Fukten i gräset tränger igenom filten jag ligger på. Himlen ovanför mig är lätt beslöjad av soldis. Ändå känns det som om min blick kan nå evigheten genom den. Jag andas djupt ner i magen sådär som man ska när man tänjer musklerna. Katten ligger i skuggan under brudspirean. Det rasslar i lönnarna och en häst gnäggar på avstånd. När jag sträcker ut armarna får jag tag i en doftande timjankvist och tappar koncentrationen en stund.Jag försöker att inte tänka så mycket när jag tänjer. Jag behöver koncentrera mig. Fokusera inåt. Men det blir lätt utåt. Jag funderar på vad som gör en perfekt sommar. Vilka ingredienser som ska finnas. Sol, vatten, bryggliv, utedass, kärlek, sommarmat, lyckliga ungar, gryningsljus och sovmorgnar. Blandas väl. Voilà. Om man utgår från receptet har vi haft en perfekt sommar. Ändå har jag en stark känsla av att det är något annat som krävs, att det är kattguld jag håller i.
Författaren Monika Fagerholm sommarpratar i P1. Hon säger att många vill vara den perfekta berättelsen med den rätta dramaturgin. Själv vill hon vara en sommarklänning som det blåser igenom. Det känns svalkande att höra henne säga det. När jag tänker efter, vilket jag inte ska göra när jag tänjer, vill jag också vara en sommarklänning som det blåser igenom.
6 kommentarer:
I mina öron låter det minsann inte som kattguld det du beskriver, tvärtom! Rent, solitt guld från en lång och bred ådra ser jag framför mig. Så vad är det du saknar..? Ser du det, om du fokuserar inåt?
Det är nog just det. Måste söka "felet" hos mig själv. Tror att det handlar om min stresskänslighet som ökat med åren. Har inte fått någon ensamtid öht på hela sommaren. Samtidigt som tankarna snurrat med allt möjligt som jag måste ta itu med i höst. Då är det svårt att helt njuta av det goda man har omkring sig. Det är nog det.
Ett stilla stråk av vackert vemod sveper genom, mellan raderna och bokstäverna...
Tror det var den känslan jag hade. :-)
Mmm ... jag tror jag förstår hur du menar. Mitt eget behov av splendid solitude har alltid varit stort, men har vuxit sig allt större med åren. Mycket handlar det om att koncentrationen brister så lätt numera. Det räcker med att jag blir avbruten av en enkel fråga från lilla A, sen får jag "börja om", tänka om ändea från början den tanke som jag var nästan färdig med. Irriterande.
Exakt så är det för mig också. Somliga barn vill dessutom vara nära, fysiskt nära, väldigt mycket, vilket oftast är mysigt, men ibland måste man få lite avstånd. Få möjlighet att längta lite.
Skicka en kommentar