Bloggpaus

Jag tar en bloggpaus på obestämd tid.
Måste ransonera mina krafter och samla inspiration.
Vill ut och lyssna på smältvattnet.

Var är Stora O?

- Var är Stora O? undrar Byggarn som precis ställt fram middagen på bordet. Brukar inte hon vara hemma vid den här tiden?
- Ingen aning, svarar jag trött och sätter mig ner utan att ta av mig ytterkläderna. Tar upp mobilen ur fickan och ringer äldsta dottern som svarar direkt.
- Var är du? frågar jag lite kort. Tänkte du inte komma hem till middagen?
- Det blir nog lite svårt, för jag har precis kommit ut från Sveriges riksdag här i Stockholm. Säg inte att ni redan har glömt att jag skulle hit med skolan idag! Ni gav mig ju svenska kronor igår!

Byggarn och jag äter vår middag, röda om kinderna. Glömska? Vi?

Asfalt - ett vårtecken

"Mamma, idag hade solen smält bort snön så asfalten syntes! Jag tror aldrig jag blivit så glad av att se asfalt!"

Hon tvingar oss att se

Foto: Gunnar Lundmark, SvD

Feministakademin på Åland har utsett

Nahid Persson

till Årets Feminist 2010

Prismotivering

"Jag är engagerad i människofrågor", säger Nahid Persson.

Hon är flyktingen som fick vänta i 17 år på att våga åka hem till sitt älskade Iran, den politiska aktivisten, framför allt dokumentärfilmaren som genom sitt arbete visat oss delar av mänskligheten man inte ofta ser, än mindre talar om.

I sitt arbete har hon envist dragit undan slöjor, inte bara från så känsliga ämnen som prositution och missbruk i Iran, utan från sitt eget förflutna, sina egna fördomar och sitt lands historia.

I den långa intervjun med Farah Diba visar Nahid Persson därtill att det finns förståelse, insikt, till och med förlåtelse att hämta hos människor man hatat och föraktat.

Nahid Persson visar med sitt arbete att feminism är just detta att vara engagerad i människofrågor, att envist utforska det innersta, det fördolda och det föraktade, både hos sig själva och hos andra.

Vi är stolta över att utdela priset som Årets feminist 2010 till Nahid Persson, för hennes bilder låter oss helt enkelt inte vara ifred.

Hon tvingar oss att se.

Så skriver Feministakademin i sin motivering.

* * *

Här är Feministakademin - Ålands samlade hjärnor och hjärtan

Foto: Feministakademin på Åland

Här är ett gäng människor
som begripit ett och annat om kvinnors situation i världen
och som vill verka för en förändring.

Internationella kvinnodagen fyller 100 år i år.
Låt den inte reduceras till en Morsdag med rosor,
choklad och husmorssemester.
Vägra all romantisering av denna dag!

Bomb utanför barnkammaren

Foto: Aftonbladet

Som ett jordskalv kändes det då bomben i bottenvåningen briserade. I dag flyttar syster J och hennes man ut sina barn ur barnkammaren i deras lägenhet som ligger ovanför porrklubben på Döbelnsgatan. Det som polisen försäkrat inte skulle hända - det hände. Klubben drabbades av ytterligare ett attentat. Ägaren bedyrade första gången att ingen hotbild fanns, men nu går det inte att bortförklara det inträffade.

Hur ska husets invånare hantera situationen? Det hela är komplicerat. Om klubben rent formellt inte gjort något fel, utan är oskyldigt drabbad av en beskyddarliga, går den inte att vräka hur som helst. Flytta därifrån? Nja, attentaten har knappast gjort lägenheterna mer attraktiva för potentiella köpare.

Om revolt

Ligger i sängen, helt däckad av förkylningen. Orkar inte ens läsa. Hann precis läsa ut Strindbergs Fröken Julie och börja på Fadren innan dimman lade sig över mig. I morgon missar jag en pjäs på Alandica där en vän spelar huvudrollen, fröken Julie. Jag har även missat Alakoskis Svinalängorna.

Vädret är kristallklart och en stark vårvintersol lyser upp sovrummet. Byggarn har flyttat tillbaka in. Idag tog han Mellanpojken med sig ut på en lång skidtur. Mellanpojken var imponerad av sin far som trots att han rökt i 35 år hade bättre kondis än sin femtonårige son. Jag påpekade att datorer och tv-apparater inte är kända för att inverka positivt på farten i skidspåret.

Mina tankar följer andra spår. Jag tänker på de där flickorna i 15-16-årsåldern som tände eld på Hammarlands kyrka. Det var som Mellanpojken först kläckte ur sig, satanister. Då skrattade jag, men nu är det fastställt, flickorna är inspirerade av satanismen, även om experter i tidningarna menar att de flesta satanister nog skulle ta avstånd från kyrkobränder.

Jag tänker på ungdomar som revolterar och ställer till det för sig själv och andra. Är det något nytt? Vad är det vi inte lärt oss genom åren? Jag tror inte vi kan skylla på brist på sysselsättning eller dåliga hemförhållanden. Vi måste lära känna våra barn! Jag tror att om vi vill få bättre kontakt med våra ungdomar och få veta vad som rör sig i deras tankevärld måste vi lyssna först, prata sedan. Berätta. Inte predika.

Det finns energi i revolt. Energi måste riktas, annars går den till spillo eller ställer till med skada.

Här slutar mina tankespår.

Risig och nertyngd

Det är mars i Narnia. Brudspireornas tidigare så sköna snöblomning i gnistrande rimfrost och lätt pudersnö har övergått i en kamp för överlevnad. Det är tungt och kallt.

Själv är jag drabbad av en rad följder av den berömde Murphys lag, både på jobbet och hemma. På jobbet handlar det om en anhopning av motgångar, bland annat ombokning av en massa resor på grund av ändrade turlistor för färjtrafiken till följd av det svåra isläget.

Här hemma handlar det om skoltrötta, kanske deprimerade, barn, och en byggare med en inflammerad hand och en envis förkylning med en skrällhosta som hållit mig vaken flera nätter. Jag har sagt ifrån, jag orkar inte. Nu sover Byggarn i gästrummet för andra natten i rad. Det känns kallt. Och sorgligt.

Men tids nog kommer Aslan.

Hypnos

Runt runt snurrar de röda badhanddukarna i tvättmaskinen. Yngsta flickan sitter på en liten träpall framför och låter sig hypnotiseras. Skummet bakom glaset i luckan färgas rött.

- Mamma... Har du någonsin drömt om att få bada i en tekopp?

Någon vill oss illa

Sunds kyrka

Sent i går kväll kastade någon in fem molotov-cocktails i S:ta Catharina kyrka i Hammarland. Fem! Det råder knappast någon tvekan om att förövaren hade för avsikt att bränna ner hela kyrkan. Vilken står näst på tur? Sunds kyrka? Eller min egen här i Finström? "Min egen", hör bara, jag som inte direkt gjort namn om mig att vara särskilt gudfruktig av mig. Men det här tar jag personligt. Det handlar inte bara om hotade historiska och religiösa värden eller påtafsad familjenostalgi när en kyrka attackeras, det är andra gränser som överträds. Någon vill oss illa.

Jag är inte beroende

Det spelar ingen roll att kaffet är slut, jag kan lika gärna dricka te. Så tänkte jag i morse. Jag drack mitt te, för kaffet var verkligen slut. Det ekade i burken. Men jag är inte beroende av koffein, det är bara gott att ta en kopp kaffe då och då. Jag kokade varm choklad. Drack mer te. Fick ont i huvudet. Tog en treo. Började dofthallucinera. Har någon satt på kaffe? Inte det. Tittade ut genom fönstret. En gigantisk gräddtårta på utebordet! Och vad är gott till gräddtårta?

Vad drack Byggarn i morse när han steg upp? Ringde honom och frågade. Han hade stannat till vid en mack och köpt take-away. Jag hittade en odiskad termos och minsann, fanns det inte en skvätt kaffe kvar? Värmde en kopp i mikron, lite för länge, och sög i mig becket på stående fot. Inte gott. Men jag är inte beroende. Verkligen inte. Men varför känns det då som om jag just injicerat fultjack?

Snart kommer Byggarn hem med matkassarna. Snart.

Mina futtigheter

Så patetiskt. Varför, varför kan jag inte avsluta en bok innan jag börjar med en annan? Just nu håller jag på och läser Pia Ingströms nyutkomna bok Inte utan min mamma, samtidigt som jag läser Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, samtidigt som jag läser Leo Löthmans Big m@m@ (ska läsa in den för funktionshindrade).

Någon skrev i sin blogg för ett tag sedan något om att vi i de cirkulerande bloggutmaningarna borde berätta om våra mänskliga futtigheter i stället för våra talanger. Så befriande! Det handlar inte om Jantelagen, det handlar om att släppa garden, att bara vara den människa man är, med alla ynkligheter.

Jag låg på EKG-britsen härom dagen för att kolla upp mitt hjärta som betett sig konstigt. Jag hade elektroder på bröstkorgen och på benen. Nu skulle man kunna tro att jag låg och oroade mig för resultatet, men nej. Jag tänkte på mina blottade små bröst och orakade ben. "Hade jag bara vetat att elektroderna skulle sättas på benen...". Patetiskt.

Vissa av mina futtigheter har jag förlikat mig med och slutat skämmas för. Att jag är urdålig på att kontakta mina vänner till exempel. Det är nästan alltid de som får kontakta mig. Att jag älskar att sova länge när jag är ledig. Förr ljög jag när någon ringde och väckte mig. "Sov? Nej, jag är lite förkyld bara". Det gör jag inte längre. Jag säger "Ja, jag sov, men det är ok, det är ändå dags att stiga upp nu". Nästa steg är att sluta svara i telefon när jag sover.

Kanske borde vi betrakta våra futtigheter som blåmärken? Och ni vet väl att blåmärken egentligen är medaljer? Det säger Åsa Linds Sandvargen.

Jan Troell - med blick för det väsentliga

Foto: DN

Jag älskar Jan Troells filmer! Hans bilder säger så mycket mer än dialogerna och är så levande att man kan känna dofterna i dem. Innan jul köpte jag Utvandrarna och Nybyggarna som jag inte sett sedan jag var barn. Först idag tog jag mig tiden att se dem. Så konstnärliga de är! Så känsliga, så brutala! Och nog är det en lyckosam förening att Jan Troell är både regissör och filmare i samma uppdrag. Han har en förmåga att fånga bilderna, ljuset, stämningen och det väsentliga i handlingen.

Fadder vår som är i himmelen

Foto: Aftonbladet

Det borde ligga i fadderskapets natur att bistå just det barn man är fadder åt, att engagera sig på ett sådant sätt att man tar reda på hur barnet lever och vad det verkligen behöver. Carola har regelbundet betalat in en summa pengar till Hoppets stjärna, men sitt fadderbarn i Haiti vet hon ingenting om. Han behöver mat, kläder och pengar till skolgång, men när hon besökte honom efter jordbävningskatastrofen var hennes gåva till honom - en kram och en flaska parfym! Hur tänkte hon?

Att bli vän med sin röst

Flera månader har gått sedan jag dag och natt satt och lyssnade igenom ljudfil efter ljudfil under mixningen av Ulvens Döttrars CD. Jag fick nog. När skivan väl var tryckt släppte jag taget helt. Ville inte lyssna. Tålde inte min röst. Ville knappt se "produkten".

Pliktskyldigast distribuerade jag skivorna, distanserad, nästan kall. Recensionerna var genomgående positiva, till och med i Hufvudstadsbladet. Skivorna sålde slut, vi fyllde på, de sålde slut igen. Folk beställde skivan, lovordade den. Men jag kunde inte ta till mig deras ord, för jag hade stängt av systemet. Visste knappt vilken musik de pratade om, vilken grupp.

Idag ringde syster E och berättade i förbifarten att Sveriges Radios skivarkiv beställt två skivor. Och förresten hade regissören till teateruppsättningen av Fröken Julie ringt och bett om lov att använda delar av Ulvens Döttrars musik i teatern. Och förresten hade hon, syster E, lyssnat på vår skiva i bilen och "det lät inte så illa".

På kvällen satte jag med stor tvekan in En klunk av det blå i CD-spelaren. Redan vid de första tonerna reste sig håren på armarna. Vid refrängen "Kom systrar kom" sög det till i hjärtat och vid "Jag är ditt hav" kom tårarna.

Artonde februari

I en värld där mejlen och sms:en rasslar in som grus i våra datorer och mobiltelefoner, kan ett postat handskrivet kort kännas som en guldklimp. Det finns inte så många som skickar "riktiga" brev och kort nuförtiden. Men jag har lyckan att känna någon som gör det. Jag njuter av språket, innehållet och den vackra handstilen. Kombinationen är så sällsynt. Så sällsam. Och just det här kortet är till mig.

Det är den 18 februari (se kortet) och jag saknar domherrarna vid fågelbordet.