Jonas Gardells utfall mot Staffan Scheja i det senaste avsnittet av Stjärnorna på slottet fick mig att fundera på hur kändisskapet drabbar människor. De flesta klarar att hålla distansen och behåller greppet om sin person. Men vissa, kanske de känsligaste konstnärssjälarna i branschen, blir direkt skadade, så pass att de ständigt upplever omvärlden som ett påträngande hot. De blir överkänsliga, nojiga och går till attack, kanske av rädsla för att själva bli attackerade. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .......... ................ .. ..Många säger att Jonas Gardell är en person man antingen älskar eller hatar, och kastar man en blick i gästboken på hans hemsida kan man lätt tro att det är sant. Där blir han både bespottad och avgudad.
Jag uppskattar det mesta av det Gardell gör i sin yrkesroll och tycker att han på många sätt är genialisk, men jag dyrkar honom inte. Jag ogillade verkligen hans agerande mot Scheja (även om jag förstår vissa av hans synpunkter), men hatar honom inte för det.
Jag kände så väl igen Jonas beteende och tänkte direkt på vissa författare jag haft att göra med i samband med litteraturdagarna. Kristina Lugn till exempel. Hon hade bl.a. samma resfobi som Gardell och var genomgående svår att kommunicera med. Men i sin yrkesroll var hon klanderfri och jag berörs fortfarande starkt av hennes poesi. Detsamma gäller Torgny Lindgren, det svenska folkets "mysfarbror" nummer ett. Många vet inte hur kolerisk och paranoid han är, och vill kanske inte veta. För hans böcker är briljanta, och på scenen är mannen en lysande stjärna.
5 kommentarer:
Jag råkade också titta och skämdes för hela mänskligheten. Sedan blev jag helt tagen av hans "försonings-scen" då han låtsas-fylledillade ett tacktal efter middagen - och ALLA förlät honom. Även jag!!
Jag satt länge efteråt och grubblade på fenomenet: Varför är det så lätt att förlåta vissa (artister, författare, konstnärer?) och stört omöjligt att överse brister hos andra (politiker, beslutfattare, chefer?). IV
Under stort tryck bli vissa krossade. Andra blir diamanter. Kanske också så med vissa sidor av oss - under stort tryck blir delar av oss mos, andra delar diamant. Och jag kan inte tro annat än att kändisskap ÄR ett stort tryck.
IV: Ja, jag var riktigt generad. Tycker dock att Scheja hanterade situationen mycket snyggt och gick ur det hela med bibehållen integritet.
Är det så? Att vi har lättare att förlåta artisterna, författarna och konstnärerna? Kanske beror det i så fall på att de berör vårt inre på ett annat sätt än vad politiker, beslutsfattare och chefer gör. Men å andra sidan ska det vara lättare att förlåta en "fiende" än en vän. Gardells besvikna fans är inte nådiga i sin kritik.
Poetcarina: Bättre kan det inte sägas. Men jag tror att vissa lär sig anpassa trycket och i viss mån undvika det så att pressen inte blir för stor. Det gäller kanske att lära känna sig själv så man vet vad man pallar med. Jag föreställer mig att kändisskapet kan vara som att gå genom olika rum med förvridna speglar. Man ser sig själv överallt, men känner inte riktigt igen sig. Till slut vet man inte hur man verkligen ser ut. Vem man verkligen är. På riktigt.
Du borde skriva en smaskig bok om bakom kulisserna på Littdagarna! Skämt å sido, men nog är det många väldigt speciella personligheter som valt att bli författare.
Kanske för att i böckerna kan dom styra och ställa precis som dom vill med sina karaktärer och miljöer. Funkar inte riktigt lika bra i verkligheten dock...
Kram!
Haha! Jo, nog skulle det finnas en del att skriva om. Men det mesta går ju väldigt bra och de flesta författarna är jättetrevliga och genomgående professionella.
Kram!
Skicka en kommentar