Det är inte så lätt att vara nio år som man skulle kunna tro. Man är inte sådär småbarnsgullig som man var när man var liten och man är inte tillräckligt stor för att alltid bli tagen på allvar. Man är i en mellanålder. Nästan osynlig.Ändå oroar man sig för framtiden. Man tar ansvar för både skolan och familjen och vill se till att alla mår bra, att mamma och pappa inte skiljer sig.
Det kan bli för mycket. Då känns ingenting roligt längre. Man vill inte dö, men man vill stänga av hjärnan och bara sova sova sova.
Ibland kan det vara skönt att bli ordentligt fysiskt sjuk också, med hög feber, nästan fyrtio grader. Då vet man varför man mår dåligt. Och då behöver man inte känna ansvar och skuld för allt möjligt.
Och det är skönt att få visa sina känslor, gråta ut och berätta vad det är för tankar och rädslor man har. Då är det bra om någon lyssnar och tar en på allvar. Utan att förstora eller förminska problemet.
2 kommentarer:
så ruskigt klok du är Isabella :) En annan skön sak när man är 9 är att ha så kloka vuxna omkring sig.
Tack, Spraket! Men ibland undrar man som förälder vad man gör för fel. Men å andra sidan är det ett gott tecken att barnen vänder sig till sina föräldrar med sina problematiska tankar och känslor. :-)
Skicka en kommentar