Vi satt så nära att vi kunde höra cellisten andas häftigt genom näsan när hon spelade Capriccio för solocello. Stråken nådde nästan Byggarns bröstkorg och jag tänkte vad har jag släpat med honom på? Han är en rastlös bluesälskare med starkt nikotinbegär.Men bluesmannen tycker om kammarmusik, säger han nu. Han gillade både Temperakvartetten och de reciterade texterna av den armeniske författaren Osip Mandelstam. Och han gillade att sitta nära händelsernas centrum.
Jag tyckte också om både musiken och texterna. Timingen i växlingen var perfekt. Stråkkvartetten och recitatören bjöd på ett inre skådespel mot en yttre fond av Hiroshimalyktor som sakta seglade på vattenytan i solnedgången.
Men jag gillade inte att sitta så nära. Jag behöver lite luftrum.
2 kommentarer:
Haha, i ett tidigt skede (Hedenhös)av relationen med min sjöman lyckades jag få med mig honom på dylika kyrkokonserter. Numera är han milt avvaktande och ofta väldigt upptagen... :)
Haha! Det är nog samma med Byggarn, egentligen. Det är i undantagsfall han följer med på mina kulturevenemang. Han har sina egna som jag sällan följer med på... :-)
Skicka en kommentar