När Nina Ramsby sjöng Rosenblad släppte mina spänningar efter årets förberedelser och helgens maratonberedskap. Tårarna gick inte att hejda. Där på scenen stod en slätrakad och osminkad kvinna i baggy jeans och Motörhead-t-shirt och sjöng sina "homo-normativa" visor för en massa slipsar och pärlhalsband, och slipsarna och pärhalsbanden älskade henne!
När jag satte mig i bilen och backade ut från parkeringsplatsen kände jag mig urkramad både fysiskt och mentalt. Då fick jag se något. Där min bil hade stått låg en ung man och sov tungt med kinden mot asfalten. Jag stannade och klev ur bilen. Det var iskallt ute. Jag vågade inte försöka väcka honom själv, så jag bad ett par grabbar i närheten om hjälp. De satte sig på huk och skakade försiktigt på hans axel. Efter en stund fick de honom att reagera och hjälpte honom upp. Han var vit i ansiktet och svajade där han stod. När killarna ringde efter taxi for jag hem och rullade in mig i en filt.
4 kommentarer:
Åh, favoritIsabella, vulkanflicka, jag är så innerligt glad och tacksam över att du tipsade om Nina Ramsby i din blogg. Jag köpte genast Visorna på Metro, och skivan har snurrat i min CD-spelare sedan dess. Jag var liksom färdigt förälskad, och kunde njuta ur djupet av mitt hjärta av Nina på lördagkvällen. Hon är sannerligen speciell. Underlig och underbar på bästa sätt. Tack för Nina också. Hoppas du är varm och färdiggråten nu.
Sådana tårar är ljuva. Och när jag och Johanna var på väg in för att se Sofia Karlsson såg vi en trasig själ på spårvagnen som förberedde en heroindos. Dog inombords och orden maldes sönder tillsammans med tankarna. Denna värld. Så ljuvlig, så vedervärdigt grym.
Du har just blivit taggad här:
http://staahlberg.blogspot.com/2008/03/tagga-ner.html
Poetcarina: Tack för att du fanns med i det strandade sommarmolnet och spred positiv energi!
Sofia: Som Astrid Lindgren skrev: Det finns sagor som inte borde få finnas.
Matti: Tack för det! Jag ska se om jag kan hitta några konstigheter hos mig själv.
Skicka en kommentar