Vi har landat, fysiskt, i verkligheten. Men mentalt är vi fortfarande kvar i en helt annan verklighet. En verklighet jag bara glimtvis kan återge.
Norbusang i Jakobstad. Jag fick uppleva hur det känns att höra en jättekör bestående av fantastiskt musikaliska barn från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Grönland sjunga texten "Vandring" - som jag själv skrivit, till musik - som syster E skrivit, dirigerad - av syster J!
Och, Poetcarina, du hade också gråtit! Du hade gråtit av allt det blå, böljande och levande när du hört barnen sjunga din "Bön för Östersjön" i syster E:s sexstämmiga arrangemang. "Sjööööstjärnorna" lyste på ren åländska även hos de grönländska barnen.
2 kommentarer:
Åh, jag gråter nu, när jag läser dina ord om barnkören. Du vet ju, den där tacksamheten över att någon, någon annan, vill ge melodi och ton och vingar åt ens ord. Livet är fantastiskt rikt.
Ja, visst är det! Och vet du, Bön för Östersjön kommer att sjungas av körer även i andra nordiska länder, för de andra körledarna i Jakobstad blev så berörda av sången att de ville ha kopior av noterna och texten. Allt var handskrivet...
Skicka en kommentar