Han pratar inte i onödan, Byggarn. Inte så mycket i nödan heller för den delen. Man skulle nog kunna kalla honom ordkarg, om det inte vore för att han faktiskt är alldeles fullproppad med ord. Det vet jag, för han läser fler böcker än någon annan jag känner. Men vad gör han av alla ord?Om ord är gödslet som behövs för att ord ska växa är det något som blivit fel på vägen. Kanske han komposterar dem? Men sedan då? Vad ska han göra av all näringsrik ordmylla?
En gång hörde jag honom intervjuas i radion. Det var en välformulerad byggnadsinspektör jag hörde, en yrkesman med koll på läget. Jag blev stum.
Nu hör jag någon tänka "Just det! Kanske hon skulle hålla tyst ett tag och ge honom plats." Men det gör jag. Jag är tyst långa stunder. Nu hör jag någon annan tänka "Aha. Hon tillför ingenting." Men det gör jag också. Jag berättar. Jag frågar. Ok, jag skäller och anklagar också...
När jag ber honom berätta berättar han. Och spontant läser han utvalda delar ur någon bok högt. Jag älskar när han läser högt. Ligger nära och känner röstens muller i hans kropp. Vaknar när han skrattar till åt något roligt han läst.
När jag tänker efter kanske jag inte vill ha det så mycket annorlunda ändå. Han sammanfattar mig. När jag är mångordig, känslosam och överpedagogisk är han koncis. Jag vill övertyga. Han säger som det är. Det är bra.
Men ibland vill jag ha mer.
12 kommentarer:
Jag har också en ordkarg man. Som läser en hel del, och tänker djupa tankar hela tiden. Men han har inte behov av att formulera det högt. Precis som du har jag många gånger förvånats över hur ordrik, tydlig och konkret han kan vara närhan pratar på jobbet. Eller om travhästar. Jag försöker lära mej vila lite i hans tystnad. Allt behöver inte formuleras.
Jag har hört att det är en dygd att prata bara när man har något att säga. Personligen kunde jag ha en hel del att lära mig av detta.
Men Isabella... Dina sista ord är så fina, ja allihop är ju det, men tänk, är inte det alldeles perfekt, att ha levt så länge med en annan människa och ändå känna att man vill ha mer? Att höra sin livspartner i ett lite annorlunda sammanhang och förvånas på ett positivt sätt... Att fortfarande ha dendär nyfikenheten och längtan efter att få ta del av mer... Jag tror det är den balansen som ofta inte fungerar när förhållanden havererar. Vi har dränkt varann i varandra eller frånhållit så mycket att nyfikenheten och upptäckarlusten dött. Gett upp. Din Byggare verkar ha precis lagom nivå av sitt utgivande av sig själv :) Grattis på dig! :)Grattis på ER :)
Vilken underbar, helt fantaastisk bild! Är det ni två?
Poetcarina: Ja, jag tycker om att vila i tystnaden, men just nu är jag rätt utvilad...
Paul: Ja, det lär ska vara det, men small talk är också bra. Som olja i maskineriet liksom. Och så det där djupa, som jag gärna skulle locka upp till ytan emellanåt.
Santha: Ja, det var ett positivt sätt att betrakta det hela! Jag VILL veta mer. :-)
Sofia: Tack! :-) Ja, det är vi. Bilden i sin helhet är rätt dålig, så jag beskar den kraftigt.
Oj vad fin text och bild.
Jag har också en ordkarg man.
Fast hans arbete delvis är ord, men också mycket att lyssna...
Hemma vid vårt köksbord är decibelnivån så hög att alla barnen bara har ett läge på volymknappen också i andra sammanhang. Det kan vara lite jobbigt ibland. Men de har i alla fall lärt sig att ta sig ton. är det nåt jag verkligen tycker väldigt mycket om i vår familj så är det middagsdiskussionerna, men maken sitter ofast och lyssnar...
Åh, så mycket kärlek och vemodig sorg ihopflätat till en... eh.. lovsång, man nynnar för sig sjäv?
Kat: Är P också ordkarg?! Jag som fått intrycket att han är just så verbalt balanserad som bara en sann biker-präst kan vara.
Jag känner igen middagssituationerna. Gillar också diskussionerna som uppstår. Om Byggarn nån gång yttrar sig stannar barnen upp, väntar med spänning, aktar sig för att avbryta. :-)
Matti: Ungefär så. :-)
Hos oss är det jag som är tyst. Jag har i hela mitt liv suttit tyst och betraktat. Det är tvärtom med min man. Ur honom kommer det talade ord mest hela tiden. Skulle det vara annorlunda skulle vi inte vara vi!
Det är väl just så det är. Annars skulle vi inte vara vi. Jag buffas lite mer, språkligt, än vad han gör. Han står stadigt och tar emot.
Oj va mycket kärlek det fanns i de orden och även bilden.
Nästan så att jag som inte vill ha en karl i hus blev avundsjuk :)
Oj, tack! Vi må ha våra problem emellanåt, men kärlek råder det ingen brist på :-)
Skicka en kommentar