Det är så kul när tonåringarna tar sig ur den där marinaden av hormonell självupptagenhet ("Vem bryr sig?") och börjar pröva sina värderingar och sin politiska medvetenhet. Artonåringen, hon reagerar mot intolerans och främlingsfientlighet. Femtonåringen, han muttrar cyniskt bland annat över inbesparingar inom åldringsvården (sic!). Än finns inte alla argument. Men reaktionerna finns. Och frågorna.
Jag tycker om att få frågor jag inte kan ge entydiga svar på. Jag tycker om att få mina åsikter prövade och ibland ifrågasatta. Jag tycker om att följa mina barns spirande medvetenhet. Jag tycker om när tonen i frågan "Vem bryr sig?" ändras från nonchalant till engagerad.
4 kommentarer:
O ja, visst är det härligt när föräldra-barnrelationen tar steget från ensidigt föreläsande till konkreta diskussioner! Lilla A, 13+, är ännu inte riktigt där, men börjar visa spirande anlag som lovar gott för framtiden.
Gud give, att hon inte lägger om kursen och utvecklas till en medbräkande ja-sägare, som snällt ställer sig längst bak i skocken utan att någonsin ifrågasätta sakernas tillstånd. Då, om inte förr, skulle jag nog bli lite deprimerad.
Visst är det härligt! Här går diskussionens vågor höga ibland och argumentationstekniken slipas vid middagsbordet. Mor o far får skämmas ibland...Skönt.
Underbart, finns inget jag är stoltare över än just sånt där. kraaam!
Stjärnkraft: Precis! Man vill ju att barnen ska hitta värderingarna genom sökande och bändande. Inte genom att man själv drillat dem. Ok, jag brukar alltid ställa frågan "Varför?" om de verkar alltför tvärsäkra på något. Nu gör de det själva. Frågar varför. Skönt!
L8: Visst känns det bra att ibland bli satt på plats av sina barn!
Kat: Ja, jag kan tänka mig att det går till på samma sätt hos er! Kraam!
Skicka en kommentar