Trummisen Ola Brunkert är död. Det fanns människor i min barndom och ungdomstid som försvann. Ola var en av dem. Trubaduren Olle Adolphson en annan. Båda har de suttit här i vår kökssoffa och druckit whisky med mina föräldrar (då kökssoffan och huset var deras) och berättat osannolika historier. Idag är både Ola och Olle borta.
Jag hann inte lära känna dem så väl, men jag sörjer dem ändå. Eller kanske är det så att jag sörjer den del av min barndom där de fanns med. Men människor dör. Man påminns om det alltför ofta.
4 kommentarer:
Ibland tror jag att dendär sorgen man känner när människor man mött i en viss period i livet (men inte känt speciellt bra) dör är ett slags sorg över de oåterkalleliga förändringarna. En starkare variant av den lessenhet man kan känna över att en "lekskog" från bardomen bebyggts eller så. Nå´t som satt spår i ens liv och därmed person är oåterkalleligt borta. Det går inte att återuppleva. Precis som du säger påminns man om förgängligheten.
Precis så! De symboliserade en period i min uppväxt som aldrig kommer tillbaka. Och så tänker jag på Olas son Daniel, som på den tiden var liten. Han är idag föräldralös, för mamman dog för ett halvår sedan. Men han är i alla fall vuxen idag. Det är så svindlande hur tiden går.
Adolphsson, Brunkert...
de finns någonstans där på min musikala karta..
men
att se sin vuxna dotter kliva ur duschen,
håret invirat i en handduk, trippandes fram med en annan handduk runt sin kropp..
att känna igen kroppspråket
uppenbarelsen
hos en mamma, vän, älskad
länge sen borta
gör plötsligt ont
väldigt ont
sorg drabbar en plötsligt
med tandborste i hand
och man kör den nästan ner i halsen
"pappa - vill du ha te eller kaffe?"
Jag kan bara föreställa mig hur den känns. Den riktiga sorgen.
Skicka en kommentar