De senaste dagarna har mina tankar vandrat fram och tillbaka längs min barndoms stigar här i byn. Landsvägen till skolan. Stigen genom skogen till grannflickorna, mina barndomsvänner, de som lärde mig cykla, simma, skida och köra moped.Jag fick ett mail häromdagen. Det stod nåt om "hem till Pålsböle" i det. Jag måste läsa det flera gånger för att förstå vem det var som skrivit. Min barndomsvän L! Hon hade följt min blogg ett tag men inte kommit sig för att kommentera. L!
Vi red och "hade hästar" ihop som barn. Vi sjöng ABBA-låtar i hopprepsmickar för tålmodig publik. Vi lekte indianer och cowboys med grannpojkarna i skogen. Vi skrev ny text till "Jag vill ha en egen måne" och framförde utan självkritik mästerverket för vår musiklärare!
Det måste vara över tjugo år sedan vi träffades sist. L fann kärleken i väst och flyttade från holmen. Jag fann kärleken i byn och flyttade till mitt barndomshem. Nu ser jag min son leka i skogen. Min barndoms skog. Hans barndoms skog. Jag ser min dotter vandra längs landsvägen till skolan. Min barndoms skola. Hennes barndoms skola. Livet är svindlande.
6 kommentarer:
Tack för att du finns här och delar med dig av tankar och ord :) Jag tycker så mycket om ditt sätt att skriva, det blir en såndär extra upplevelse varje gång jag läser din blogg, att vila i :) Din och PoetCarinas bloggar är speciella på det viset.
Det är verkligen svindlande att tänka på allt som har med barndomen att göra och hur den lever kvar på olika fysiska ställen, hur den hålls vid liv genom ens egna barn. Det är mycket vemod för mig i det faktum att min barndom är långt borta i Österbotten och mina barn växer upp här, det är här de kommer att känna igen varje krök och buske då de är stora. Men det är gott så.
Santha: Oj, smickrande att sammankopplas med Poetcarina. Tack! Förresten tycker jag det är väldigt uppfriskande att besöka sprakbloggen!
Johanna: Ja, jag kan tänka mig att det känns vemodigt. Samtidigt kan det vara befriande med ett visst avstånd från sin egen barndom, även om den varit trygg och ljus. Det kan också kännas vemodigt att som vuxen leva mitt i sin barndomsmiljö, se förändringarna, ibland förfallet, avvecklingen. Här har närbutiken slagit fast för gott och skolan kommer att stängas.
Du skriver så fint om vår barndomsskola. Hoppas den nu får vara kvar.
Och eftersom jag blev anonym så skriver jag namnet, fick det inte att funka... Marie-Louise
Ja, jag hoppas också! Men det ser illa ut...
Skicka en kommentar