Vi är vuxna nu. Många gånger har vi konstaterat att vi är mer som syskon än kusiner. Det som slog mig idag var värmen. Och samhörigheten.
Det spelar inte så stor roll vems unge man snyter, byter på eller torkar. Barnen kryllade som nyckelpigor omkring oss. Fridsamma, färgglada och äventyrslystna. Timme efter timme. Det verkar som om samhörigheten runnit över till våra telningar.
2 kommentarer:
Du, här snackar vi avundsjuka! Jag vill, jag vill, jag VILL också ha systrar och kusiner som talar samma språk som jag. JAG VILL!!! - Men vad hjälper det vad jag vill? Det är som det är; inga syrror och finskspråkig släkt. Man får gilla läget sådant det är. Men avundsjuk får man också vara ;o)
Visst får man det! :-) Själv har jag önskat mig en STOREBROR under min uppväxt. Sådana är svåra att få på beställning.
Skicka en kommentar