Det snöade äppelblom utanför mitt sovrumsfönster i morse. Vid ytterdörren börjar brudspireornas vita blomklasar bli bruna, deras blomningstid är så kort. Men det gör inte så mycket, för syrenerna tar vid och sprider både doft och färgprakt.Det är morsdag på sina håll i världen. Konstigt att man inte firar den samma dag överallt. Vi firade i alla fall Helga-dagen, Byggarns mormors namnsdag. När Byggarn stegade runt på blomsterängen och plockade skogsnäva, smörblomma och hundfloka för att ge till sin mormor gjorde det lite ont i mig. Jag kan inte plocka blommor längre. Det är för tungt. Men jag ska prova plocka med min griptång någon dag. Den klarar det mesta.
Just när vi satt oss ute på balkongen hos Helga mormor för att blicka ut över Kyrkdalen och njuta av kaffet och den himmelska ålandspannkakan startade fastighetsskötaren gräsklipparen. Idyllen krackelerade omedelbart. Ljudet var så öronbedövande att situationen nästan blev komisk.
Svärmor fick nog. Hon lutade sig över balkongräcket och viftade mannen till sig.
- Hördö, det är söndag. Pingstdagen. Solen skiner, fåglarna kvittrar och vi sitter här och dricker kaffe. Kan inte gräset få växa en dag till?
Bra, tänkte jag. Helga dagen. Det är Helga-dagen.
2 kommentarer:
Vilken kvinna! Vilka kvinnor!
Mitt hjärta skälver till vid påminnelsen om förlusterna. Det vi måste mista på vägen. Kanske för att förebereda oss för ögonblicket då vi ska lämna allt.
Ja, de är så genuina, så goda, kvinnorna i Byggarns familj.
Och visst är förlusterna är svåra. Men jag tror att om vi lät döden bli en mer naturlig, synlig, del av livet, skulle förlusterna inte kännas lika mycket som förluster, mer som förändringar. Personen försvinner inte, utan får en annan plats i tillvaron, i samtalen, i medvetandet. Fast det är kanske lätt att säga när man inte befinner sig mitt i sorgen.
Skicka en kommentar