Januarimolnen skingrar sig

Jag kan andas! Plötsligt kan jag andas och känna dofter! Luften känns frisk och lite krispig. För första gången på länge kunde jag njuta av morgonkaffet. Det smakade så gott!

Antibiotikan både ställde till och ställde tillrätta. Nu har det vänt, jag känner det. Och den här gången är det inte inbillning. Januarimolnen drar sig tillbaka och släpper fram februarisolens yrvakna strålar.

Jag är inte helt feberfri, men på måndag far jag på jobb! Jag ser fram emot det!

Idag ska vi äta rökta abborrar till middag. Byggarn fick femton stycken i morse.

Betablockerade ulvsystrar

Foto: Gabriella Nordlund

Jag har tagit del av syster J:s mailkorrespondens med en av de piloter som ska flyga oss från Jakobstad till Göteborg i vår. Vi brukar inte åka privatflyg mellan våra spelningar, men i detta fall finns ingen annan lösning, vi hinner inte annars. Arrangörerna delar på kostnaderna.

Ulvens döttrar brukar inte flyga alls, faktiskt, p.g.a. flygrädsla. Flygrädslan har tvingat oss tacka nej till en spelning på Grönland där både flygresor och helikopterfärder ingick.

När jag läste syster J:s uppräkning av lasten; oss själva, vår roadie, våra instrument och vår packning - samt detaljerade viktangivelser - kände jag hjärtat börja bulta. Herre gud. Det är ett litet flyg vi ska åka i. Ett litet. Utan våra barn.

Jag har inte övervägt betablockerare förr, men nu...

På spaning

Till att börja med tänker jag bege mig ut på spaning. Jag ska samla intryck. Jag ska lägga mig i gräset och lyssna till viskningar från rötterna. Jag ska klättra i de kosmiska bergen och fånga upp ekon.

Jag står till tjänst för Ministeriet för bruttonationallycka. Gör det du också! Låt ministeriet få höra klokskaperna i dina andetag. Ropa ut tokskaperna i gränderna! Låt oss samla guldstoft bara för att sprida det igen över landet, över folket. Låt oss höja vår BNL!

Lättja

Lathet är ett ord med oförtjänt dåligt rykte, tycker Mellanpojken 14 år. För vad lathet handlar om är trötthet, brist på motivation eller till och med depression, och det kan man ju inte lasta personen i fråga för, menar han.

Kanske pubertet också ryms i ordet, tänker jag tyst för mig själv.

Men det kommer att bli en ändring! hävdar han. En dag kommer lathet att bli en accepterad ursäkt, en förklaring som folk visar förståelse för! Vänta bara!

Mariehamns litteraturdagar 2009

Dikten finner

sitt värde först när den landat
i en annan människas

kropp.

Bob Hansson

Claes Andersson, Olivia Bergdahl, Erik Eriksson, Helle Helle (Dk) , Gunnar Hoydal (Fo), Ulrika Kärnborg, Mark Levengood, Gisela Linde, Åsa Linderborg, Ulrika Nielsen, Sofi Oksanen, Matilda Södergran, Isela Valve, Owe Wikström, Liselott Willén och Robert Åsbacka

Mission possible

Trots det gråtrista slaskvädret tog Byggarn med sig barn och ungdomar på isutflykt. Utrustade med hemgjorda isdubbar, ett långt hamparep, isborr, pilkar, skridskor och en sparkkälke begav de sig iväg. Färdkosten bestod av kaffe, coca cola och och köttbullar. Stora O dokumenterade.

Och jag, jag fick flera timmar för mig själv, det har jag inte fått på evigheter. Om jag bara varit frisk hade jag tvättat, städat och pysslat på med allt möjligt för att komma ikapp. Men jag orkade inte göra någonting vettigt över huvudtaget. Ingenting!

När jag väl accepterat och funnit mig tillrätta med min orkeslöshet tände jag ett ljus, satte mig ner med en kopp kaffe och lyssnade på Jan Johansson, musik som min familj tycker är deprimerande. Men är man ensam gör man som man vill.

I morgon ska jag försöka få en läkartid.

----------

Mission possible: Ge dig själv tid (tillåtelse) att göra ingenting.

Mental Health Association of the Aland Islands

Någon gång i tonåren fick jag en kalender av en vän. Den var utgiven av Mental Health Association of Oregon. För varje dag på året fanns tips på något man kunde göra för att må bra. Även om jag inte direkt följde råden lärde jag mig betrakta tillvaron på ett annat sätt. Jag minns ännu några av tipsen.

Beachcomb after a storm
Ask a stupid question
Organize some small corner of your life
Hum an Irish tune
Look up at the rain
Pop popcorn
Read from a holy book of another faith
Paint a picture - even if you can't paint

Jag tror bestämt jag ska börja samla - och kanske följa - mina egna missions possible. Dag för dag.

Lunchrast hos föräldrarna

Jag: Hur är det med axeln, pappa, har den blivit bättre?

Pappa: Jag har inte cancer, jag har inte hiv, jag är inte dement... Jag vet inte vad jag hellre skulle vilja ha än en sjuk axel.

Jag: En frisk axel kanske...?

Pappa: JA! Varför tänkte jag inte på DET?

Jag: Du har inte funderat på kortisonspruta?

Mamma: Han tar inga sprutor. Av princip! Jag avskyr principer!

Pappa: Det är inte av princip jag låter bli!

Mamma: Nå, vad är det av då?

Pappa: Av rädsla... Och varför avskyr du principer?

Mamma: Av princip...

Det kan sluta hur som helst. Jag tackar för lunchen och drar tillbaks till jobbet.

En ordkarg man

Han pratar inte i onödan, Byggarn. Inte så mycket i nödan heller för den delen. Man skulle nog kunna kalla honom ordkarg, om det inte vore för att han faktiskt är alldeles fullproppad med ord. Det vet jag, för han läser fler böcker än någon annan jag känner. Men vad gör han av alla ord?

Om ord är gödslet som behövs för att ord ska växa är det något som blivit fel på vägen. Kanske han komposterar dem? Men sedan då? Vad ska han göra av all näringsrik ordmylla?

En gång hörde jag honom intervjuas i radion. Det var en välformulerad byggnadsinspektör jag hörde, en yrkesman med koll på läget. Jag blev stum.

Nu hör jag någon tänka "Just det! Kanske hon skulle hålla tyst ett tag och ge honom plats." Men det gör jag. Jag är tyst långa stunder. Nu hör jag någon annan tänka "Aha. Hon tillför ingenting." Men det gör jag också. Jag berättar. Jag frågar. Ok, jag skäller och anklagar också...

När jag ber honom berätta berättar han. Och spontant läser han utvalda delar ur någon bok högt. Jag älskar när han läser högt. Ligger nära och känner röstens muller i hans kropp. Vaknar när han skrattar till åt något roligt han läst.

När jag tänker efter kanske jag inte vill ha det så mycket annorlunda ändå. Han sammanfattar mig. När jag är mångordig, känslosam och överpedagogisk är han koncis. Jag vill övertyga. Han säger som det är. Det är bra.

Men ibland vill jag ha mer.

En söndag på Berga gård

Här på Berga gård i Danderyd träffades vi i söndags, en utvald skara från olika släkter, från tre olika länder, för att fira Mias 50-årsdag. (Stora O fyllde samma dag och valde att bli hemma på Åland och fira på tumanhand med pojkvännen.)

Den här typen av tillställningar blir så speciella, för konstellationen av människor säger så mycket om festföremålet. Mia. Någons mamma, någons hustru, någons adoptivdotter, någons syster, någons vän ... i oändlighet. Min kusin. Det blev kärleksfullt, humoristiskt och varmt.

Gamla skilsmässor lades skämtsamt åt sidan. "Ni som är mina ex kan sätta er vid det bordet, så är ni samlade..."

Människor som aldrig tidigare träffats gav varandra något av sig själv.

Sjutton år

Hon kom till oss för snart sjutton år sedan, stora O. Det första jag såg hos henne var den pyttelilla smilgropen i kinden. Byggarns smilgrop.

Sedan började hon plocka blommor. Hon plockade och plockade. Blåsipporna, krokusarna och pärlhyacinterna hann knappt upp ur jorden innan de försvann i hennes små nävar, kjolar, fickor och hemliga burkar.

På söndag blir hon sjutton, vår lilla blomsterflicka. Nu vill hon börja övningsköra och så fort som möjligt ta körkort. Lastbilskörkort.

Att bli störd

Jag: Snälla, kan du inte gå nån annanstans och leka, jag är trött. Vill inte bli störd.

Felli lommar ut ur rummet. Möter sina syskon, säger: Gå inte in. Hon är störd.

Vita frun

Tjugondag Knut. Vita frun har tyst skridit runt bland gårdar och torp i byn. I handen hade hon en dammvippa. Där hon gick fram slocknade ljusen. Och så var julen borta.

Annars vore jag inte jag

"Om du fick leva om ditt liv, skulle du ändå vara transa då?" frågade David transan Candy i Gardells film Livet är en schlager.

"Om du fick leva om ditt liv, skulle du ändå vara CP då?" kontrar Candy.

"Annars vore jag inte jag", svarar David.

Det är en fin scen, nyckelscenen i filmen, och jag förstår vad den vill förmedla. Vi är dem vi är, och svårigheterna formar vår personlighet. Men jag tror inte devisen är applicerbar på vilka tragiska livsöden som helst. Vem skulle aktivt välja ett liv av utsatthet, svår smärta och förlust och vackert säga "Annars vore jag inte jag"?

Fick jag chansen att välja bort min muskelsjuksom skulle jag göra det. Hur karaktärsdanande och personlighetsformande den än må vara. Ädlare än så är jag inte.

Scenen sa emellertid något till Felli som hon behövde höra och reaktionen blev en katharsis. Tårarna strömmade och hon sa: "Mamma, jag är så GLAD! Jag vill se det igen!" Sen mumlade hon frasen för sig själv flera gånger: "Annars vore jag inte jag..."

Fullmånen. Den håller mig vaken.

Morfar

Stora O flänger runt i köket och packar ner mjöl, mjölk, smör, jäst, socker, kanel, kardemumma och ägg i sin väska. Hon är på väg till mormor och morfar för att överlämna sin julklapp - ett kanelbullebak. Mellanpojken ska följa med som assistent. Hushållsassistent. Morfar ska hämta dem.

Mellanpojken undrar var morfar håller hus. Borde han inte vara här nu? Stora O packar ner två förkläden och säger:

- Du känner väl morfar. Han har nog hittat en bäck han måste följa.

Perspektiv

- Mamma, hör Finland till Åland? Har president Tarja Halonen fått träffa dej nån gång?

Noli me tangere

Jonas Gardells utfall mot Staffan Scheja i det senaste avsnittet av Stjärnorna på slottet fick mig att fundera på hur kändisskapet drabbar människor. De flesta klarar att hålla distansen och behåller greppet om sin person. Men vissa, kanske de känsligaste konstnärssjälarna i branschen, blir direkt skadade, så pass att de ständigt upplever omvärlden som ett påträngande hot. De blir överkänsliga, nojiga och går till attack, kanske av rädsla för att själva bli attackerade. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .......... ................ .. ..
Många säger att Jonas Gardell är en person man antingen älskar eller hatar, och kastar man en blick i gästboken på hans hemsida kan man lätt tro att det är sant. Där blir han både bespottad och avgudad.

Jag uppskattar det mesta av det Gardell gör i sin yrkesroll och tycker att han på många sätt är genialisk, men jag dyrkar honom inte. Jag ogillade verkligen hans agerande mot Scheja (även om jag förstår vissa av hans synpunkter), men hatar honom inte för det.

Jag kände så väl igen Jonas beteende och tänkte direkt på vissa författare jag haft att göra med i samband med litteraturdagarna. Kristina Lugn till exempel. Hon hade bl.a. samma resfobi som Gardell och var genomgående svår att kommunicera med. Men i sin yrkesroll var hon klanderfri och jag berörs fortfarande starkt av hennes poesi. Detsamma gäller Torgny Lindgren, det svenska folkets "mysfarbror" nummer ett. Många vet inte hur kolerisk och paranoid han är, och vill kanske inte veta. För hans böcker är briljanta, och på scenen är mannen en lysande stjärna.

Så som året börjar...

Jag läste någonstans att så som året börjar, så kommer det att fortsätta. Hm. Det blir inte många festligheter för mig att se fram emot i så fall.

Bordet i salen står sedan en dryg vecka tillbaka färdigdukat för Byggarns släktingar. Vi skulle äta middag med dem, men så blev Felli sjuk, sedan jag.

Nyårsfirandet gick bort. Och femtioårsbalunsen. Idag missar jag inflyttningsglögg hos Katarina och i morgon födelsedagskaffe hos barnens gudmor P.

Men å andra sidan, om spådomen stämmer kommer mitt år ändå att fyllas med kärlek, humor och omtanke, för det har jag fått. Jag har ätit lutfisk och druckit vin i sängen. Jag har skrattat åt min knäppa familj (ministry of silly walk), kramats och myst.

Om spådomen stämmer kommer Ulvens Döttrar att få spännande spelningar. Årets första förfrågan kom från Landskapsregeringen. Mer än så vet jag inte om jag får säga i det här skedet.

Jag är hoppfull. Men förbannat trött på att ligga sjuk.

Överlevare

Igår morse steg jag upp ur sängen. På ren vilja gjorde jag det. När kvällen kom hade febern blossat upp igen. Idag ligger jag för ankar med lätt illamående, yrsel och en hosta som hotar att spränga skallen av mig. Ändå får jag ingen kraft i hostningarna. Konstigt, eftersom muskeldystrofin inte skulle drabba den glatta muskulaturen i kroppen.

Jag kan inte gå på 50-årsfest i kväll. Jag orkar inte ens läsa något. Men jag kan njuta av utsikten från mitt sovrumsfönster och jag orkar kanske se färdigt Raskens på datorn. Stora O tycker att jag snöat in på filmer där fattiga människor förlorar sin bästa mjölkko. Hon har nog rätt. Jag älskar Moberg-filmerna, Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, Salminens Stormskärs Maja och Hietamies Den bästa av mödrar.

Men vaddå, jag gillar även svenska, danska och engelska kriminalserier och filmer som Good Will Hunting, Hooligans, Ondskan (jag är annars inget Guillou-fan) och Rocky I (gissa om jag blivit mobbad). Gillar det mesta utom amerikanska romantiska komedier och skräckfilmer.

Jag gillar när folk på ett eller annat sätt tar sig ur sitt elände och överlever. Kanske finner sin plats i livet. Eller i sökandet. I vandringen.

Här är en överlevare som jag följt sedan dag ett. Hon har ALS och kan varken prata eller röra sig. Men hon kan skriva blogginlägg som man blir glad, förundrad och alldeles levande av.

År 2009 - ett blankt ark

.
.
.
.
.
.
.
.