Jag läste en artikel om en nittioårig kvinna som nästan blivit rånad. En ung man stal hennes plånbok och tänkte försvinna med den. Men kvinnan fick tag på honom i dörren.
Det hade kunnat vara min farmor. Min farmor hade nog inte nöjt sig med att få tillbaka sina pengar. Hon hade sett det som sin personliga plikt att få ordning på den unge mannen.
Först hade hon skällt ut honom efter noter. "Skäms på dig! Man FÅR INTE stjäla!" Sedan hade hon tagit med honom hem och satt honom i arbete. Han hade fått hugga ved och ta in åt henne.
Sedan hade hon kokat kaffe, skurit upp hemvetebröd och suttit en stund och talat allvar med mannen. Hon hade tagit reda på vem han var och varför han halkat snett. Och mannen skulle komma tillbaka till henne.
När julen kom skulle hon ha stickat ett par yllesockor åt honom, och fyllt dem med karameller och tobak. Hon var sådan, farmor.
2 kommentarer:
Bristen på sådana genuint kärleksfulla människor, eller handlingar,i dag är nog det som gör att världen blir bara kallare och kallare. Vi tar oss inte tid att bry oss om på ett sätt som ger ringeffekter längre. Världen, och VI, behöver fler sådana som din farmor. Som förmår leva ut detdär brysigomet.
Det där att bry sig om aktivt - på ett handfast sätt - är så viktigt. Och det där att även bry sig om UTANFÖR familjekretsen, har kanske blivit mer sällsynt.
Skicka en kommentar