... längst bak i bussen från Grisslehamn. Han grät hela vägen till Stockholm.
Mina tankar snurrar runt i huvudet. Har vi blivit sämre på att ingripa? Vet vi inte längre hur vi ska hjälpa folk som mår dåligt? Har vi sån respekt för människors integritet att vi hellre lämnar dem i klorna på sina demoner? Eller är vi rädda?
Polisen griper - släpper - griper - släpper ...
3 kommentarer:
Man vet inte längre hur man närmar sej en som gråter. Vet man vad det är att vara människa bland människor?!
Det är lätt (för mej i alla fall) att närma mej någon jag känner/vet vem är när de inte verkar må bra, men att närma sej någon okänd som lider är bara lätt om det är kroppslig smärta...den ser man direkt.
Själslig smärta hos sådana man inte känner är svårt att hantera....men jag skulle vilja och gör det också då och då faktiskt. Det är ju "bara" att fråga: - Är allt ok?
Poetcarina: Nej, det är svårt. Hur ska vi få den kunskapen och beredskapen? Kanske skolan behöver ta in mer människokännedom (självkännedom) och vardagspsykologi på schemat...
Susy: Ja, av nån anledning är det lättare att ingripa vid fysisk smärta. Fast det borde vara lika lätt eller svårt att möta den psykiska smärtan.
Skicka en kommentar