"Om du fick leva om ditt liv, skulle du ändå vara transa då?" frågade David transan Candy i Gardells film Livet är en schlager."Om du fick leva om ditt liv, skulle du ändå vara CP då?" kontrar Candy.
"Annars vore jag inte jag", svarar David.
Det är en fin scen, nyckelscenen i filmen, och jag förstår vad den vill förmedla. Vi är dem vi är, och svårigheterna formar vår personlighet. Men jag tror inte devisen är applicerbar på vilka tragiska livsöden som helst. Vem skulle aktivt välja ett liv av utsatthet, svår smärta och förlust och vackert säga "Annars vore jag inte jag"?
Fick jag chansen att välja bort min muskelsjuksom skulle jag göra det. Hur karaktärsdanande och personlighetsformande den än må vara. Ädlare än så är jag inte.
Scenen sa emellertid något till Felli som hon behövde höra och reaktionen blev en katharsis. Tårarna strömmade och hon sa: "Mamma, jag är så GLAD! Jag vill se det igen!" Sen mumlade hon frasen för sig själv flera gånger: "Annars vore jag inte jag..."
Fullmånen. Den håller mig vaken.
4 kommentarer:
Annars vore jag inte jag.
jag grät under programmet. fast jag blev jättesur på honom under schejas dag. jag tyckte han var direkt elak. men nu är han min kille igen. har du sett hans "de halvt dolda"? a masterpiece!
Felli: Annars vore du inte du.
Sofia: Jamen visst förlåter man den mannen allt när man ser De halvt dolda! Han visar än en gång vilken mästare han är. Jag gillar nästan allt han gjort, allt utom Jenny. Där tycker jag att han låtit det brutala våldet gå ut över djupet och nyanserna i berättelsen.
Men saken är ju den att vi inte får leva om våra liv. Eller välja bort sjukdom... Man får försöka vara den man är ändå.
Puss
Skicka en kommentar