Hypnos

Runt runt snurrar de röda badhanddukarna i tvättmaskinen. Yngsta flickan sitter på en liten träpall framför och låter sig hypnotiseras. Skummet bakom glaset i luckan färgas rött.

- Mamma... Har du någonsin drömt om att få bada i en tekopp?

Någon vill oss illa

Sunds kyrka

Sent i går kväll kastade någon in fem molotov-cocktails i S:ta Catharina kyrka i Hammarland. Fem! Det råder knappast någon tvekan om att förövaren hade för avsikt att bränna ner hela kyrkan. Vilken står näst på tur? Sunds kyrka? Eller min egen här i Finström? "Min egen", hör bara, jag som inte direkt gjort namn om mig att vara särskilt gudfruktig av mig. Men det här tar jag personligt. Det handlar inte bara om hotade historiska och religiösa värden eller påtafsad familjenostalgi när en kyrka attackeras, det är andra gränser som överträds. Någon vill oss illa.

Jag är inte beroende

Det spelar ingen roll att kaffet är slut, jag kan lika gärna dricka te. Så tänkte jag i morse. Jag drack mitt te, för kaffet var verkligen slut. Det ekade i burken. Men jag är inte beroende av koffein, det är bara gott att ta en kopp kaffe då och då. Jag kokade varm choklad. Drack mer te. Fick ont i huvudet. Tog en treo. Började dofthallucinera. Har någon satt på kaffe? Inte det. Tittade ut genom fönstret. En gigantisk gräddtårta på utebordet! Och vad är gott till gräddtårta?

Vad drack Byggarn i morse när han steg upp? Ringde honom och frågade. Han hade stannat till vid en mack och köpt take-away. Jag hittade en odiskad termos och minsann, fanns det inte en skvätt kaffe kvar? Värmde en kopp i mikron, lite för länge, och sög i mig becket på stående fot. Inte gott. Men jag är inte beroende. Verkligen inte. Men varför känns det då som om jag just injicerat fultjack?

Snart kommer Byggarn hem med matkassarna. Snart.

Mina futtigheter

Så patetiskt. Varför, varför kan jag inte avsluta en bok innan jag börjar med en annan? Just nu håller jag på och läser Pia Ingströms nyutkomna bok Inte utan min mamma, samtidigt som jag läser Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, samtidigt som jag läser Leo Löthmans Big m@m@ (ska läsa in den för funktionshindrade).

Någon skrev i sin blogg för ett tag sedan något om att vi i de cirkulerande bloggutmaningarna borde berätta om våra mänskliga futtigheter i stället för våra talanger. Så befriande! Det handlar inte om Jantelagen, det handlar om att släppa garden, att bara vara den människa man är, med alla ynkligheter.

Jag låg på EKG-britsen härom dagen för att kolla upp mitt hjärta som betett sig konstigt. Jag hade elektroder på bröstkorgen och på benen. Nu skulle man kunna tro att jag låg och oroade mig för resultatet, men nej. Jag tänkte på mina blottade små bröst och orakade ben. "Hade jag bara vetat att elektroderna skulle sättas på benen...". Patetiskt.

Vissa av mina futtigheter har jag förlikat mig med och slutat skämmas för. Att jag är urdålig på att kontakta mina vänner till exempel. Det är nästan alltid de som får kontakta mig. Att jag älskar att sova länge när jag är ledig. Förr ljög jag när någon ringde och väckte mig. "Sov? Nej, jag är lite förkyld bara". Det gör jag inte längre. Jag säger "Ja, jag sov, men det är ok, det är ändå dags att stiga upp nu". Nästa steg är att sluta svara i telefon när jag sover.

Kanske borde vi betrakta våra futtigheter som blåmärken? Och ni vet väl att blåmärken egentligen är medaljer? Det säger Åsa Linds Sandvargen.

Jan Troell - med blick för det väsentliga

Foto: DN

Jag älskar Jan Troells filmer! Hans bilder säger så mycket mer än dialogerna och är så levande att man kan känna dofterna i dem. Innan jul köpte jag Utvandrarna och Nybyggarna som jag inte sett sedan jag var barn. Först idag tog jag mig tiden att se dem. Så konstnärliga de är! Så känsliga, så brutala! Och nog är det en lyckosam förening att Jan Troell är både regissör och filmare i samma uppdrag. Han har en förmåga att fånga bilderna, ljuset, stämningen och det väsentliga i handlingen.

Fadder vår som är i himmelen

Foto: Aftonbladet

Det borde ligga i fadderskapets natur att bistå just det barn man är fadder åt, att engagera sig på ett sådant sätt att man tar reda på hur barnet lever och vad det verkligen behöver. Carola har regelbundet betalat in en summa pengar till Hoppets stjärna, men sitt fadderbarn i Haiti vet hon ingenting om. Han behöver mat, kläder och pengar till skolgång, men när hon besökte honom efter jordbävningskatastrofen var hennes gåva till honom - en kram och en flaska parfym! Hur tänkte hon?

Att bli vän med sin röst

Flera månader har gått sedan jag dag och natt satt och lyssnade igenom ljudfil efter ljudfil under mixningen av Ulvens Döttrars CD. Jag fick nog. När skivan väl var tryckt släppte jag taget helt. Ville inte lyssna. Tålde inte min röst. Ville knappt se "produkten".

Pliktskyldigast distribuerade jag skivorna, distanserad, nästan kall. Recensionerna var genomgående positiva, till och med i Hufvudstadsbladet. Skivorna sålde slut, vi fyllde på, de sålde slut igen. Folk beställde skivan, lovordade den. Men jag kunde inte ta till mig deras ord, för jag hade stängt av systemet. Visste knappt vilken musik de pratade om, vilken grupp.

Idag ringde syster E och berättade i förbifarten att Sveriges Radios skivarkiv beställt två skivor. Och förresten hade regissören till teateruppsättningen av Fröken Julie ringt och bett om lov att använda delar av Ulvens Döttrars musik i teatern. Och förresten hade hon, syster E, lyssnat på vår skiva i bilen och "det lät inte så illa".

På kvällen satte jag med stor tvekan in En klunk av det blå i CD-spelaren. Redan vid de första tonerna reste sig håren på armarna. Vid refrängen "Kom systrar kom" sög det till i hjärtat och vid "Jag är ditt hav" kom tårarna.

Artonde februari

I en värld där mejlen och sms:en rasslar in som grus i våra datorer och mobiltelefoner, kan ett postat handskrivet kort kännas som en guldklimp. Det finns inte så många som skickar "riktiga" brev och kort nuförtiden. Men jag har lyckan att känna någon som gör det. Jag njuter av språket, innehållet och den vackra handstilen. Kombinationen är så sällsynt. Så sällsam. Och just det här kortet är till mig.

Det är den 18 februari (se kortet) och jag saknar domherrarna vid fågelbordet.

Bakom ett galler av kristaller

På vissa ställen längs hustaket bildar istapparna bara ett glest galler av genombrutna kristallstavar. Men på andra ställen förenas de i en tung, nästan massiv, ridå av is. Ibland släpper stora block från sitt fäste och rasar i marken med ett brak som får hela huset att vibrera.

De vises fötter och pekoralens vänner

Det krävs en speciell sorts litterärt intellekt som innefattar en stor dos humor för att starta sällskap som De vises fötter, Pollyannorna och Pekoralens vänner. Min mamma har vad som krävs. Och därtill den umgängeskrets som platsar i dessa sällskap.

När Pekoralens vänner sms:ar till varandra gör de det med avsiktlig lyrisk pekoral, vilket inte är det lättaste. Jag har försökt, men blivit underkänd. Pekoralen ska vara så högtravande och pretentiös i sitt språk att den därför blir komisk.

Snart är allt borta

Mitt i de stretiga oxveckorna återvänder ljuset och jag kommer på mig själv med att suga i mig vintern i bilder. Rimfrosten som gör trädkronorna alldeles vitludna. Det tjocka lagret orörd snö på utemöblerna. Skidspåret som leder mot skogen. De små fotspåren som leder till kattgraven. Snöänglarna. De spjutformade istapparna som hänger som blänkande kristaller längs taket på vårt hus.

Snart är allt borta.

Skottlossning utanför barnkammaren

Byggarn hörde på radion i morse att det varit skottlossning utanför strippklubben på Döbelnsgatan i Stockholm. Jag kastade mig på telefonen och ringde syster J, eftersom hon och hennes familj bor i lägenheten ovanför Club Kino. Barnkammaren ligger alldeles vid entrén. Syster J var skärrad, förståeligt nog, även om ingen blivit skadad. Hennes man hade pratat med både polisen och klubbägaren, men ingen av dem kunde med säkerhet säga något om vad det hela handlade om.

Hittills har det inte varit några som helst problem med klubben som är laglig och därför alkoholfri. Ägarna har fört en öppen kommunikation med husets invånare för att undvika konflikter. Man har visat ömsesidig respekt och det har varit lugnt i huset. Men nu är läget ett annat.

Och vapen. De har en skrämmande tendens att hamna i fel händer.

Sjukt och friskt

För fjärde dagen i rad har yngsta dottern feber och ligger som i dvala insvept i sitt tjocka täcke, ömsom i sin säng, ömsom i kökssoffan, ömsom på en stol alldeles nära mig, var jag än befinner mig.

Idag har jag skurat ur ett kylskåp som nog hade fått TV4:s städtanter i Rent hus att baxna och utbrista "Gud i himmelens vilda parader! Har någon spytt här?". Det tog flera timmar att få ordning på eländet och hela tiden satt lilla feber-Felli på en stol alldeles nära och läste en bok.

Mellanpojken som repat sig nästan helt från sin långvariga förkylning spände på sig skidorna och rände iväg till farmor och farfar. Där fick han en tallrik korvsoppa innan han skidade hem igen. Jag tror att femtonåringar som tar sig för sådant - som har möjlighet att ta sig för sådant - mår rätt bra.

Stora O dammsög och skurade vardagsrummet innan hon piffade till sig och blev hämtad av sin pojkvän som köpt ny bil, en bil som är snäppet bättre än den gamla som ett antal gånger krävt starthjälp av "svärfar" Byggarn.

Byggarn är förresten sjukskriven för sin svullna och ömmande hand. Något hände under en golvläggning, tror han. Han har ätit penicillin mot eventuell infektion, och andra piller mot eventuell inflammation, kur efter kur, men inget hjälper. Blodproven visar dock inga tecken på reuma eller liknande. Bara att vänta, säger läkarna.

Just nu ligger vi alla (utom Stora O) utspillda i soffan och tittar på Melodifestivalen (gäsp...). Stearinljus, rökelse och indiskt te. Byggarn lutar sig mot mina ben. Jag är öm i kroppen efter dagsverket och inser att jag nog använder mina muskler mer här hemma än på jobbet där jag sitter vid datorn hela dagen. Men jag gillar mitt jobb!

Jag är frisk, men muskelsjuk. Muskelsjuk, men frisk. Peppar peppar.

Syntax error

Grammatikprov. Satsanalys. Båda tonåringarna. Do I need to say more? Jag har skrivit övningsmeningar så högeraxeln värker. Motivera kan jag, men hur ska jag entusiasmera?

Syftningsfel kan locka fram en del skratt dock. Stora O kom hem med en rad roliga syftningsfel i bagaget. Hon presenterade dem glatt vid middagsbordet. Favoriten blev "Promenadkäpp borttappad av äldre herre med silverknopp i ändan."

Hobbypsykologen analyserar

I natt drömde jag att Byggarn dött och att jag och barnen hamnat i en religiös sekt.

Tolkning 1: Jag har försatt mig i ett muskulärt beroendeförhållande till Byggarn, vilket får mig att fundera på vad som händer om jag inte längre har någon som skottar snö, skrapar bilrutor, handlar mat, sköter sophanteringen, piskar mattor, bär klädkartonger, möbler och emellanåt - mig. Känslan i drömmen var sorg, isolering och maktlöshet. Mitt liv som muskelsvag begränsas betydligt när det är vinter.

Tolkning 2: Man ska inte titta på någon tragisk dokumentär om en religiös sekt alldeles innan man ska gå i säng.

Gästrummet

Kom in i mitt gästrum. Ta ett glas och fyll det med vad du vill. Slå dig ner och skriv några rader i gästboken. En förflugen tanke. En retorisk fråga. En ilsken protest. Ett husmorstips. Ett överlevnadsknep. Ett upprop. En limerick. En haiku. Eller en fri dikt. Skriv kanske några rader om vem du är och hur du hittade hit. Om du vill.

Gästrummet får leva sitt eget liv. Här är högt i tak. Och brasan sprakar i spisen.

Välkommen in!

Nu är det inte roligt längre

Körde fast igen. Skällde ut Byggarn.

"Mamma, kör framåt nu! Vi knuffar!"

Det hände igen. Jag körde fast i en snödriva med bilen, den här gången på vår egen infart. Uppförsbacke, vänstersväng och inblåsta snövallar. Jag hade inte en chans. Och mörkt var det. Vägen fram till huset var för lång och igensnöad för att jag skulle kunna gå in själv med mina dåliga muskler. Så tack och lov för mobiltelefoner. Byggarn var hemma och lovade komma ut och gräva loss mig så snart han dragit kastrullerna av spisen.

Då fick jag se mina tre barn komma springande med höga kliv i snön. De ropade ivrigt år varandra, gick runt bilen och kollade läget, lutade sig mot fronten och ropade: "Mamma, backa nu!" Jag backade ett par decimeter innan hjulen började spinna. Barnen omgrupperade sig och radade upp sig bakom bilen och ropade: "Mamma, kör framåt nu! Vi knuffar!" Jag såg deras bylsiga mössor i backspegeln och gasade sådär lagom. Bilen fick fart över snövallen och jag kunde köra mot huset. Jag körde förbi en förvånad byggare som pulsade längs vägen med en skyffel i handen. Barnen sprang efter bilen, rosiga och andfådda.

Jag har sagt det förr, men jag måste säga det igen. Ibland kan kärleken till barnen liksom skölja över mig. Det här var ett sånt tillfälle. "Mamma, kör framåt nu! Vi knuffar!"

Barn sprungna ur kärlek

De har många barn, de tre familjerna man får följa i TV4:s programserie Familjen Annorlunda. Och fler blir det, undan för undan, som Emil i Lönneberga sa om sina trägubbar. Jag bara älskar denna serie! Jag blir så tagen varje gång jag ser programmet. Men alla verkar inte uppleva samma sak som jag. En del ser bara myllret, stojet och röran.

Jag ser värmen. Jag ser lugna och engagerade föräldrar som lyssnar och skojar, som inte hetsar upp sig i onödan. Jag ser föräldrar som samarbetar, kommunicerar och avlastar varandra. Jag ser barn som blir sedda och barn som får vara med och prova på. Livet.

Programserien handlar nog inte om familjer med många barn egentligen. Den handlar om vad som händer i familjer där saker och ting faktiskt fungerar, där barn får växa upp i en kärleksfull miljö och utvecklas som individer. Mer sånt i TV! Bättre pedagogik finns inte.