Mini-Paris

Folkliv på gatorna. Små uteserveringar. Vatten som flyter genom staden. Nog doftade lilla Uppsala mer som Paris denna brittsommardag.

På väg till Uppsala

Jag sitter ensam vid mitt bord i färjans cafeteria. Byggarn har gått för att hämta mat åt oss. En lätt överförfriskad äldre herreman slår sig ner vid grannbordet. Efter en stund lutar han sig åt mitt håll och säger:

- Ursäkta mitt oborstade sätt, men dom där ögena e fan inte å leka med! De e rom vackraste ögon jag sett på jävligt länge! Det syns i rom att du tänker.

- Tack! (Inombords: Yes! Den första komplimang jag fått på länge! Jag struntar i att människan är full.)

- Jag känner igen dig! fortsätter han. Är du känd?

- Nä. (Inombords: Äsch, där rök den komplimangen, han vill bara ragga. Var håller Byggarn hus?)

- Jo, men jag såg dig på teve igår! Är inte du den där höjdhopperskan?

- (Inombords skrattar jag så tårarna rinner. Han skulle se hur det ser ut när jag kliver över en tröskel med mina försvagade muskler.) Nej du, svarar jag. Långt ifrån!

- Men en grogg kan man väl få bjuda på?

Då kommer Byggarn med maten. Han sträcker fram näven till mannen som först ryggar tillbaka. De hälsar och presenterar sig. Mannen återfår talförmågan och säger till Byggarn:

- Fan! Du får ursäkta, men du borde inte lämna na ensam med rom där ögena... E ru musiker, förresten? Du ser så bekant ut.

En stund senare hör vi mannen berätta för en lika överförfriskad kompis:

- Du skulle sett dom där ögena... Men så kom den där gorillan, vettu...

Den bästa av svärfäder

Min svärfar försöker nå upp till minst hundra simturer per sommar. Än har han inte nått riktigt ända fram denna sommar, men han jobbar på det. Idag simmade han två gånger, med ett parti patience på bryggan emellan.

Annars bär han långkalsonger nästan året runt min svärfar. Och hittar han inte sin mössa tar han svärmors cykelsadelöverdrag. Bara man håller värmen, säger han.

När svärfar spelar fotboll med barnbarnen på gräsmattan är han Charlie Chaplin. Men inne i huset har han ett helt skåp fyllt med fotbollspriser, pokaler och hyllande tidningsartiklar från en svunnen tid. En tid han aldrig pratar om. Men alla vet ändå.

Min svärfar kommer med ved, klipper vår gräsmatta och sticker alltför ofta fickpengar till barnbarnen. När jag fyllde år skrev han "en finstämd dikt", som han kallade det, på presentkortet. "Du är bäst!" stod det, knappt tydbart.

Till sin egen födelsedag önskade han sig en flaska Vademecum! Han är en tok! En genomgod knäppgök!

Svärfar, du är värd så mycket mer, du är värd minst två flaskor Vademecum!

Du är bäst!

Höstens första brasa

Nyskurat köksgolv.
Tortillas till middag.
Regn som dånar över plåttaket.
Clintans Gran Torino.

Jag vet, jag borde blogga om Duke Ellington-konserten, för den var fin. Men just nu är jag så infernaliskt mätt på kultur. Jag vill bara tvätta lite, vika lite, torka av, röra runt och vispa lite, rensa lite och kasta bort. Jag vill bara tänka diskbänkstankar och känna doften från höstens första brasa.

Woodstock i Tärnebolstad 2009

Människor. Människor i högar, grupper och klungor. Människor i rörelse, människor i stillhet. Människor i solen, människor i skuggan. Författare, musiker, lärare, studenter, förläggare, byggare, bibliotekarier, kulturjournalister och teologer i en kärleksfull röra.

En långhårig präst kommer mullrande på sin HD. Han drar av sig prästkragen och slänger sig på gräsmattan bland ungdomarna. Apatikerförbundet har sensommarkongress på hans gård.

Vad är kärlek? Vi delar med oss av poesi, sång, musik och privatfilosofiska anföranden. Vi jammar oss i trans. Vi spelar på plasthinkar, decilitermått och snusdosor.

"Det här ska verkligen inte bli nån vana!" säger hon, apatikernas ordförande, vars gårdstun vi ockuperat. "Men vi siktar på att träffas nästa år igen. Om vi orkar."

Ansikte mot ansikte med sin fördom

I kväll under Kulturnatten kan man låna levande böcker på stadsbiblioteket, böcker som blöder och andas, alltså människor som representerar samhällsgrupper som på något sätt är utsatta för eller blir bemötta med fördomar, diskriminering, stereotypa uppfattningar eller rasism.

Alla som besöker stadsbibban har möjlighet att låna en levande bok för en diskussionsstund. Boktitlar man har är bland annat feminist, gay, förälder till missbrukare, ung mamma och finne. Boken berättar om sig själv och läsaren har chansen att ställa frågor.

Idén är så god. Jag skulle gärna låna en finne till exempel. Kanske mest för att få träna upp min finska. Men jag undrar ändå om man når rätt målgrupp med projektet. Jag undrar om de människor som mest behöver det verkligen vågar komma och möta sin fördom ansikte mot ansikte.

Eller är jag fördomsfull...?

Bilden: En läkare och en kyrkvärd i min nära vänkrets. Ej för utlåning.

Vilse i ålandspannkakan

Städbutiken Feja hade ljuslyktor, gummistövlar, väggklockor, blomvaser, plastkorgar och trälådor. Städbutiken Feja hade tepåsar, kaffepaket, choklad och kylda drycker. Men hade städbutiken mattpiskor? Nej.

Elgiganten hade barometrar, nyckelringar, lanternor och annat livsnödvändigt. Ett barn kom ut därifrån och öppnade en strutglass! Men hade de bordslampor? Nej.

Att ge någon ett rum

Felli sover första natten i sitt nya rum. Lycksalig. Det har tagit lång tid att få rummet tapetserat, men Byggarn blev i alla fall klar innan skolstarten. Idag har vi möblerat och bäddat, dammat och tvättat, skruvat krokar och spikat tavlor. Felli svävade och virvlade. Än i myshörnan, än i arbetshörnan, än i klädhörnan.

- Vad är bäst med ditt nya rum? frågade vi glatt när allt var klart. Svaret kom direkt:

- Att min mamma och pappa tycker om mig.

Aj.

Röster för Östersjön

Det var visserligen förbjudet att fotografera, men när syster J sjungit sluttonen i Maria Magdalenas sång och den drygt tvåtusen man starka publiken applåderade passade jag på.

Det blev en oförglömlig kväll. Artisterna och programmet som helhet höll mycket hög klass. Jag blev berörd - även av sånger som vanligen inte hör till "min" musik. Ljudkvaliten var något ojämn, men tog sig i andra akten.

Konserten började halv nio. För fullmånens skull, meddelade man. Och just när Tessi sjöng Gabriellas sång steg fullmånen upp över arenan.

Men jag har aldrig väntat så länge på en bussfärd hem. Jag har aldrig köat så länge. Och jag har aldrig varit så kissnödig. Jag var hemma klockan tre på natten.

Återfunnen frihet

Dotterns moped återfanns - demolerad - en bit från platsen där hon lämnat den. Tre ögonvittnen kontaktade stora O och berättade vem som i fylleilskan avreagerat sig på hennes PV. Hon vet vem killen i fråga är, men känner honom inte.

Det blev polisanmälan.

Usch. Trevligare saker kan man ägna sig åt än att reda upp sånt här. Om mopeden varit oskadd hade vi låtit saken vara.

Stulen frihet

Hjälmen låg kvar på marken, men mopeden var borta i natt när stora O skulle fara hem från Bastö on the Rocks. Någon som sett en blå Suzuki PV där märket på tanken är handmålat?

Det är säkert "bara en fyllegrej", men inte desto mindre frustrerande för en tonårsflicka som behöver friheten att själv kunna ta sig till jobbet och till kompisarna.

Pärlor i inkorgen

Är livet verkligen så eländigt? tänkte jag uppgivet när jag avslutat ett telefonsamtal med en människa som verkade ha en svacka. Minuten efter fick jag ett sms av samma person jag nyss pratat med:

"Glömde säga att jag tagit ett långt och ljuvligt fotbad och målat tånaglarna - vita! Allt i livet är inte svart."

Allt i inkorgen är inte logistik. Skönt.
Jag har ett annat glädjande sms i min inkorg:

"Välkommen till apatikerförbundets sensommarkonferens 15.8 kl. 15. Tema: Vad är kärlek? Mat å dryck medtages efter behov. Grillar finnes. Begränsat antal sängplatser å obegränsat antal tältplatser finnes. Boka nu! OBS! För deltagande kräves ett anspråkslöst framträdande tex en dikt, ett musikstycke, dans, performance el privatfilosofiskt anförande etc, etc. Kramar."

Livet är inte så eländigt.

Tjolahopp!

Janke som konstapel Kling.

Janke som tjuven Dunder-Karlsson.

Janke som Prussiluskan.

Vilket tempo! Vilket manus!
Vilka strålande skådespelarinsatser!
Och Nellan, du är mer Pippi än Pippi själv!

Joeloperan - en röd blues

För mig är Joel Pettersson blå. Hans konst, hans texter, hans livsöde.
Blått vemod.

Operans Joel var röd. Men det funkade för mig. Från första scenen där han satt i sina röda raggsockor på mentalsjukhuset, till slutet där han invirad i en röd halsduk återsåg sin kärlek, sin forna pojkvän Elis.

Musiken var inte blå den heller, men funkade riktigt bra. Den var lättillgänglig, men inte lättvindig. Mycket passande för Joel. Kanske hade jag hoppats på ett något djärvare grepp av tonsättaren Nik Kotzev, något rockigt rentav, men å andra sidan, det hade inte varit Joel.

En av låtarna på vår kommande skiva har text av Joel Pettersson. Syster E:s tonsättning rör sig i gränslandet mellan moll och dur. Precis som texten. "Som ett blått band sluter skogen min synkrets, inne liksom i en gryta. Se vart jag vill så möter ögat den blåa ringen. Ringen den blåa."

Ormen förpassad från paradiset

Morfar Ulven vände en hink över ormen. Fellis hjärta dunkade så det nästan gjorde ont. Pappa Byggarn kom och knöt ett koppel om det slingrande djuret, lyfte det i ekan och rodde över viken till den obebodda ön. Där lossade han kopplet och släppte ormen fri.

Jag förstod allt. Utom vitsen med kopplet...