Mental kroppskontakt

Just nu ligger jag och lyssnar på Thåström (Litet testamente) och funderar på tonåringarna, hur man behåller kroppskontakten med dem. Det blir ju inte så mycket gos i soffan, trösta gråt eller sitta famnen längre. De är ibland som stora skuggor, lätt bekanta, som fläktar förbi, på väg nånstans.

Men jag har mina knep, tar tillfällena i akt. När pojken behöver hjälp med halsduken inför den kyliga moppeturen, då pysslar jag lite extra noga. Och när han kommer tillbaka värmer jag kalla händer. När dottern fått nåt i ögat, då tittar jag lite extra noga, vänder ansiktet mot ljuset, petar försiktigt. Verkar hon febrig känner jag länge på kinder och panna. Ibland tigger jag till mig lite massage - och betalar tillbaka med massage. Funkar bra. Liksom tumbrottning! Har ni testat det? Kul! (Har slutat bryta arm av förekommen anledning.)

För övrigt får man satsa på mental kroppskontakt, typ "Hur mår du? Hur är det med magen/huvudet? Har du tagit värktablett?" Och de klassiska "Har du ätit tillräckligt?" och "Har du tillräckligt med kläder på dig?" Tjatigt, visst, men kärleksfullt.

Samtidigt gäller det att veta när man ska "back off". Då får man grabba tag i tioåringen, krama henne hårt och intala sig själv att det är jättelångt kvar tills hon blir tonåring.

Mer novembermjukhet

Tjocka fårskinnstofflor och tända blockljus i köket. En hemmalatte med grannfrun medan novembersolens strålar försvinner bakom Storberget. Bläddrar i tapetböcker. Börjar längta efter silkeslen choklad. Och kryddig rödvinsglögg.

Det tredje barnet

Jag trodde jag kunde det där med barn när trean kom. Men det gjorde jag inte. Plötsligt fick jag tänka om. Det var en helt ny värld som öppnade sig då denna personlighet tog plats i familjen, en personlighet med annorlunda tankar och känslor. Mycket av allt. Väldigt mycket! Empati. Fantasi. Intelligens. Humor. Och kärlek. Väldigt mycket kärlek. Nästan för mycket. Tunga bördor vilar på denna flickas axlar.

"Hjärtat var en gång ditt eget" var hennes bidrag till lokaltidningens sexordsnovelltävling. Men författare vill hon inte bli. Kanske veterinär.

Nu blir hon äntligen tio år. Grattis, älskade unge!

Mitt i mörkaste november

Så skonsam och snäll den här dagen varit, mitt i mörkaste november. Skoldagen gav mig kraft och energi. Eleverna hade klivit över en viktig tröskel och vågade ta ut svängarna och spränga alla gränser. Jag skrattade så tårarna rann. Mitt i mörkaste november.

På väg hem från stan började bilen hacka och svarade inte på gasen. Jag måste styra åt sidan och släppa förbi den täta trafiken under rush hour. Ringde Byggarn - som råkade vara alldeles i närheten. Han är en sån person - som råkar vara alldeles i närheten.

Innan Byggarn kom stannade en polisbil med blåljus bakom mig. De kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag sa att hjälp var på väg. De påminde om att viltförsäkringen gäller om jag behöver bogsering. Jag kände värme och omtanke. Mitt i mörkaste november.

Måndans

En blyg och rödkindad kvinna kom fram till oss på bokmässan idag och berättade att hon och hennes vänner hade dansat nakna i månskenet till vår musik! Innan hon gick sa hon: "Jag blir darrig i benen av att se er!" Vi blev förstås glada, men lite generade. Och kunde inte låta bli att undra... Måndans? I november?!

Egen frekvens

Det hände en så konstig sak igår. Byggarn och hans gäng var i full action med högknackande pikmaskiner och skrikande sågklingor. Hörselskydd var ett måste.

Plötsligt hör Byggarn att hans mobiltelefon ringer - i hans jackficka i rummet bredvid. "Vad är det här?" tänker han när han går iväg för att svara. "Jag borde inte kunna höra någon ringsignal i det här oljudet..."

När han tar upp telefonen - som vibrerar - hör han inte längre signalen, men telefonen i hans hand ringer. När han svarar ryggar jag tillbaka av det skarpa byggljudet som slår emot mitt öra och kan knappt höra vad mannen säger innan han går ut i tystnaden.

När vi pratar om händelsen på kvällen säger Byggarn tvärsäkert att det nog har med frekvensen att göra, att just det ljudet liksom tränger igenom allt. Han ska testa det där nästa gång de jobbar med maskinerna. Så tystnar han och skakar på huvudet. "Märkligt. Mycket märkligt."

Men jag tänker på när vi var på Göteborgs gigantiska bokmässa, strosade omkring åtskilda i folkmassorna i flera timmar, ringde upp varandra exakt samtidigt, bara för att upptäcka att vi stod med ryggarna mot varandra. En författare jag just stått och pratat med sa: "Vad ska ni med telefon till?"

Lite ljusterapi

Men jag är i alla fall vaccinerad

En vecka har gått sedan jag tog vaccinet och jag har inte blivit människa än. Feberstegring, muskelvärk och yrsel. Det känns som om jag fått en elchock. Och jag är så trött. Så himla trött. Ena ögat beter sig konstigt, drar ihop sig liksom.

Om jag reagerar så här på vaccinet... hur hade jag då reagerat om jag drabbats av The Real Flu? Vill inte tänka tanken.

Vi som hör till riskgrupperna

Jag vaccinerade mig mot svininfluensan idag. Ja, jag hör er som säger "onaturligt att spruta in onaturliga ämnen i kroppen" och "det blir värre nästa gång" och så vidare. Jag tror inte på det. Jag tycker vi har ett ansvar att skydda varandra mot detta. Jag litar på forskarna. De är också människor. Som kan få svininfluensa.

Jag hör till riskgrupperna med min muskelsjukdom och tydligen finns det väldigt många människor som hör till någon riskgrupp. Trängseln i hälsocentralen var obeskrivlig och jag övervägde att vända innan jag ens kommit innaför dörrarna. Jag hörde dämpade röster i informationsluckan. Diabetes... Astma... Hjärtat...

Hur ska jag stå ut med denna väntan?! tänkte jag. Efter första timmen var jag färdig att ge upp. Magen kurrade och huvudet snurrade. Men så hörde jag folk omkring mig, småbarn, pensionärer och alla åldersgrupper däremellan, småprata, fundera, uppmuntra, fälla optimistiska och tålmodiga kommentarer. "Jo, nog rör det på sig där framme... De gör sitt bästa, sjukvårdarna..." och "sätt dig här du och vila en stund".

Någon lutade sig mot en lampknapp och väntrummet och korridoren blev mörka för tredje gången. Folk skrattade gott och sa "det är bra, håll oss vakna". Det gjorde att man stod ut i två timmar.

Det var liksom "oss" och "vi". Vi som hör till riskgrupperna.

Om skivan blev bra skulle jag...

Tatuerare: Mark Cosgrove

Skivsläppskonsert i Alandica

Minuterna innan vi ska ut på scen står vi i logen och intervjuas av Åland 24. Plötsligt blir allt svart. Strömmen försvinner från hela Åland. Vi blir inte förvånade. Hela vårt soundcheck var som plockat ur en film om övernaturliga krafter. Ljudet av en undervattensvärld fyllde rummet, bubblor, fiskar som simmar, men också märkliga knäppljud och cykeltutor.

Det kom ungefär dubbelt mer folk än vi väntat oss. De slog sig till ro i mörkret i foajén bland tända ljus och njöt av ett glas mousserande vin. Nästan dubbelt fler människor än salen hade tillåtelse att rymma kom. Flera fick vända i dörren. Konserten kunde som vanligt ha gått bättre, men responsen blev ändå överväldigande. Vi sålde alla skivor vi hade med oss (nittio stycken) och signerade så pennorna glödde.

Nu kan vi pusta ut ett tag. Det är två veckor till nästa spelning.

Ulven

I torsdags hann jag och mina systrar inte äta middag mellan soundcheck och konsert. Vi satt i logen, stressade och hungriga. Då knackar det på dörren och pappa kommer in med en korg fylld med färdigbredda smörgåsar, kaffe och te.

Systrarna hade glömt scenkläderna och nagellacket, pappa åkte och hämtade. Pappa hämtar, skjutsar, kånkar, bär, barnvaktar och springer ärenden. I övrigt håller han sig sorgfälligt undan sina döttrars rampljus.

Men det är inte det som är det bästa med honom. Pappa har en fri och rörlig tankevärld. Han är nyfiken på livet, klok och kunnig. Och det bästa av allt - han kan ändra sin uppfattning om saker och ting. Han är inte rigid. Han vill lära sig förstå svåra saker.

Jag är mer än fullvuxen, men kan fortfarande vända mig till min pappa för att få goda råd och ordning på tankar och känslor. Han är inte fördomsfri, men han strävar efter att vara det. Han är en öppen och god människa. Jag är så lycklig som har honom i mitt liv!

Dålig dag

Dagen började med att jag yrvaket tog ner fjärrkontrollen från övre våningen och försökte sätta den i jackfickan. Jag undrade irriterat varför min "mobiltelefon" inte fick plats... Lunchpajerna var slut, så jag fick ta med mig några torra mackor till jobbet. Telefonen ringde med jämna mellanrum i ärenden som inte hade med jobbet att göra. En orolig mamma, en sur syster och en sällskapssjuk make. En radioreporter på e-posten, en tv-reporter på mobilen och en tidningsjournalist i dörrhålet.

På vägen hem skulle jag via posten. Hann inte. När jag kom hem var jag vrålhungrig. Disken stod i stinkande travar på diskbänken. "Någon" hade inte behagat diska. Jag tog itu med att sortera den rena tvätten som en annan "någon" hade knölat ihop i en hård skrynklig boll på bänken i byk- och strykrummet. Inte nog med det... Mina scenkläder! "Någon" hade satt mina scenkläder i torktumlaren! Mina hellånga byxor hade förvandlats till knickers!

Tystnad

Vindstilla, helt vindstilla var det idag när jag var ute och räfsade löv. Jag kunde höra min puls. Det var det så tyst omkring mig, så där dämpat och mjukt som det brukar vara när den första snön fallit. Just nu vill jag bara bygga bo. Och gå i ide. Snöa in på något varmt och kärleksfullt.

Byggarn säger att det är ovanligt mycket löv i år. Själv tror jag det är lika mycket löv som alltid. Men inga höststormar har hjälpt oss sopa rent.

Jag har ont i axlarna. Och jag kan fortfarande höra min puls.