torsdag 13 mars 2008

Sol

Felli kom kvittrande hem från skolan, utan kompis för första gången på länge. Hon slängde sig i kökssoffan med katten i famnen och bara njöt. Hon bredde sig en smörgås och sa mellan tuggorna:

- Jag tänker ta lite paus från kompisarna. Ganska länge faktiskt. Kanske till i övermorgon.

Mellanpojken släntrade in i köket och släppte skolväskan i ett hörn. Så gav han mig en lapp. Han som med ilska i rösten hävdat att finska är ett omöjligt språk att lära sig hade fått alla rätt i ordprovet. Hans nonchalanta kroppsspråk lyckades inte dölja glittret i hans ögon.

Jag nålade upp lappen på anslagstavlan. Satte mig ner och bläddrade i dagens tidning. En artikel om en upphittad flaskpost fångade mitt intresse. Jag undrade om någon hittat ett av Poetcarinas brev, men det visade sig att det här brevet var skrivet för nitton år sedan av en femårig pojke i Åbo. Det var skrivet på finska och innehöll ordet "aurinko".

- Aurinko är sol, sa Mellanpojken.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Finska är ett jobbigt språk, men det finns en stolthet i att ha traglat sig över barriären och plötsligt förstått den underbara och faktiskt vackra logiken i finska språkets grammatik :)) Jag kan faktiskt med saknad minnas pluggandet inför finska tenter i lusse *S*
Spraket

Isabella sa...

Ja, det är en tröskel man behöver komma över. Jag höjde från sex till åtta i lusse efter att jag varit en månad på finnbete i Kajaana.

Edit sa...

Och jag som är halvfinsk men ändå inte talar finska med mina barn... Har otaliga gånger blivit uppläxad för det av släkt och främlingar. Men finska är inget naturligt språk för mig, ur hjärtat kommer en svenskösterbottnisk dialekt, och hjärtespråket vill jag linda in barnen i. -Hoppas på en helg med mycket aurinko! :)

Isabella sa...

"Hjärtespråket vill jag linda in barnen i." Fint förklarat. Man förstår precis! :-) Mycket aurinko till dig också!