Det hände igen. Jag körde fast i en snödriva med bilen, den här gången på vår egen infart. Uppförsbacke, vänstersväng och inblåsta snövallar. Jag hade inte en chans. Och mörkt var det. Vägen fram till huset var för lång och igensnöad för att jag skulle kunna gå in själv med mina dåliga muskler. Så tack och lov för mobiltelefoner. Byggarn var hemma och lovade komma ut och gräva loss mig så snart han dragit kastrullerna av spisen.
Då fick jag se mina tre barn komma springande med höga kliv i snön. De ropade ivrigt år varandra, gick runt bilen och kollade läget, lutade sig mot fronten och ropade: "Mamma, backa nu!" Jag backade ett par decimeter innan hjulen började spinna. Barnen omgrupperade sig och radade upp sig bakom bilen och ropade: "Mamma, kör framåt nu! Vi knuffar!" Jag såg deras bylsiga mössor i backspegeln och gasade sådär lagom. Bilen fick fart över snövallen och jag kunde köra mot huset. Jag körde förbi en förvånad byggare som pulsade längs vägen med en skyffel i handen. Barnen sprang efter bilen, rosiga och andfådda.
Jag har sagt det förr, men jag måste säga det igen. Ibland kan kärleken till barnen liksom skölja över mig. Det här var ett sånt tillfälle. "Mamma, kör framåt nu! Vi knuffar!"
4 kommentarer:
De är underbara... hur lyckades vi med det här ;-)
Kram på dig och de dina!
Ja, man blir förvånad. ;-) Kram!
Det är som när jag under hösten låg på sjukhus och första kvällen hälsade de mina på. Jag började gråta när jag skulle berätta om vad läkaren sagt. John sov inte på natten av grubblerier. Dagen efter åkte han till sverige och spelade match, sent på kvällen kom ett mess - jag gjorde ett mål och jag gjorde det för dig!
Åh, jag blev tårögd bara av att läsa detta! Vad fint! Sånt bär man med sig länge.
Skicka en kommentar