"Mamma, jag vet att du inte kan spara den här pyttelilla buketten, men jag vill ändå...", säger yngsta dottern. "Visst kan jag spara den!", säger jag och fotograferar. Från sidan. Uppifrån. I dagsljus. Med blixt. Utan blixt.Ett sms från äldsta dottern dyker ner i fickan: "Hej mamma! Allt är bra. Rammstein var bäst! Marken gungade och pyrotekniken hettade i ansiktet. Har filmat massor. Kommer hem i morgon. Hälsa alla! Kram!"
Mellanpojken öppnar sitt brev och läser tyst. Hans ansikte ljusnar. "Mamma! Jag kom in! Jag sa ju att jag pluggat precis lagom mycket!"
Byggarn kommer uppför trappan och serverar mig en tallrik småkorv, potatis och tomatsallad med olivolja. Och till det ett glas rött vin.
Jag tänker klichén "Det stora i det lilla" och på vad min pappa sa en gång. "Det må vara kliché, men det är vår kliché."
8 kommentarer:
En underbar kliché dessutom!
"I väntans tider" (kliché?)är även jag. Väntar på att få hem festivalhårdrockare. Ni har plockat den underbara Veronican... älskar den!
L8: Speciellt när man har en personlig relation till klichén. :-)
Isebell Novell: Åh, är det så den vita blomman heter! Vi kände bara till förgätmigej. Tack!
*Fniss* var det förgätmigej...? Jag trodde det var blå veronika. Det brukar växa massor i gräsmattan (om man inte sköter den för bra).
Isebell: Nämen... Undrar om du inte har rätt ändå. Förgätmigej har nog smalare kronblad. Attans, nu blottlade jag mina bristande kunskaper i florans värld.
Fy, så orättvist ... Jag vill också ha en sån där kliché; en småkorv-potatis-tomatsalladkliché, upplagd och serverad av någon annan. Eller, vaf*n, jag nöjer mig t.o.m. med en ljummen Rökkakorv, bara det för en gångs skull är någon annan som fixar den ;o)
(Jättefin bild på miniatyrbuketten!)
Stjärnkraft: Haha! Du kan få låna Byggarn om du även masserar han ömmande röv, som jag gjort de senaste kvällarna... ;-)
Eh ... öh ... vid närmare eftertanke är jag kanske inte så klichésugen ändå. Dessutom bor jag ju nästan på Rökkas vändplan. ;o)
Skicka en kommentar