Skål i Treo!

År 2008. Så mycket positivt. Så mycket att vara tacksam för.

• Rodde tillsammans med kollegerna i land lyckade litteraturdagar


• Firade min 40-årsdag på hemlig ort med Byggarn


• Blev kidnappad av kussemurrorna


• Bilade genom Europa med familjen


• Firade bonussonens bröllop


• Vistades mycket i sommaridyllen ute på stugan


• Blev en av finalisterna i lyssnarnas P1 Sommar


• I fjol höll Ulvens Döttrar en konsert för president Tarja Halonen. I år spelade vi för vår största publik hittills. Nästa år blir det skivinspelning nr 2 och fler stora spelningar.


• Undervisade toppenelever på hotell- och restaurangskolan


• Fick en ny trevlig bekantskap, en skrotkonstnär


• Fick tre dikter publicerade i SvS-publikationen


• Fick nya tapeter i salen och i arbetsrummet


• Firade en Fanny och Alexander-jul hemma med föräldrar och syskon med familjer

Klart att även jobbiga saker hänt, men det konstiga är att positiva saker följt med på vägen.

Jag vet inte hur mycket positivt som följer med att jag ligger sjuk och eländig idag, i stället för att med familj och vänner fira in det nya året på syster E:s anrika och stämningsfulla gästhem. Jag är äckligt svettig och har jättesmutsigt hår. Inte särskilt glamoröst. Men jag ska skåla vid tolvslaget, om det så ska ske i Treo eller Finrexin.

Skål och gott nytt år alla bloggläsare!

En vintervisa

Jag hittade den, sångtexten till Family Four's En vintervisa som vi alltid lyssnade till på julaftan när jag var barn! Önskar den gick att få tag i på CD. Helt av nostalgiska skäl. Minns att jag sjöng "Pille knark, pille knark..."

- - - - - - -

Jag går i vinterkvällen för att köpa fotogen,
istappar längs taken gnistrar
i gatljusets gula sken.

Knirre knarr, knirre knarr,
snökristaller och julgransbarr.

Skorstensröken stelnar till sockervadd
mot blå maräng i ett islandskap,
trädens grenar spretar,
plastmänniskor letar efter gemenskap.

Då får jag se en gammal man
som fallit kull på trottoaren,
ingen vill veta av'en.

Jag går i vinterkvällen för att köpa fotogen,
vinden driver byar av yrsnö
och människor mellan skyltfönstren.

Knirre knarr, knirre knarr,
snökristaller och julgransbarr.

Vid sovrumsfönstret

Jag ligger till sängs för andra dagen i rad och bara hoppas att jag ska bli frisk till i morgon. Vill så gärna fara på stort nyårskalas till syster E.

Det dunkade till i sovrumsfönstret alldeles nyss och en liten fågelkropp rasade ner. Jag öppnade fönstret, lutade mig ut och försökte hitta fågeln men lyckades inte. Domherrar med grannröda magar flaxar omkring borta vid komposten. Vår stora frasse stegar stolt omkring och inspekterar ägorna. Med sin yviga päls ser han mest ut som en levande havrekärve mot snön.

Det ryker från skorstenen på lillstugan. Byggarn tänker antagligen bada bastu. Det gamla tegeltaket är vitt av snö och rimfrost. Solens eldsken flammar ovanför skogen borta på Storberget.

Jag har bett

Jag har läst ut din bok, IV. Och jag har bett för dig i jul. Jag har bett att det ska gå bra för dig, att du ska orka igenom en gång till, och att det aldrig ska komma tillbaka.

Jag ber för dig också, A-M. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga i mina böner, annat än att jag vill att du ska få den hjälp och det stöd du behöver, och att du ska bli fri från smärtan, tröttheten och oron. Får man be om mer? Får man be om att du ska bli helt frisk och aldrig drabbas igen? Jag gör det i alla fall.

Jag ber. Det känns som att skicka upp såna där svävande lyktor, ni vet, upp i luften. Eller flaskpost ut i havet. Jag kan bara hoppas och önska att någon tar emot dem.

Ansvar

Det är inte så lätt att vara nio år som man skulle kunna tro. Man är inte sådär småbarnsgullig som man var när man var liten och man är inte tillräckligt stor för att alltid bli tagen på allvar. Man är i en mellanålder. Nästan osynlig.

Ändå oroar man sig för framtiden. Man tar ansvar för både skolan och familjen och vill se till att alla mår bra, att mamma och pappa inte skiljer sig.

Det kan bli för mycket. Då känns ingenting roligt längre. Man vill inte dö, men man vill stänga av hjärnan och bara sova sova sova.

Ibland kan det vara skönt att bli ordentligt fysiskt sjuk också, med hög feber, nästan fyrtio grader. Då vet man varför man mår dåligt. Och då behöver man inte känna ansvar och skuld för allt möjligt.

Och det är skönt att få visa sina känslor, gråta ut och berätta vad det är för tankar och rädslor man har. Då är det bra om någon lyssnar och tar en på allvar. Utan att förstora eller förminska problemet.

Karl-Bertil

Jag: "Har du fixat disken?"

Mellanpojken: "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."

Jag: "Ok... bra."

December

Jag är tillbaka. När december kommer träder jag in i en ny fas. Jag formar ett avslut och bereder mig på en ny början. Det ska märkas. Framför allt kännas, i både kropp och själ. Man blir trött, men på nåt vis också renad.

Pepparkakan på bilden finns nu i magen på ett av småbarnen som gästade oss på julafton.

En viskande liten tomtenisse smög omkring och letade efter godisbordet. En liten peppakaksgubbe komponerade egna sånger på pianot. En Carl Larsson-flicka samlade sina klappar under buffén och väntade till sist med att öppna dem.

En vithårig morfar var för första julen någonsin inte ute på ärenden när tomten kom. Det var däremot en långhårig biker-dad. En mormor samlade upp kringspridda paketpapper. En febrig lilltös satt i sin mammas famn. En syster serverade drycker och fotograferade. Två tonåringar frågade "Kan vi hjälpa till med något?" En byggare stekte korv och tog julsnapsen med sin svägerska. Alla sjöng Stilla natt.

Morfars gravade lax och magiska "knyttgröt", Byggarns köttbullar och julskinka, syster E:s rotsakslådor, min grekiska sallad...

Förkylda syster E ligger nerbäddad i soffan i mitt arbetsrum och stämmer Fellis lilla julklappsgitarr.

Jag behöver människorna. Men också elden, friden och lugnet.

Poltergeists

Hela huset vibrerar och fönsterrutorna skallrar. Det dundrar i trappan och något regnar ner från springorna i taket. Det skramlar, dunkar till och en kort stund blir det tyst. Mummel hörs, men snart är orkanen igång igen. Något flyger genom rummet. Ett tjut hörs, ett spefullt skratt. Vårt hus är hemsökt. Så måste det vara. Av poltergeists!

För inte kan det väl vara de rara tonåringarna...?

Under den våta disktrasan

Idag blev det inte ljust ute på hela dagen. Det grå novemberdiset, den klassiska våta disktrasan, låg över byn.

Men här under gör vi så gott vi kan för att överleva. Vi har tända stearinljus på bordet, en eld som sprakar i spisen och julstjärnor som lyser i fönstren.

Igår var jag på fest med ett litet novembersällskap, varma människor jag sällan eller aldrig träffar. Vi åt het soppa, drack champagne och vin, jammade, sjöng Beatles och Povel Ramel.

Det blev så tydligt - man söker sig inte bara inomhus, utan även inombords.

Jaaa!!!

Vi fick bidrag till nästa skivinspelning! I sommar blir det studioliv igen.

Inbäddad

Sovmorgon. Huset inbäddat i snö. Jag inbäddad i dun. Något kittlade i mina ögonfransar. Försiktigt öppnade jag ögonen... En mus! En mörkbrun en med små pepparkornsögon. Jag vände mig snabbt åt sidan, slet åt mig telefonen och ringde Byggarn. Irrationellt, jag vet. Vad skulle han göra? Köra hem från jobbet i ilfart och schasa bort musen? Det kändes i alla fall lite bättre efter att jag fått höra honom säga "Oj då!" och "Usch då!"

Vad pallrig jag är!

Efter

Det finns märken i golvet vid spisen efter ryssarnas vedhuggning under kriget. Men det finns också märken efter stilettklackar i lacken på golvtiljorna. Här övade Byggarn och jag brudvalsen, fjorton år innan huset blev vårt gemensamma hem.

Man gör sina märken här och där. En del försvinner. Endel blir kvar.

Före

Det här är "före"-bilden. Så här ser det ut i salen just nu. Mysfaktor noll. Det råder undantagstillstånd i huset. Om någon vecka hoppas jag kunna lägga ut "efter"-bilden.

Håll med eller håll käft

Jag har nyligen blivit kallad "fitta". Visserligen hopbuntad med ett antal andra "fittor" som dristat sig till att kommentera ett provokativt blogginlägg, men ändå. Det är nytt för mig.

Författaren Åsa Linderborg, däremot, är erfaren (jag vill inte använda ordet "luttrad"). Ett par gånger i veckan skriver läsare till henne att hon är en "sossefitta", "cp-fitta" och en "hjärndöd svinfitta". Andra kallar henne "Palmehora" och tror att hon skulle behöva "smaka lite kuk".

Åsa upplever att det komplexa tänkandet är ifrågasatt. Hon menar att den borgerliga hegemonin har satt tydliga gränser för åsiktsfriheten, och att det aggressiva imperativet stavas samförstånd: Den som inte är med är emot! Det finns bara en väg att gå! Håll med eller håll käft!

Debattklimatet har blivit alltför hårt, tycker hon. Men hon vill värna om polemiken, den som ställer ett resonemang på sin spets, den som kräver klargöranden och ansvarstaganden: Vad menar du? Står du för det du säger?

Det är obehagligt att få sina ställningstaganden granskade och det är jobbigt att utmana någon, men för Åsa är det ett sätt att ta människor på allvar. Det var det för mig också. Tills det där med "fitta" dök upp. Nu vet jag inte.

Blodet flödar

Min mamma ligger på sjukhus efter att ha opererats för tarmvred, en besvärlig sjukdom som dykt upp till och från hos henne under många år. Hon mår emellertid bättre nu. Skönt.

Vårt hem är en byggarbetsplats. Salen och mitt arbetsrum är intäckta med brunt papper. Kristallkronan är omsluten av en svart sopsäck. Vi ska måla och tapetsera.

Hissen på jobbet ska få nya dörrar, så jag jobbar tillsvidare hemifrån...

Byggarn och jag har skrivit en insändare och protesterat mot den planerade nedläggningen av Pålsböle skola. Jag har även pratat i radio om kommunpolitikernas märkliga ekonomiska prioriteringar.

Jag har haft en intensiv telefon- och sms-kontakt med konstnären Kari Niskanen. En god och intressant människa. Vi samarbetade kring hans till en början hemliga protestinstallation på torget.

Vad har hänt mer?

Jag har färgat håret mörkt. Jättemörkt. Frissan tyckte mitt hår var för slitet för att blekas.

Och så lånar jag och mina systrar våra sångröster och våra instrument åt Gud och en av hans körer. Jag försöker att inte känna mig som en hycklare. Musiken är vacker, väldigt vacker. Och texterna får i vissa fall håren att resa sig på mina armar.

Det är kaotiskt i mitt liv, men jag är glad. Glad för att det händer saker. Blodet flödar. Rött, hett och helande.

Nytagna foton kommer när kameran slutar triskas och går med på att släppa ifrån sig bilderna till datorn.

Den största kärleken

Fellis pappa är stor och har raspiga kinder.

Han följer med, och man får följa med honom. Nästan vart som helst.

Han kan klättra högt och sätta upp gungor.

Och han kan knyta fast båtar.

Man får sitta i hans famn. Han tycker inte att man blivit för tung.

Barack

Rätt man vann!

Vi firade, pappa och jag.
Med kokosbollar!

Hillary

Jag gillar Obama, men tänk om det varit hon ändå. Hon som sedan barnsben känner båda politiska världarnas sätt att tänka.

Hon som har det. Ända ut i fingerspetsarna. Ända in i hjärtat.

Zombie

.... Från Skogsmulle ... ................... till zombie

Ibland är skillnaden hårfin. Felli ville se otäck ut, men hur hon än gjorde såg hon mest ut som en ledsen Skogsmulle. Ett emo, enligt syskonen. Så skalade hon av alla känslor. Kvar blev bara kyla. Helt rätt för en zombie.

En uppstickare

Vem är det här som hälsar på bland stenarna vid husknuten i blötaste oktober? Kan det vara en näva? Finns det nån med växtkännedom bland bloggens läsare?

Jämställdhet à la 70-tal

- Vi hade temadag i skolan, berättade Mellanpojken. Jämställdhet.

- Var det intressant? Fick du lära dig nåt nytt?

- De satte tjejerna i en grupp och killarna i en annan! Är det jämställdhet det?

- Hmm... Men vissa saker kanske behöver diskuteras i olika grupper. Ni var väl inte separerade hela dagen?

- Hela dagen, utom vid lunchen, då måste vi sitta VARANNAN KILLE VARANNAN TJEJ!

- Va?! Men... Vad gjorde ni hela dagen då?

- Vi skulle svara på frågor som "På vilket sätt är killar bättre än tjejer?". Ingen tog frågorna på allvar, så vi svarade "smartare" och "snyggare". Det konstiga var att läraren skrev upp allt sånt. Och så skulle vi sitta i små grupper och bombardera varandra med beröm. Jag fick höra att jag "inte är så ful". Ha ha.

Medveten om att jag måste ta tonårspojkens ord med en liten nypa salt, kan jag inte låta bli att undra lite... Har inte jämställdhetspedagogiken i skolorna kommit längre än till 70-talet?

Det satt en ensam själ ...

... längst bak i bussen från Grisslehamn. Han grät hela vägen till Stockholm.

Mina tankar snurrar runt i huvudet. Har vi blivit sämre på att ingripa? Vet vi inte längre hur vi ska hjälpa folk som mår dåligt? Har vi sån respekt för människors integritet att vi hellre lämnar dem i klorna på sina demoner? Eller är vi rädda?

Polisen griper - släpper - griper - släpper ...

En ensam själ på drift

Foto: Jonas Edsvik

Vem är han? Vad vill han? Vill han vara i fred eller vill han säga oss nåt? Är han farlig eller vill han bara skrämmas? Nu är han i alla fall här på Åland.

Han har uppträtt hotfullt mot pressen, men inte mot allmänheten. Hans hund är okopplad, men följer snällt sin husse. Mannen gillar inte prinsessan Victoria, men hon är inte här.

Ålänningarna bevakar varje steg han tar och håller pressen och polisen underrättade. Igår, då han befann sig vid Esplanaden, valde en bilist att titta på honom i stället för på gatan. Följden blev att han körde in i bilen framför.

Jag kan inte låta bli att undra vad han bär med sig i bagaget, den mystiske mannen, och då menar jag inte rent fysiskt.

Lite rädd är jag kanske, men mest gör det ont i hjärtat. Mannen har köpt solrosfrön och matat stadens fåglar...

Där barn jag lekt

De senaste dagarna har mina tankar vandrat fram och tillbaka längs min barndoms stigar här i byn. Landsvägen till skolan. Stigen genom skogen till grannflickorna, mina barndomsvänner, de som lärde mig cykla, simma, skida och köra moped.

Jag fick ett mail häromdagen. Det stod nåt om "hem till Pålsböle" i det. Jag måste läsa det flera gånger för att förstå vem det var som skrivit. Min barndomsvän L! Hon hade följt min blogg ett tag men inte kommit sig för att kommentera. L!

Vi red och "hade hästar" ihop som barn. Vi sjöng ABBA-låtar i hopprepsmickar för tålmodig publik. Vi lekte indianer och cowboys med grannpojkarna i skogen. Vi skrev ny text till "Jag vill ha en egen måne" och framförde utan självkritik mästerverket för vår musiklärare!

Det måste vara över tjugo år sedan vi träffades sist. L fann kärleken i väst och flyttade från holmen. Jag fann kärleken i byn och flyttade till mitt barndomshem. Nu ser jag min son leka i skogen. Min barndoms skog. Hans barndoms skog. Jag ser min dotter vandra längs landsvägen till skolan. Min barndoms skola. Hennes barndoms skola. Livet är svindlande.

Oktober

Jag måste komma ihåg det här! Jag måste minnas att oktober är en god månad, lynnig, sinnlig och kreativ! Jag måste komma ihåg att oktober är värd att längta efter och sakna.

Vår citrontimjan doftar fortfarande. Lönnarna och björkarna brinner i gult och släpper sina lövgnistor över hela gården, över frodigt gräs och små vilsekomna rosa blommor jag inte vet namnet på.

Jag har andats frisk luft, ätit smörstekta höstkantareller och lyssnat på Björn Isfält den här helgen. Sörjer honom lite fortfarande, men är glad över den salighetsmusik han gjort.

Det är oktober, och vi har hittat tapeten vi vill ha i salen!

En vanlig dag på jobbet

Morgonsolen och höstmolnen utkämpar en kamp vid Bartsgårdaslätten. Jag stannar bilen och stänger av radion.

Jag lyfter blicken och tittar förbi dataskärmen ut mot Kursgården och flanörerna.

Ingen sitter i Hångelhörnan.

Det doftar kaffe och rotsaker. Någon bjuder på soppa. Ett fat med kokosbollar står på bordet. Någon bläddrar i Ålandstidningen. En annan i Nya Åland. Med kaffemuggen i handen blickar jag ut genom fönstret. Det börjar redan skymma.

Mental modemkrasch

Det har varit en jobbig helg. Jag är så trött. Varför är jag så trött?

Jag har inte kommit ut på Internet, för modemet är paj och måste lämnas in för uppdatering. Nu går jag emot mina rutiner (ville inte skriva "principer" för det låter så moralpräktigt) och skriver ett inlägg på jobbet.

Byggarn och jag har inte klickat. Det har varit väldigt mycket "Sa jag inte det?", "Nä", "Måste du..." och "Varför har du inte...". Vi har inte lyckats koppla upp oss. Mot varandra. Tydligen måste vårt gemensamma mentala modem också uppdateras. Hur fixar man det?

Fler bilder

Jag, nyrufsad av syster E.

Syster J, under upprufsning.

Syster E, laddar energi i logen.

Soundcheck. Filmsynkning.

Vår roadie M.

Publiken strömmar in.


UD. Inte utrikesdepartementet. Ulvens döttrar.

The Wolf

Tjugo minuter innan vi skulle upp på scenen hade vår far ännu inte visat sig. Var höll han hus? Hade han gått vilse i Stockholm? Hur skulle han ta sig genom kontrollen med järngrindar in på Hovet, vi hade ju hans passerkort. Vi var tvungna att lägga oron åt sidan, för efter bara en liten stund skulle vi sjunga för 6 000 personer från 134 olika länder.

När borduntonen började ljuda stod vi redo på plattformen under scenen på väg upp. Kyld rök flöt över scengolvet och den suggestiva videon började visas på de fyra skärmarna ovanför oss. Så tog vi den första - svåraste - klangen, och satte den! In-ears-monitorerna fungerade.

Efter det kunde inget gå fel. Vi hade säkerheten och energin, och till vår förvåning nådde vi ut! Vi nådde ut till publiken - trots det stora avståndet - trots att vi hade publik i ryggen vart vi än vände oss på scenen. När syster E tog fram didgeridoon började australiensarna jubla.

Utan döttrarnas vetskap, alldeles nedanför VIP-läktaren, satt deras far. När de sjungit sista tonen och gled ner genom scengolvet visade bildskärmarna texten "The Daughters of the Wolf".

"Herre Gud!" tänkte Ulf (sic!). "Det är jag som är 'The Wolf'! Döttrarna är mina!"

Svärmor

När svärmor kliver över tröskeln till vårt hus och ropar "Ho-ho!" blir jag genuint glad. Aldrig skulle hon snegla kritiskt på våra dammråttor, klädhögar och disktravar. En skål med plommon lämnar hon på köksbordet. En plastkasse med potatis sätter hon i kylskåpet.

Ordet svärmor är för mig ett ord som andas trygghet, tolerans, livsglädje och villkorslös kärlek. Inte konstigt att Byggarn blev som han blev!

Grattis på födelsedagen svärmor! Jag skålar för dig i Stockholm!

Tack!

Allt det röda

Röda röda bär vill jag ha i mitt hus. Grova kvistar tyngda av rönnbär och spretiga kvistar med nypon. Terräng är inte längre min tekopp. Ljuset var så vackert, jag tänkte jag fotograferar allt det röda från bilen. Men kamerans batterier var för svaga. Som mina muskler.

Farten ökar

Börjar kika efter rastplatserna. Det har blivit allt längre avstånd emellan. Snart måste jag grabba tag i någon förbisusande lyktstolpe. Eller ännu hellre ett träd.

Ulvdöttrarnas spelningar närmar sig. Den på Hovet om en vecka har Programbolaget skickat ett minutschema, eller snarare ett sekundschema för. Det blir i alla fall med lucka i scengolvet, kyld rök och fyra bildskärmar. Med femtusen människor i publiken blir detta vår största spelning någonsin. Ett orosmoment: Syster E är DUNDERFÖRKYLD!

Blev inkallad till rektorn på skolan idag. Det finns önskemål om fler skräddarsydda kurser. Jag tackade ja, trots att de ska förläggas på litteraturdagarnas sida om årsskiftet.

Höstens alla födelsedagar hopar sig. Idag var vi till Byggarns mormor som fyller nittiotvå. Livets mening. Sedan följer svärmor, Mellanpojken, Byggarn, min pappa och Felli, som pärlor på ett pärlband. Jag har så många pärlor omkring mig.

Syster J

Syster J, syster J! Vill vara där med dig! Inväntar rapport. Ses vid havet på söndag!

EDIT:
Syster J: "Jag har träffat en tjej som ni bara MÅSTE bjuda in till litteraturagarna i mars! Hon är SÅ bra! Hon skulle passa perfekt som artist under lördagens litterära supé! Hon heter Nina Ramsby och, jag lovar, hon skulle göra succé!"

Jag: "Hon gjorde succé... under den litterära supén... i mars! Men tack ändå för tipset."

Romantiskt

Jag har hittat ringen! Det stod 3 september 1988 i den. När jag kom hem från jobbet fick jag tre rosor av Byggarn. Tre för datumet, tre för våra tre barn.

Oromantiskt

Häromdagen kom vi på att vi varit förlovade i tjugo år! Ingen av oss kom ihåg exakt datum. Byggarn kunde inte få av sig ringen för att kolla och jag kunde inte hitta min. Skönt på nåt sätt.

Jordsvart mamma

Jag är skeptisk till de flesta läror. Och jag förhåller mig lätt kritisk till allt som inte går att bevisa. Jag naglar mig fast i jorden så hårt att jag ibland måste spotta, snyta mig och låta tårarna skölja bort allt svart.

Men ändå händer det att jag...

Idag klockan ett gjorde gjorde jag något jordlöst. Jag skickade varsin kram till mina barn! Via tankarna! Försökte få kramarna starka, varma och fulla av tycker-om-dej! När jag kom hem frågade jag om de känt av kramarna. De blev stumma, men något tändes i ögonen på dem. De hade visserligen inte känt av någon kram..., men blotta vetskapen att deras jordsvarta mamma hade skickat tankekramar till dem i skolan fick något att hända inom dem.

I morgon klockan tolv, mitt under arbetsdagen, lovade jag göra det igen. Och barnen lovade vara beredda. Då ska vi utbyta tankekramar.

Litium, whisky och goda vänner

Vi har spelat biljard och lyssnat på Byggarns gamla Muddy Waters-LP! Vännen och Byggarn sopade mattan med mig.

Vi har pratat mående. Byggarn sa att han borde motionera mer. Han behöver endorfinerna, speciellt på vintern. Annars blir han deprimerad. Vännen har lärt sig läsa kroppens signaler och håller sin schizofreni stången sedan flera år tillbaka. Medicin: Litium, innebandy, whisky och goda vänner.

Svag men stark

Idag har jag gjort början till en författarpresentation i Power point. Tog bort hälften av effekterna.

Jag har läst dikter av Sanna Tahvanainen och hittat en som jag bara måste ge till mina sommelier-elever.

En långväga vän är på besök. Man vill bara krama honom.

Jag dricker Jacob's Creek (merlot) och lyssnar på Elgars Nimrod ur Enigmavariationerna. Minns. När Mellanpojken föddes fick han ett metspö (sic!) av sin morfar. "Till Nimrod från morfar", stod det på det.

Det är fredag och jag är lite kär, bara sådär i största allmänhet. Jag är svag i musklerna, men stark på andra sätt. Lyckligt lottad.

Nya scener

Vår nästa stockholmsspelning i september blir inte i Folkets hus som tidigare, den blir på Isstadion. Har ingen aning om hur det ser ut där, men vi får nog räkna med nya förutsättningar. Större. Och ingen lucka i scengolvet som vi åker upp genom.

I fredags hade vi en spelning i Långhuset i Vikingabyn. Det var första gången på flera år vi spelade omickat. Det var rätt tungt, men stämningsfullt. Lite rökigt från eldstaden mitt i lokalen. Vi gick runt och kom nära publiken. Just innan vi skulle kliva fram kom vi på att vi glömt didgeridoon... Panik! Vi löste problemet med att byta ut låten mot en annan. Allt gick hem. Positiv respons.

I morgon börjar mitt projektledarjobb på biblioteket igen. Och på torsdag mina första lektioner på Hotell- och restaurangskolan. Där har jag aldrig undervisat förr. Ser fram emot allt. Hade tänkt läsa in ett par Daisy-böcker i sommar, men har inte hunnit. Får skjuta fram det till våren, tror jag.

Kärlekssång

Den här gången går utmaningen från Imsavimsa ut på att presentera en kärlekssång och berätta något om den. Spontant tänker jag på Sinead O'Connor's Nothing Compares 2 U. Den blev Byggarns och min sång när vi träffades 1988. Vi har visserligen fler, men den här låten representerar den första nykära och jobbiga tiden då vi turades om att pendla Vasa-Åland, Åland-Vasa.

Tankens flykt

På bråkdelen av en sekund lämnar jag sommarens långsamma John Bauer-skog för att susa genom vårens Paris. Bara för att jag behövde det. Och för att jag kan.