beskärmade sig över den bristande bildningen bland de svenska politikerna. En politiker får inte tycka om dansbandsmusik - det bör vara opera. Folklighet bland politiker är inte folklighet - det är populism. Eller ett resultat av någon sorts bildningsförakt. Men vem är bildad?

Jag är akademiskt utbildad - men jag är inte direkt bildad. Bildade människor hämtar kontinuerligt ny kunskap från flera nivåer i livet. Bildning är en livshållning. Bildade människor kan sätta kunskapen i ett sammanhang och kanske omvärdera den. Bildade människor kan resonera - för bildade människor är inte tvärsäkra.

Bildningsförakt och prettoallergi är inte samma sak. Jag älskar att lyssna till bildade människor som säger kloka saker. Det är inte fel att ha pretentioner. Men jag har svårt för tillgjorda pseudointellektuella samtal. En cybervän sa en gång att hon var så anti-pretto att hon nästan blev anti-pretto-pretto. Kul! Hon är bildad. Men det är oftast bildade människor som ger uttryck för prettoallergi.

Min byggarmake brukar kalla intoleranta och främlingsfientliga människor "obildade". Kanske har han rätt. Han själv är inte akademiskt utbildad. Men han visar sig ofta vara mer "bildad" än jag.

Det finns fester och så finns det fester

Pappas 70-årspartaj kunde knappast ha blivit mer lyckat. Mina föräldrar har alltid kunnat det där med fester, så jag har många glada partyminnen från min barndom, allt från små pizzakalas till stora jamsessions med dignande buffébord. Maten är viktig, men den måste inte vara avancerad, bara den är god. Och riklig! När det är fest ska man kunna frossa.

Sången och musiken har varit en central del i festandet. Körsång, ensemblesång, allsång och underhållande duetter ger festen det där speciella lyftet. Detsamma gäller inslag som humoristiska tal, någon som plötsligt ställer sig upp och läser en dikt av Nils Ferlin eller någon som på ren dårskap sjunger Närmare Gud till dig. Men det måste även finnas utrymme för småprat, mingel och vilda diskussioner.

De ädla dryckerna har alltid funnits med i bilden, men har hanterats med vett, och i det här fallet med ren finess. Champagneflaskor och ölflaskor sänktes ner i en nybyggd belyst fontän fylld med is (här något urgallrad). I kvällsmörkret gnistrade och porlade källan på ett nästintill magiskt sätt. Av bortemot 150 gäster var det bara en som blev rejält full.

Inramningen och mysfaktorn betyder en hel del. En brinnande brasa i spisen, tända ljus och lite grönska är viktigare än ett välstädat hem. Men viktigast är ändå människorna. Var och en bidrar med en känsla. Var och en, inte minst värdfolket, tillför något som avgör hur stämningsfull och rolig en fest blir.

"Ja, må han leka", sjöng gästerna i högan sky för min barnsliga men livskloka far. "Ja, må han leka uti hundrade år!"

Bilder: Syster E (hon som blev proffs i mat, dryck, feststämning och musik)

Projektdag på gammelgård

Klockan är 01.21 på natten. Vi har haft projektdag här på gammelgård för att förbereda pappas respektive morfars 70-årsdag. Mina systrar och jag har skrivit nidvisor och hyllningssånger. Hans sju barnbarn i åldrarna 0-18 har gjort handavtryck på en stor ritad tårta. Fingrarna är tända tårtljus - sammanlagt 70 stycken.

Vi har fotograferat barnaskaran framför huset. Och ramat in bilden med passepartout. Märkligt hur svårt det var att hitta ett foto där alla ungar var skarpa, glada och synliga. Ändå var vi två fotografer som knäppte oupphörligt i tjugo minuter. Nu är det bara lite matlagning och sångövning kvar.

Det är kärt besvär för en älskad pappa och morfar.

Ett körsbär

Tack, Stjärnkraft, för denna award! Jag ska med nöje lista tre saker jag känner varmt för, men jag kommer inte att skicka uppdraget vidare. Därmed inte sagt att inte flera skulle vara värda denna utmärkelse.

Här är de stora bitarna:

1. Amnesty, Unicef, Agenda 21
2. Barn ska ha en trygg uppväxt med vuxna som lyssnar.
3. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Den socialdemokratiska - inte kommunistiska - innebörden av devisen.

Och de små:

1. Tystnad
2. Skratt
3. Berättelser

Sablar, det här var svårare än jag trodde. När jag begärde hjälp av Mellanpojken tyckte han jag skulle skriva "lingon, myrslokar och ljuddämpare"...

Så olika, så lika

De är så olika, våra tre barn. Både till utseendet och personligheten. Så konstigt.

Så fascinerande. De har ju ändå samma mamma och pappa. Men något har de gemensamt. De är så fina människor. Rejäla, kloka och alldeles knäppa i huvudet.

Igår var vi ute i hösten och fotograferade gammelgårdsbarnen i trädgården. Morfar fyller nämligen 70 år nästa helg (ja, han ska fira hela helgen) och då ska han få bilder på sina barnbarnskullar, kanske till och med ett där alla sju barnbarn finns.

Ingenting annat än kärleken

Två ledsamma besked under samma vecka. En släkting har separerat. En väninna har blivit änka. När sånt händer tar jag tempen på mitt eget äktenskap. Tycker att Byggarn borde sluta röka, gå till läkaren och kolla upp lungor, blodtryck, kolesterolvärde etc.

Försöker samtidigt övertyga honom om att jag minsann klarar mig utan honom om han vill lämna boet. Tro inte att du behöver stanna för att "ta hand om" din rörelsehindrade fru, säger jag ibland. Det handlar inte om martyrskap. Jag vill klara mig själv. Jag klarar mig verkligen själv! Ingen ska känna sig moraliskt tvingad att stanna hos mig. Det ska vara kärleken och ingenting annat än kärleken som avgör.

Men det senaste svaret jag fick av Byggarn blev onekligen skrattretande. Och han märkte det själv i samma stund han sa: "Men jag vill hålla mina vingar över familjen." Blah!

Jag-reformen

Jag lyssnade till en krönikör på P1 härom dagen. På ett både träffsäkert och gripande sätt beskrev personen det som nu händer i svensk politik som en jag-reform. (Till skillnad från 60-talets du-reform.) Krönikören menade att den jag-politik som i fyra år bedrivits i Sverige har ställt dörrarna på glänt för sverigedemokraterna.

Och socialdemokraterna, de hamnade obönhörligen på efterkälken. De glömde förklara att vi-tänket gagnar även jaget, att "jag" tjänar - såväl direkt som indirekt - på att "vi" mår bra.

Gränsland

Sommaren dröjer sig kvar och leker lite med hösten. 

Här i Gammelgård pysslar var och en med sitt. Byggarn som fått en rejäl förkylning ligger nerbäddad och läser en bok om Che Guevara och Fidel Castro. Yngsta dottern bläddrar i Katarina Gäddnäs Vitbok. Hon letar efter dikten om Guldfisken. Mellanpojken har dragit på sig boxhandskarna och tar en match mot sandsäcken.

Jag saknar stora O som flyttat. Men jag skrattar ännu åt hennes senaste one liner när hon var hemma. Hon hade hittat mina leriga promenadskor och tittade glädjestrålande på sin rörelsehindrade mor: "Men mamma, har du varit off road?!"

Idag lagade jag makaronilåda för första gången i mitt liv. Den blev torr. Men familjen var snäll nog att låtsas tycka om den. Mellanpojken pressade i sig tre portioner. Till makaronilådan åt vi lättkokta sparrisar med smält smör. Och majskolvar.

I natt låg jag i skogen med huvudet på mjuk björnmossa. Små rävungar kilade förbi, alldeles intill mig. Någonstans i närheten kluckade vatten.

Syns inte - finns inte

Det svenska valet blev en rysare. Likaså resultatet. Såväl väljare som politiker har fått sig en rejäl tankeställare. Förhoppningsvis också medierna. Det positiva i allt som hänt är att det unkna som legat och pyrt kommit upp till ytan. Ingen kan undgå att se det. Strategin "syns inte - finns inte" funkar inte längre. Nu är det full öppenhet som gäller. Och nya strategier.

Djupaste respekt för demokratin

Året var 1994. Det var presidentval i Finland och kampen stod mellan Elisabeth Rehn och Martti Ahtisaari.

Min farmor hade varit och röstat. Hon hade lagt sin röst på Ahtisaari, men ångrade sig när hon kom hem. När hon tänkte efter ville hon nog rösta på en kvinna i alla fall.

Min pappa hade inte varit och röstat än, men tänkte rösta på Ahtisaari. När han fick höra att farmor ändrat sig och nu kände sig missnöjd erbjöd han sig att lägga sin röst på Elisabeth Rehn i stället. Det skulle ju ändå bli rätt i slutändan.

Jag känner djup respekt. Respekt för min farmor som i åttioårsåldern vågade ändra åsikt och rösta på en kvinnlig presidentkandidat. Respekt för min pappa som genom sitt handlande visade kärlek och respekt både gentemot sin mamma och - demokratin.

Tillbaka i hösten

Jag damp ner i ett slagregn hemma på Åland, förvånansvärt pigg. Världen är fortfarande grön, men med små klarröda partier i lönnkronorna. Jag känner mig välkommen i hösten.

Hemma väntade katterna och svärmors hemvetekaka. På jobbet väntade omstruktureringar, budgetförslag och bidragsansökningar.

Jag har sett ikapp de svenska valdebatterna och partiledarutfrågningarna, samt läst diverse valledare och valbloggar. Det gläder mig att de rödgröna och framför allt Mona Sahlin skärpt sig och nu spurtar, trots en negativ mediabild.

Fredrik Reinfeldt gjorde en halv groda när han i duellen mot Mona sa: "Arbete ger frihe...". Här hejdade han sig, men min tonårsson uppfattade minsann: "Haha. Han sa nästan ARBEIT MACHT FREI".

Fem funderingar om Frankrike

Färska fikon. En allitteration lika god och anspråkslös som frukten. En frukt vars smak förstärks tiofalt när den torkas. Och vinet som odlas fält vid fält i trakten, det sägs bli bättre om vinstockarna får konkurrera med varandra om näringen. Rötterna går då djupare ner i jorden. Undrar om det är likadant med oss människor, blir vi lite bättre under press, om vi måste kämpa och dela med oss?

Men ändå, tänk att någon gång i sitt liv, efter en lång törnrosasömn, få slå upp sovrumsdörren rätt ut mot en ny värld, alldeles verklig ...

... och blicka ut. Längre ut. Och ännu längre ut. Tills rötterna säger stopp.

Det pittoreska och gemytliga Frankrike. Men så tillrättalagt och prydligt. Jag blir lite rädd ibland. I såväl småstäder som byar är byggnaderna väl underhållna, skyltarna och blomsterplanteringarna perfekta. Var är skavankerna och sprickorna? Var är det som visar att det bor människor av olika slag här? Jag kan inte låta bli att undra vad som döljer sig bakom landets välputsade fasad.

Och vad bär folket med sig från förr?

Mmm, päron...?!

Vi har löst gåtan om vad det var för bitter frukt Byggarn plockade ner och högg tänderna i.
Någon som vågar sig på en gissning?

Nånsorts djur och nånsorts frukter

Små ödlor springer över stenväggarna. Nånsorts mus kilade uppför ett hopfällt parasoll i pingisrummet. Nånsorts jättepadda klafsade in i samma rum. En fet helikopterlik geting ville landa på Byggarns kudde. Nånsorts minigräshoppa jagade Felli.

"Måste vara nånsorts päron", sa Byggarn och tog en tugga av den gröna frukten från trädet... Med vidöppen mun, stirrig blick och dreglet hängande rusade han in till kökskranen. Det var definitivt inte päron.

Nånsorts bilder kommer längre fram.

Slottsmiljö och vardag

Lantgården vi bor på känns mer som ett slottsområde. Mangårdbyggnaden av sten är belägen på en höjd med dalar och berg runtomkring. I närområdet finns vingårdar, majsodlingar och solrosfält. Klätterrosor pryder husväggen utanför vårt sovrum.

Det regnade under förmiddagen idag. Regnet var välkommet av flera orsaker. Markerna var torra, spruckna och gula (men förvånansvärt snabbt blev de gröna igen av vätan), Felli och jag hade bränt oss i solen och behövde hålla oss undan allt vad UV-strålar hette, och barnen behövde ägna sig åt skolarbete. Felli räknade matte, Mellanpojken jobbade med tyska och finska, medan stora O fick privatlektioner i vinlära av husets sommelier.

Natt i Duras

Natten i Duras är lika mörk som den nordiska natten. Jag sitter i sängen lite skakig efter att syster E berättat en spöklik historia från verkligheten. Vi har druckit lokalproducerat vin och ätit ädelostar. De andra i huset sover nu. Men jag vill ge er en kort rapport om hur livet är i Paradiset.

När vi slog upp de franska glasdörrarna ut mot vidderna den första morgonen här i Duras blev vi stumma. Sommardofter strömmade in i vårt sovrum och utsikten var rent magisk. Det sög till i magen av förväntan. Solen gled sakta upp över himlen och temperaturen klättrade småningom upp mot trettio grader.

Efter en frukost bestående av te, kaffe, grapejuice, ägg, croissanter, baguetter, marmelad, marmite och tomater parkerade vi oss nere vid gårdspoolen och simmade, solade och läste. Vi plockade färska fikon från träden och grillade korv vid lunchtid. Inga grannar i närheten. Inga andra turister. En traktor hördes på avstånd.

Aloe vera räddar oss från andra gradens brännskador.

Nu hör jag nattregnet komma.

France, voici nous allons! (Eller vad det heter...)

I morgon bär det iväg. Jag river upp hela min familj från skolor och jobb och drar till Frankrike. På den stora lantgården i Bergerac, nära Bordeaux, ska vi sammanstråla med min syster E:s familj och mina föräldrar.

Där ska vi sola, simma i vår privata gårdspool, fiska i sjön, gå på marknader, shoppa och äta gott på restauranger. Framför allt ska vi koppla bort från vardagslivets alla krav och måsten. Vi ska njuta, slappa, spela Nationalencyklopedin ("Nenne"), prata i munnen på varandra, sitta tysta och - umgås!

När min familj återvänder hem ska syster sommelier resa vidare månaden ut och träffa producenten av den 1800-tals-champagne som hittats i ett gammalt vrak här på Åland. Tänk att hon smakat på den historiska undervattenslagrade drycken! Den hade varit helt bortkastad på mig. Nu ringer tidningar, radio och tv från hela världen och vill ha sommelierens proffsuttalande. Vilken tur att hon är en fena, inte bara på vin, utan även på språk och snygga formuleringar.

Vi lär ha internet på lantgården i Frankrike, så kanske, kanske kommer det att komma ett och annat blogginlägg därifrån. Och förhoppningsvis bilder! Stay tuned.

Kvinnor och integritet

En kvinna satt på en parkbänk och grät i morse. Hon torkade sig i ögonen med ett papper och gungade med överkroppen fram och tillbaka. Många gick förbi henne. Oseende.

Så kom två andra kvinnor gående. De närmade sig henne försiktigt. Stannade, böjde sig fram och sa något. Den gråtande kvinnan tittade upp. Gestikulerade med pappret i handen när hon talade.

De båda kvinnorna satte sig ner på varsin sida om den gråtande kvinnan. Rörde henne inte. Lyssnade bara uppmärksamt. Länge satt de där. När gråten avstannat och gesterna stillnat steg de upp, skakade hand med kvinnan och gick vidare.

Håkan Nesser och jag

Jag bär mina nattliga äventyr med mig hela dagen. Ibland i ångest. Ibland i ett tyst skratt. Det här blev någonting mitt emellan.

Jag satt i bilens passagerarsäte med telefonen i handen. Hur ska jag berätta för mamma att Byggarn och jag gjort slut? Hur ska jag förklara för henne att jag nu har ett förhållande med - Håkan Nesser?! Författaren. Och att han och jag sitter i bilen på väg till hennes stuga över helgen?

Jag vaknar på stugan (ja visst är det förargligt att jag inte minns vad som hände däremellan) och hör röster. När jag tittar ut ser jag Håkan Nesser gå i möte med - Byggarn! Herregud, vad gör han här? De pratar allvarligt och mullrigt med varandra, blåser upp sig lite och rör sig från sida till sida som orrtuppar.

Byggarn öppnar sin mun och visar sina guldtänder. Guldtänder?! Författaren öppnar sin mun och visar att hans tänder är neongröna, ihåliga och har små lysdioder och snurrande fläktar i sig.

Vad är jag för en sjuk människa?

Vi skrattade gott i morse, Byggarn och jag.

Jag ville skriva

Jag ville skriva något fint om hösten, något om äppelkart och rönnbär, och om stora salen som öppnat ögonen och vaknat ur sin sommarslummer, men så hittade jag några mögliga simhanddukar i en plastkasse.

Jag ville skriva något klokt om skolor och milstolpar, om ambitioner och känslor som kastar hit och dit, men så började diskmaskinen strula. Och så fastnade jag i P1:s valdebatt. Ja, jag ville skriva något genomtänkt om det svenska valet också, men så kom jag på att neurologens telefontid var mellan elva och halv tolv.

Jag tänkte skriva något om alla fantastiska hjälpmedel som tagit plats i huset, men så måste den där blanketten fyllas i och skickas in. Jag ville skriva något lustfyllt om att jojka och om hur det är att stå inne i en cirkel av levande orgasmiska rytmer, men så ringde kommunens socialsekreterare.

Jag ville skriva om den där lantgården i Bergerac i Frankrike, dit familjen ska resa om en vecka, men tänkte att jag borde göra klart lite jobbärenden via mailen först. Men jag kunde inte komma åt min mail, så jag måste ringa IT-avdelningen.

Jag ville skriva något i skarpa ordalag om de där ungarna på cykel i Västernäs, de som med vuxen vokabulär mobbade den där inflyttade pojken. Men så kom mattheten, tårarna och mensvärken.

Jag ville skriva något varmt och kärleksfullt om vänner och sammankomster, men så var det föräldramöte, feberkänningar och Tom Alandhs jakt på solidaritet. Och den där boken av Moa Martinson. Henne vill jag förresten skriva om också.

Jag vill så gärna skriva, men livet envisas med att komma emellan.

Dagen idag

augustisol

hjärtklappning och självständighet
ensamhet och impulshandling
dårar och resplaner
pressokaffe
mormor och fönster
överraskningssällskap
friskhetsbesked och tårar
målarfärg och getbett
grönsallad och bus
middagsinbjudan

augustimåne

Nystart

Det doftar tallsåpa i huset. Golven är skurade och trasmattorna tvättade. Fönstren är tvättade på utsidan för första gången på flera år. Hösten innebär nystart, och för mig ska en nystart jobbas in både fysiskt och mentalt. Den ska både synas och kännas.

Båda tonåringarna verkar trivas i sin respektive nya skola. Jag har engagerat mig så mycket att det känns som om jag själv börjat ny skola. Kanske saknar jag den tiden en aning.

Äldsta dottern kom hem och "hälsade på" idag. När hon åkt slog den till i mellangärdet igen, saknaden. Hon är en så rolig och fin människa, stora (men lilla) O. Fast det är ju alla våra tre barn!

Det har varit en bra dag. Ett borttappat och efterlängtat silverhalsband har hittats.

Alkemi under blå himmel

Fukten i gräset tränger igenom filten jag ligger på. Himlen ovanför mig är lätt beslöjad av soldis. Ändå känns det som om min blick kan nå evigheten genom den. Jag andas djupt ner i magen sådär som man ska när man tänjer musklerna. Katten ligger i skuggan under brudspirean. Det rasslar i lönnarna och en häst gnäggar på avstånd. När jag sträcker ut armarna får jag tag i en doftande timjankvist och tappar koncentrationen en stund.

Jag försöker att inte tänka så mycket när jag tänjer. Jag behöver koncentrera mig. Fokusera inåt. Men det blir lätt utåt. Jag funderar på vad som gör en perfekt sommar. Vilka ingredienser som ska finnas. Sol, vatten, bryggliv, utedass, kärlek, sommarmat, lyckliga ungar, gryningsljus och sovmorgnar. Blandas väl. Voilà. Om man utgår från receptet har vi haft en perfekt sommar. Ändå har jag en stark känsla av att det är något annat som krävs, att det är kattguld jag håller i.

Författaren Monika Fagerholm sommarpratar i P1. Hon säger att många vill vara den perfekta berättelsen med den rätta dramaturgin. Själv vill hon vara en sommarklänning som det blåser igenom. Det känns svalkande att höra henne säga det. När jag tänker efter, vilket jag inte ska göra när jag tänjer, vill jag också vara en sommarklänning som det blåser igenom.

Underbara kussemurror vid vatten

Vi är vuxna nu. Många gånger har vi konstaterat att vi är mer som syskon än kusiner. Det som slog mig idag var värmen. Och samhörigheten.

Det spelar inte så stor roll vems unge man snyter, byter på eller torkar. Barnen kryllade som nyckelpigor omkring oss. Fridsamma, färgglada och äventyrslystna. Timme efter timme. Det verkar som om samhörigheten runnit över till våra telningar.

Nära

Vi satt så nära att vi kunde höra cellisten andas häftigt genom näsan när hon spelade Capriccio för solocello. Stråken nådde nästan Byggarns bröstkorg och jag tänkte vad har jag släpat med honom på? Han är en rastlös bluesälskare med starkt nikotinbegär.

Men bluesmannen tycker om kammarmusik, säger han nu. Han gillade både Temperakvartetten och de reciterade texterna av den armeniske författaren Osip Mandelstam. Och han gillade att sitta nära händelsernas centrum.

Jag tyckte också om både musiken och texterna. Timingen i växlingen var perfekt. Stråkkvartetten och recitatören bjöd på ett inre skådespel mot en yttre fond av Hiroshimalyktor som sakta seglade på vattenytan i solnedgången.

Men jag gillade inte att sitta så nära. Jag behöver lite luftrum.

Vi får aldrig glömma

Vi får aldrig glömma det som hände för 65 år sedan i Hiroshima. Jag var på ljusmanifestationen i Sjökvarteret i kväll. Det jag gillar med arrangemanget är att man även fokuserar på konflikter som pågår i världen idag. Johanna Fogelström höll ett tal om Afghanistan, och för första gången fick jag en begriplig bild av vad som försiggår i landet.

Pussar

Dagens dialog.

- Har du någon puss på lager?

- Hurdan får det lov att vara?

- Hurdana har du?

- Vet inte... soltorkade, typ?

- Har du inga färskpressade?

- Jepp. Utan tillsatta färgämnen.

- En sån tar jag.

Sommarliv för själen

Den här varma och generösa sommaren har på många sätt varit en räddning för oss. Familjen står inför stora förändringar. Alla tre barn börjar i nya skolor och äldsta dottern flyttar hemifrån.

Stugan i skärgården har varit vår tillflykt. Vårt gömställe.

Det ger frid åt själen att leva nära naturen, nära havet. Här lägger morfar nät. Vi har ätit en hel del rökta abborrar i sommar. Gissningstävlingen (antalet fiskar på näten) har oftast vunnits av den mest optimistiska gissaren, vår yngsta dotter.

(Foto: Syster E)

De stunder Byggarn inte suttit i segelbåten eller vedbastun har han kockat i stugköket. Jag älskar serveringsluckan, för den ger mig nöjet att ligga i soffsängen på andra sidan och småprata med kocken, känna dofterna och framför allt titta på...

Annars har jag ägnat en del stunder åt att spela Alfapet. Här är platsen ute på kaffebryggan och spelpartnern en koncentrerad syster (jag tror bestämt att det var jag som ledde här).

Segelbåten Gabriella är en ny medlem i familjen. Den har gett den här sommaren något extra. Även om det inte alltid varit så roligt när Byggarn sovit över "hos Gabriella"...

Men jag känner mig privilegierad. Jag har så mycket att vara lycklig och tacksam för.

Vattnet har kommit

Vattnet har kommit. Det började med små försiktiga knäppanden, som fiskmunnar mot vattenytan. Sedan öppnade sig flödet som en islossning. Åskan mullrade bakom Läringsnäsberget och regnet dånade över stugtaket. Naturen suger i sig, sväller ut och låter färgerna framträda på ett magiskt sätt.

Blåst har det gjort också. Den här gången fick Byggarn vind i seglen och kom fram tre timmar tidigare än sist. När vi satt i strandbastun på kvällen ven vinden kring knutarna och veden sprakade i spisen. Felli och Byggarn kastade sig som sälar i vågorna.

Dessa dagar är Byggarn inte byggare alls. Han är Skepparn. Bastarn. Och Nakna kocken.

Själv tränar jag alla dagar. Jag tänjer mina muskler tills blodet strömmar fritt genom kroppen. Starkare blir jag inte. Men rörligare. Och gladare. Jag läser böcker, räfsar undan tallkottar och planerar höstens familjeresa till Bergerac, Frankrike.

Än är det sommar.

Färgglada mössor

Vissa dagar sitter man vid köksbordet och pratar med någon som jobbar på ett kärnkraftverk. Någon som inte tror på "det där med sol, vind och vatten". Han hoppas på den svenska alliansen, mest för skatternas skull. Vi står långt ifrån varandra ideologiskt. Långt. Men vi är goda vänner och vill varandra väl.

Andra dagar sitter man vid havet och dricker gammeldansk med en svensk läkare boende i Geneve, en man vars far var vänsterpartisten som virkade färgglada mössor åt världen. Jag är ingen vänsterpartist, men jag gillar folk som virkar färgglada mössor. De ger världen hopp.

Det blåser kalla vindar ute, men jag har fått varma behandlingar i yngsta dotterns hemmaspa nu i kväll. Fysioterapi med tänjning, fotmassage, pedikyr, handmassage och manikyr.

Det är sommar ett tag till.

Första ungen flyger ur boet

Hon flaxar runt i huset mer än vanligt nu, stora O. Hon radar upp lakan på soffkanten. Hon kvittrar om studiebidrag, bostadsbidrag, tvättstuga och egen bakgård. Hon pratar om vitlökspressar och bredband. Själv nämner jag diskret dammsugare och mopp.

Vår äldsta dotter ska flytta hemifrån. Det gör ont. Men gott.

En gammal cykel vill hon ha. En sån där som tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan hade. På den kan hon susa till butiken, simhallen och grillkiosken. Hon kan till och med susa hem till mamma och pappa om hon vill, för längre bort än så flyttar hon inte.

Men det spelar ingen roll. Vår första unge flyger ur boet. När jag själv flög iväg stod min mamma och lillasyster i köksfönstret och grät när de såg baklyktorna på min vita Bubbla försvinna. Själv kände jag mig bara lycklig och fri. Måste försöka tänka på det nu. Stora O är lycklig och fri.

Byggarn som gav sig fan

De hade motvind över Lumparn, mina pojkar, och det kan vara nog så knepigt att kryssa om man inte är van seglare. Mellanpojken hade ägnat en projektvecka åt att sätta skutan i skick och nu seglade far och son på sin första gemensamma långtur ut till skärgården där vi andra väntade. Och väntade.

Yngsta dottern satt på bryggan, längtade, oroade sig. Tänk om segelbåten sjunker. Jag tog ungen i famnen och sa att det är svårt att segla förutan vind. Det är liksom vinden som är grejen. Så ringde min mobil. "Ni ser oss runt udden om några minuter", sa Byggarn.

I ett kaotiskt välkomnande rodde mormor ivrigt ut och hämtade sin svärson medan Mellanpojken tog gummibåten i land. Vi andra stod och viftade och skrek på bryggan. Utom flickan. Hon var tyst och uppdämd. Tills hon landade i famnen på sin pappa.

"Vi gav oss fan", sa Byggarn,

"på att inte använda motorn".

Sommarsömn

Plötsligt finner jag mig omsluten av sommaren. Hypnotiserad av det där glittret som regnar från årbladen när någon ror. Vandrande på John Bauer-stigar, intrasslad i ett silvrigt fiskegarn. En flicka plockar en hink full med tallkottar. Någon räddar livet på en trollslända. Vita segel väntas runt udden, nu i skymningen. Vitfågel skrattar, skränar, berättar rövarhistorier. Medan röster från havets botten viskar sanningar om en gyllene dryck från en svunnen tid.

Fem favoriter

Camilla (S) Åland, Katrin (Lib) Åland, Margot (S) Sverige,

Maria (MP) Sverige, Tarja (S) Finland

Papperslappar och motorvägar

Jag har börjat gå på fysioterapi. Dagens pass vecklade verkligen ut min stela kropp. Jag känner mig ibland som en hopvikt papperslapp och orkar inte alltid bry mig om vad som döljer sig där inne. Byggarn är med och lär sig, för att kunna assistera när jag ska göra övningarna här hemma. Vissa rörelser är rena akrobatiken och helt omöjliga för mig att utföra utan hjälp.

Jag masserar ibland hans överansträngda muskler när han har haft en tung byggperiod, allt enligt principen "I'll scratch your back if you scratch mine". Inte för att jag lyckas med några storverk precis. När vi var i Stockholm passade Byggarn på att gå på rätt hård thaimassage. Det öppnade upp "en motorväg till hjärnan", sa han. Inte en dag för tidigt, tyckte jag.

Tolv minuter härifrån

Tolv minuter bort har jag en syster. Ibland känns avståndet som tre timmar. Men det är bara tolv minuter. Tolv minuter bort finns en baby som vill sitta i trädgården och resonera med sin moster om livet.

Tolv minuter bort får man bevittna en liten gosses första närkontakt med gräs.

En gammal katt ger en fingret. "So? You like cats? Couldn't care less."

En gammal Indian Chief pryder gårdsbilden. Still going strong.

Tolv minuter bort finns en pojke som blåser såpbubblor i den busiga sommarvinden. En pojke som på några minuter hinner flytta hemifrån och hem igen. För han älskar sin lillebror.

Det bästa av två världar

Det rådde fotbollsyra i Stockholm. Folkvimmel, jubel och gemenskap dygnet runt. Byggarn satt i kvällssolen och väntade på hämtmaten han beställt. Två kvinnor kom och slog sig i slang med honom. Den ena gav honom en puss på kinden innan hon gick. Den pussen gjorde mannen gott, det märktes på hans spelade nonchalans när han kom hem och berättade för frun.

Jag längtar ut på landet. Landetlandet. Landet utan glassbilar, tvättmaskiner och telefontider. Landet med veranda, Alfapet, vitt vin och systrar. Kissa-i-gräset-landet. Fika-på-bryggan-landet. Tvätta-håret-i-regnvatten-landet. Eller för all del strunta-i-att-tvätta-håret-landet. Det skulle göra mig gott.

När kungar får som de vill

Foto: Felli

Vi promenerar över stekheta kullerstenar och brunsvedda gräsmattor till Vasamuseets svala mörker. En kluckande undervattenskänsla och något ödesmättat vilar kring det gamla fartyget. Tänk, det som skulle bli så bra. Skeppet blev visserligen en skönhet och han fick det han önskade sig, han den andre Adolf, dubbla däck för kanonerna och allt.

Men någon oroade sig, tänkte att det här kan aldrig bli stabilt. Men kungen fick som han ville. Tänk så tokigt det kan gå när kungar får som de vill.

Sannolikhetslära

Foto: AP, Aftonbladet

Den 26 april 1986, dagen innan jag fyllde arton, totalförstördes reaktor 4 i Tjernobyl. De radionuklider som då började spridas över vår jord kommer att leva kvar i tusentals år. Nu har vårt lands politiker röstat ja till att bygga två nya kärnkraftverk i Finland. Deras argument är "klimatsmart" och "industriell utveckling". Men hur motiverade blir vi människor att söka alternativa energikällor och leva klimatsmart om vi har så mycket energi att vi kan exportera?! Det känns som om vi lever baklänges.

Strålning syns inte, luktar inte, låter inte. Finns inte? Kanske var det med Tjernobyl som med Harrisburg, att sannolikheten att en katastrof skulle inträffa var så försvinnande liten så... egentligen har den nog inte hänt?! Ingen kan säga det bättre än Tage Danielsson:

Viskningar i natten

I natt firade vi stort bröllop här på gården. Jag hade gift mig med någon. Victoria och Daniel kom och gratulerade, minsann. Victoria tog mig i handen, böjde sig framåt och viskade något viktigt i mitt öra.

Jag har funderat på det hela dagen. Vad sa hon?

Glädjeämnen

Vi blir glada av så olika saker. Min yngsta dotter blir glad av Frankrike, katter och svensk grammatik. Dagens favoritordklass är adverb. Vad ska man ägna sig åt på sommarlovet om inte sina glädjeämnen...?

Midsommar hemma i byn

På bilden: Svärmor, Felli, svärfar och Mellanpojken

Jag vaknade av att årets första fästing kliade i knävecket. Byggarn tog bort den med en pincett, ett verktyg han inte använder så ofta.

Mellanpojken hade lövat verandan med små björkar och Felli hade plockat stora midsommarbuketter. För första gången sedan Byggarn och jag träffades för tjugotvå år sedan skulle vi fira midsommar med hans familj, d.v.s. hans föräldrar, hans mormor, gamle kantorn och ölbryggarn.

"Vi matchar varandra idag!" sa Byggarn när han kom ner till köket klädd i vit skjorta och jeans. Han tycker annars att vi är som det hopplösa kärleksparet i Mazettis "Grabben i graven bredvid", a non-matching couple från två skilda världar, men med stark fysisk attraktion. Har vi inget annat, så har vi åtminstone det. Liksom.

Vi åt en dignande midsommarbuffé och spelade boule i trädgården. Svärfar släppte sig och sa att han råkat trampa på en mört. Hans ursäkter brukar vara av det absurda slaget. Svärmor snubblade på mattkanten två gånger - utan att ha druckit en droppe alkohol, men svärfar tyckte det passade bra att slå klackarna i taket en högtidsdag som denna.

Gamle kantorn njöt av en halvmörk Stallhagen och sa att redan när han första gången smakade detta öl bestämde han sig för att köpa aktier i företaget. Han köpte tjugo.

Foto: Felli

Halva gänget promenerade till Bergbo för att titta på när midsommarstången restes mot aftonröd sky. För Mellanpojken och Felli var det första gången, det som varit en stark tradition i min barndom. Märkligt hur det kan bli.

Själv satt jag och myste med en vän hemma vid köksbordet och drack ömsom vin ömsom kaffe. När hon gick hem i mörkret hade det börjat regna.

Porslinsdocka

"Min hy är kritvit", sa yngsta dottern idag.

"Mm. Du är min lilla porslinsdocka!" sa jag och insåg i samma stund att jag sagt något urkorkat till min medvetna tioåring. Vilken intelligent flicka på 2000-talet vill jämföras med en porslinsdocka? Reaktionen lät inte vänta på sig.

"Va?! Porslinsdocka?! Kall och hård och utan både hjärta och hjärna! Nej tack!"

Så glad jag är över den reaktionen.

En ängel klädd i byxor

I natt kom min farmor ner från sin himmel och jag bjöd henne på middag. Hon hade byxor på sig. Byxor. Jag tänkte att man förändras när man reser. Att man tar till sig något från varje plats man besöker. Att det är något bra.

Samlad

Och så kastar en stor gul måne sin varma blick rakt in i rummet och vidare in.

Splittrad

Började med att hämta städarna. Postade ett brev. Tvättade verandans alla fönsterkarmar och spröjsar. Lagade lunch åt städarna. Ringde mina systrar. Ringde skattebyrån, musikinstitutet och kommunen. Skrev handlingslista inför midsommarhelgen. Diskade. Vattnade blommor. Rensade stora pennkrukan. Rensade barnens gamla skolpapper.

Ändå är det bara en tanke som oroligt snurrar i huvudet.

En gästbloggare

Tystnad

Ett vilt språk utan ljud

I Tystnadens land pratar vi

med kroppen

Tystnad

Känsla eller ljud

Jag väljer

Tystnad

Språket utan ljud


Felli, 10 år

"Det må vara kliché..."

"Mamma, jag vet att du inte kan spara den här pyttelilla buketten, men jag vill ändå...", säger yngsta dottern. "Visst kan jag spara den!", säger jag och fotograferar. Från sidan. Uppifrån. I dagsljus. Med blixt. Utan blixt.

Ett sms från äldsta dottern dyker ner i fickan: "Hej mamma! Allt är bra. Rammstein var bäst! Marken gungade och pyrotekniken hettade i ansiktet. Har filmat massor. Kommer hem i morgon. Hälsa alla! Kram!"

Mellanpojken öppnar sitt brev och läser tyst. Hans ansikte ljusnar. "Mamma! Jag kom in! Jag sa ju att jag pluggat precis lagom mycket!"

Byggarn kommer uppför trappan och serverar mig en tallrik småkorv, potatis och tomatsallad med olivolja. Och till det ett glas rött vin.

Jag tänker klichén "Det stora i det lilla" och på vad min pappa sa en gång. "Det må vara kliché, men det är vår kliché."