"Tänk att du blev en sån fin människa ändå!"
Så sa lillasyster till storasyster mitt i en kram häromdagen. Det där "ändå" syftade nog på den turbulenta tid då storasyster var i sin svåraste pubertetsperiod. Den tiden var skrämmande för lillasyster.
Nu är det storebrors tur att genomgå metamorfosen. Lillasyster är på sin vakt, men inte lika orolig. Hon vet att chansen är stor att han kommer ut på andra sidan. Befriad. Harmonisk.
Men ibland, när konflikterna blir för besvärliga, kommer ångesten. Lillasyster tittar storögt på mig och säger uppfordrande: "Mamma, om jag får en jobbig pubertet - LOVA att aldrig ge upp!"
Men ibland, när konflikterna blir för besvärliga, kommer ångesten. Lillasyster tittar storögt på mig och säger uppfordrande: "Mamma, om jag får en jobbig pubertet - LOVA att aldrig ge upp!"
Härmed lovar jag, Isabella Sarling, inför Gud och hela världen, att aldrig aldrig ge upp om mina barn!
Med tillstånd från barnen.
Med tillstånd från barnen.
5 kommentarer:
Det är så underbart att du säger det högt. Skriver det med riktiga ord. Det tror jag man oftare borde göra, så att barnen säkert visste, så att de kunde känna tillit och släppa oro och skuld. -Så vackra barn på bilden!
Det är det vackraste löfte jag hört eller läst. Och det viktigaste också tror jag faktiskt. Första tanken är att man ju inte KAN ge upp om sina barn, men så bra ordnat är det ju inte. Alltför många barn har blivit övergivna i just det att föräldrarna gett upp om dem. Detdär löftet du ger borde finnas inbakt i nåt slags naturlag så att föräldrar faktiskt inte KUNDE ge upp. Vackert löfte och underbar bild :)
Johanna: Jag hade nog inte tänkt på att säga det högt om inte Felli bett mig LOVA. Men då insåg jag hur viktigt det var.
Santha: Det måste vara den största rädslan ett barn kan tyngas av - rädslan för att bli övergiven.
Jag blev så berörd av vad du skrev och vad din dotter sagt. Tonårstiden är tuff för hela familjen. Ibland undrar man när det känns som allra mörkast om det nånsin ska bli bättre, och om tonåringen man inte längre känner igen ska bli sitt "rätta jag" igen. Men helt plötsligt så kan man åter kommunisera med varandra och allt känns normalt. Man blir starkare som både person och förälder när man klarat av en sådan kris.
Ja, och det är nog svårast med första barnet. Det är så nytt och man vet inte vad man ska acceptera och var man ska dra gränserna. Jag tror att det viktigaste är att man inte slutar prata. Också om små saker.
Tack för din kommentar! :-)
Skicka en kommentar