Ibland får man möjligheten att följa sin egen rytm, och spela efter behag. Det är det jag gör här.
Den ser verkligen sorglig ut. Men i vårsolen med lite grönt omkring blir det nog liite bättre i alla fall. Fast, sorgligt ÄR det. Så stympat.
Men varför? Hade inte trädet kunnat få stå orört, tills det med ålderns rätt gav upp?
Åh, nej!
Fy, så trist... )o:
Jag önskar att jag hade haft ett före-foto också. Den var så maffig! Jag har faktiskt ingen aning om varför den beskars så hårt att barken började släppa från stammen.
Hooppas den lever fridfullit i ekhimlen nu, med svajande septembervind i grenverket.
Ja, när den väl dör. Än kämpar den på och skjuter desperat ut små skott. Men barken släpper, bit för bit.
Vår vackra rönn var rutten inuti, det var vi eller nästa höststorm. Jag blir alldeles klumpnäst när jag tänker på det än idag - 35 år senare.
Skicka en kommentar
Här är den, den sorgliga eken, som innan den beskars var den vackraste ek jag sett.
8 kommentarer:
Den ser verkligen sorglig ut. Men i vårsolen med lite grönt omkring blir det nog liite bättre i alla fall. Fast, sorgligt ÄR det. Så stympat.
Men varför? Hade inte trädet kunnat få stå orört, tills det med ålderns rätt gav upp?
Åh, nej!
Fy, så trist... )o:
Jag önskar att jag hade haft ett före-foto också. Den var så maffig! Jag har faktiskt ingen aning om varför den beskars så hårt att barken började släppa från stammen.
Hooppas den lever fridfullit i ekhimlen nu, med svajande septembervind i grenverket.
Ja, när den väl dör. Än kämpar den på och skjuter desperat ut små skott. Men barken släpper, bit för bit.
Vår vackra rönn var rutten inuti, det var vi eller nästa höststorm. Jag blir alldeles klumpnäst när jag tänker på det än idag - 35 år senare.
Skicka en kommentar