Så patetiskt. Varför, varför kan jag inte avsluta en bok innan jag börjar med en annan? Just nu håller jag på och läser Pia Ingströms nyutkomna bok Inte utan min mamma, samtidigt som jag läser Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, samtidigt som jag läser Leo Löthmans Big m@m@ (ska läsa in den för funktionshindrade).
Någon skrev i sin blogg för ett tag sedan något om att vi i de cirkulerande bloggutmaningarna borde berätta om våra mänskliga futtigheter i stället för våra talanger. Så befriande! Det handlar inte om Jantelagen, det handlar om att släppa garden, att bara vara den människa man är, med alla ynkligheter.
Jag låg på EKG-britsen härom dagen för att kolla upp mitt hjärta som betett sig konstigt. Jag hade elektroder på bröstkorgen och på benen. Nu skulle man kunna tro att jag låg och oroade mig för resultatet, men nej. Jag tänkte på mina blottade små bröst och orakade ben. "Hade jag bara vetat att elektroderna skulle sättas på benen...". Patetiskt.
Vissa av mina futtigheter har jag förlikat mig med och slutat skämmas för. Att jag är urdålig på att kontakta mina vänner till exempel. Det är nästan alltid de som får kontakta mig. Att jag älskar att sova länge när jag är ledig. Förr ljög jag när någon ringde och väckte mig. "Sov? Nej, jag är lite förkyld bara". Det gör jag inte längre. Jag säger "Ja, jag sov, men det är ok, det är ändå dags att stiga upp nu". Nästa steg är att sluta svara i telefon när jag sover.
Kanske borde vi betrakta våra futtigheter som blåmärken? Och ni vet väl att blåmärken egentligen är medaljer? Det säger Åsa Linds Sandvargen.
3 kommentarer:
Det är lustigt att vi ser på andra och tycker att de är så mycket mer perfekt än oss själva...
Det där med böcker är nog inte värre än att vi följer flera serier på tv, så det behöver du nog inte se som en svaghet utan snarare ett tecken på att du lever på 2000-talet ;-)
Kramisar!
Eftersom jag i princip lagt ner hela läsa i pappersböcker-stuket (funkar dåligt i sängen med progressiva glas) och lyssnar på audioböcker (guds gåva till mänskligheten!) istället, då blir det bara en bok i taget.
Annars brukar jag få konstiga blickar av folk när jag säger att jag tycker att "Big M@m@" är en av Leos bästa böcker. Jag tycker han lyckats oerhört bra med att fånga den psykologiska spänningen som håller läsaren kvar i berättelsen ända till sista sidan.
Pennelina: Bara man inte låter det gå för lång tid emellan varven, för då tappar man liksom greppet om boken och får börja om. Kram! :-)
Stjärnkraft: Jag funderar allvarligt på att göra detsamma! Min femtonårige son gör just så. Dessutom har jag nu tvingats börja använda glasögon när jag läser och jag tappar bort dem alltför ofta.
Förresten, ni båda, Pennelina och Stjärnkraft, har en del gemensamt. Ni skriver, ni skapar, ni gör seriestrippar och kan det där med smakfull webbdesign! Men till personligheten verkar ni vara rätt olika. Kul!
Skicka en kommentar