Dör vi så dör vi

När vi sjöng de sista tonerna i Runebergssalen i Jakobstad hade Byggarn kört fram bilen och stod med motorn igång, beredd att i raketfart forsla instrument och ulvsystrar till flygplatsen i Kronoby. Piloten ringde och sa att vi kunde se fram emot en vacker solnedgång. Då öppnade vi flaskan.

Vi visste att planet skulle vara litet, men så här litet ... Byggarn och piloterna fick tänka till ordentligt när de stuvade in instrumenten och framför allt trumstativet.

Jag tackade Byggarn för de här åren vi fått tillsammans ...

... men började se fram emot en luftfärd med mina halvtokiga systrar. Dör vi så dör vi, tänkte jag. Vi skrattade och grät åt allt och ingenting i vanlig ordning, vi drack whisky, åt äpplen och tuggade choklad. Vi höll varandras händer eller gjorde obscena gester åt varandra.

Efter en stund lugnade vi ner oss och försjönk i korsord, romaner och SvD:s kulturbilaga.

Och jag tänkte med tacksamhet på allt jag var omgiven av. Jag befann mig mitt ute i det fria, utan mark under fötterna, men var ändå omsluten av värme, och av en kraft som bar mig framåt. Jag tänkte på musiken och på Ulvens Döttrar. Jag tänkte att det borde varit vi som fått barnkörens autografer på våra t-shirtar. Inte tvärtom.

Och jag tänkte på Göteborg. Bokmässans Göteborg. Saluhallens Göteborg där syster E och hennes M förlovade sig.

Vi landade kl. 00.00, mjukt som i bomull.