De hade motvind över Lumparn, mina pojkar, och det kan vara nog så knepigt att kryssa om man inte är van seglare. Mellanpojken hade ägnat en projektvecka åt att sätta skutan i skick och nu seglade far och son på sin första gemensamma långtur ut till skärgården där vi andra väntade. Och väntade.
Yngsta dottern satt på bryggan, längtade, oroade sig. Tänk om segelbåten sjunker. Jag tog ungen i famnen och sa att det är svårt att segla förutan vind. Det är liksom vinden som är grejen. Så ringde min mobil. "Ni ser oss runt udden om några minuter", sa Byggarn. 
I ett kaotiskt välkomnande rodde mormor ivrigt ut och hämtade sin svärson medan Mellanpojken tog gummibåten i land. Vi andra stod och viftade och skrek på bryggan. Utom flickan. Hon var tyst och uppdämd. Tills hon landade i famnen på sin pappa. 
"Vi gav oss fan", sa Byggarn, "på att inte använda motorn".
6 kommentarer:
Haha! Jag kan se det hela framför mig: "Seglar man så SEGLAR man!" Skönt att det slutade lyckligt :o)
Ja, någon kamp mot de sju haven var det ju inte precis... Även om dramat kring nybörjarna antydde det. :-)
hehe... precis som min "trubadur" ibland... nästan total bleke men kryssas ska det... hahaha
Manotanten: Hehe, jo jag kan förstå den där viljan.
Vad roligt att läsa att premiärturen gick bra. Jag seglade själv från Vasa till Kökar och nådde destinationen den femte seglingsdagen (måndagen den 19.7)
Paul: Ja, jag hörde att Byggarn kontaktade dig under din färd. Seglarlivet verkar vara härligt. Byggarn och Mellanpojken är bitna båda två.
Skicka en kommentar