En kvinna satt på en parkbänk och grät i morse. Hon torkade sig i ögonen med ett papper och gungade med överkroppen fram och tillbaka. Många gick förbi henne. Oseende.
Så kom två andra kvinnor gående. De närmade sig henne försiktigt. Stannade, böjde sig fram och sa något. Den gråtande kvinnan tittade upp. Gestikulerade med pappret i handen när hon talade.
De båda kvinnorna satte sig ner på varsin sida om den gråtande kvinnan. Rörde henne inte. Lyssnade bara uppmärksamt. Länge satt de där. När gråten avstannat och gesterna stillnat steg de upp, skakade hand med kvinnan och gick vidare.
3 kommentarer:
Underbart! Mer empa- och sympati åt folket!
Just det! Och inte av den kladdiga sorten.
En bra illustratiion av begreppet närvaro. Vi är för mycket på väg ständigt och jämt. Stillhet i rörelse är svår konst.
Skicka en kommentar