När någon i ens närhet skiljer sig skakas tillvaron om i grunden och man vaknar liksom ur en sömn. Tankarna yrar runt och finner inget fäste. Man vill vara ett stöd, men vet inte hur. Man tar tempen på sitt eget äktenskap och låter fantasin måla upp detaljer kring en smärtsam separation.När jag klädde av granen idag kom vemodet över mig, som det alltid gör när jag städar undan julen. Men samtidigt kändes det skönt, för den här julen och det här årsskiftet har tyngts av avsked. Nu behövs en förändring. En god förändring, en ny början. Det är lätt hänt att man glömmer det, att när något tar slut börjar något nytt.
Den nakna granen får stå kvar i salen ett tag till. Den har börjat skjuta små ljusgröna skott.
5 kommentarer:
Så sant...
Stor kram till dig!
Liknande tankar kommer över mig i dessa tider. Ta väl hand om dig och de dina!
Instämmer, våra goda vänner skilde sig i fjol och vi runt omkring har nog inte återhämtat oss ännu...det kändes som precis alla utom just dom kan skilja sig och så var det dom som kom med det tråkiga beskedet.
Ami
Det tar sin tid, och det gör ont, men julgranens skott är inte helt förgäves, de är hoppingivande.
kram Kat
Pennelina: Kram till dig också!
Paul: Jag förstår det! Ta extra väl hand om er alla ni också!
Ami: Det är så lite man vet om varandra ändå.
Kat: Precis så! Man ser små tecken på att det nya är på väg. Och att det är gott!
Skicka en kommentar