Herr Republikens PresidentHon visste vad det innebar att som ensam småbarnsmamma försöka ta sig ut ur ett krigshärjat land. Hon visste vad det innebar att sitta i interneringsläger. Någon skickade ett paket med förnödenheter åt henne. Det glömde hon aldrig. Hon glömde aldrig hur det var.
Med förtvivlan följer jag och en stor del av Finlands folk kurdernas och de afganistanska kvinnornas och barnens öde i fängelset i Estland. Vi har genom Nada och Samaria organisationerna försökt hjälpa dem med mat, kläder och sängkläder men trots att allt förts in i lägret misstänker vi att allt ej kommer flyktingarna till godo. Vi vet nämligen att de blivit berövade alla sina pengar.
Finns det ingen möjlighet att ta emot dessa flyktingar innan de gå under av svält och umbäranden?
Den gångna veckan hörde vi att alla kurdiska män hade skickats till olika fängelser i Estland. Familjerna med småbarn har alltså splittrats och det är ju emot de mänskliga rättigheterna.
Herr President vi vet att Ni alltid kämpat för de mänskliga rättigheterna och mot alla slag av förtryck. Vi hyser ett stort förtroende för Er och ber Er bistå oss att hjälpa dessa olyckliga människor till en drägligare tillvaro här i Finland. Röda Korset har erbjudit oss all hjälp när flyktingarna väl äro här.
Godby, Åland den 10 juni 1994
Anna-Greta Grüssner
Ibland får man möjligheten att följa sin egen rytm,
och spela efter behag. Det är det jag gör här.
torsdag 13 maj 2010
"Herr Republikens President"
Jag hittade ett handskrivet brev i min byrå. Det är daterat 10 juni 1994 och undertecknat av min farmor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Min största respekt. Varje ord säger det; hon visste hur det var.
Ja, det känns i orden. Men hon berättade sällan om upplevelserna. Skönt att hennes barn berättat.
Ett fantastiskt brev, helt enkelt! Men skickade hon det aldrig?
Vi borde kanske ta efter de gamla grekerna lite mera, vi nutidsmänniskor? Få in lite mera "Iliaden & Odysséen-mentalitet" i vår sociala samvaro. I takt med att det mellanmänskliga umgänget allt mer försiggår med hjälp av de nya, sociala medierna (Facebook, Twitter, bloggar osv) utarmas känslan för vad som är verklighet och vad som är fantasi.
Min mamma var lotta, posterad på Hammarudda här på Åland, under andra världskriget. Hade det inte varit för hennes skildringar av kriget och dess umbäranden är jag helt övertygad om att jag inte tagit det till mig på samma sätt. Det är kanske först när det är någon som står en nära berättar om hemskheterna som det verkligen "går in"..?
De dagliga rapporter från oroshärdar ute i världen som t.ex. tv översköljer oss med blir "opersonliga"; flyter förbi oss som ett obehagligt mediebrus utan att nå dit det borde, ända in till hjärtat.
Stjärnkraft: Om jag kände min farmor rätt fick presidenten nog ett brev (minst) av henne. Det här kanske var en kladd.
Oj, om din mamma var lotta, då har du säkert fått en mer levande bild av hur verkligheten kan se ut i krigstider.
Jo, för oss blir mediabrus om krig lätt just ett brus, men för dem som sett med egna ögon blir rapporteringen satt mot en verklig bakgrund. Min farmor bromsade allt omkring sig när radionyheterna kom. Vi barnbarn fattade ingenting. Då.
Skicka en kommentar