tisdag 11 augusti 2009

Att ge någon ett rum

Felli sover första natten i sitt nya rum. Lycksalig. Det har tagit lång tid att få rummet tapetserat, men Byggarn blev i alla fall klar innan skolstarten. Idag har vi möblerat och bäddat, dammat och tvättat, skruvat krokar och spikat tavlor. Felli svävade och virvlade. Än i myshörnan, än i arbetshörnan, än i klädhörnan.

- Vad är bäst med ditt nya rum? frågade vi glatt när allt var klart. Svaret kom direkt:

- Att min mamma och pappa tycker om mig.

Aj.

5 kommentarer:

M sa...

Ouch! :-)

Isabella sa...

Mmm. Sensitivt barn. Bra att hon läser in kärlek i rummet, men om hon tror att fördröjningen berodde på kärleksbrist... Nyttig läxa för oss vuxna. Det räcker inte med att älska sina barn. Man måste bry sig också!

Katarina Gäddnäs sa...

ännu mer ouch!

Anonym sa...

Aj. Så sårbart och man inser hur stort det är, det där med barn...

Isabella sa...

Kat: Jo, det känns.

Sofia: Ja, man påminns om det med jämna mellanrum. Ibland rätt brutalt.