En uppstickare

Vem är det här som hälsar på bland stenarna vid husknuten i blötaste oktober? Kan det vara en näva? Finns det nån med växtkännedom bland bloggens läsare?

Jämställdhet à la 70-tal

- Vi hade temadag i skolan, berättade Mellanpojken. Jämställdhet.

- Var det intressant? Fick du lära dig nåt nytt?

- De satte tjejerna i en grupp och killarna i en annan! Är det jämställdhet det?

- Hmm... Men vissa saker kanske behöver diskuteras i olika grupper. Ni var väl inte separerade hela dagen?

- Hela dagen, utom vid lunchen, då måste vi sitta VARANNAN KILLE VARANNAN TJEJ!

- Va?! Men... Vad gjorde ni hela dagen då?

- Vi skulle svara på frågor som "På vilket sätt är killar bättre än tjejer?". Ingen tog frågorna på allvar, så vi svarade "smartare" och "snyggare". Det konstiga var att läraren skrev upp allt sånt. Och så skulle vi sitta i små grupper och bombardera varandra med beröm. Jag fick höra att jag "inte är så ful". Ha ha.

Medveten om att jag måste ta tonårspojkens ord med en liten nypa salt, kan jag inte låta bli att undra lite... Har inte jämställdhetspedagogiken i skolorna kommit längre än till 70-talet?

Det satt en ensam själ ...

... längst bak i bussen från Grisslehamn. Han grät hela vägen till Stockholm.

Mina tankar snurrar runt i huvudet. Har vi blivit sämre på att ingripa? Vet vi inte längre hur vi ska hjälpa folk som mår dåligt? Har vi sån respekt för människors integritet att vi hellre lämnar dem i klorna på sina demoner? Eller är vi rädda?

Polisen griper - släpper - griper - släpper ...

En ensam själ på drift

Foto: Jonas Edsvik

Vem är han? Vad vill han? Vill han vara i fred eller vill han säga oss nåt? Är han farlig eller vill han bara skrämmas? Nu är han i alla fall här på Åland.

Han har uppträtt hotfullt mot pressen, men inte mot allmänheten. Hans hund är okopplad, men följer snällt sin husse. Mannen gillar inte prinsessan Victoria, men hon är inte här.

Ålänningarna bevakar varje steg han tar och håller pressen och polisen underrättade. Igår, då han befann sig vid Esplanaden, valde en bilist att titta på honom i stället för på gatan. Följden blev att han körde in i bilen framför.

Jag kan inte låta bli att undra vad han bär med sig i bagaget, den mystiske mannen, och då menar jag inte rent fysiskt.

Lite rädd är jag kanske, men mest gör det ont i hjärtat. Mannen har köpt solrosfrön och matat stadens fåglar...

Där barn jag lekt

De senaste dagarna har mina tankar vandrat fram och tillbaka längs min barndoms stigar här i byn. Landsvägen till skolan. Stigen genom skogen till grannflickorna, mina barndomsvänner, de som lärde mig cykla, simma, skida och köra moped.

Jag fick ett mail häromdagen. Det stod nåt om "hem till Pålsböle" i det. Jag måste läsa det flera gånger för att förstå vem det var som skrivit. Min barndomsvän L! Hon hade följt min blogg ett tag men inte kommit sig för att kommentera. L!

Vi red och "hade hästar" ihop som barn. Vi sjöng ABBA-låtar i hopprepsmickar för tålmodig publik. Vi lekte indianer och cowboys med grannpojkarna i skogen. Vi skrev ny text till "Jag vill ha en egen måne" och framförde utan självkritik mästerverket för vår musiklärare!

Det måste vara över tjugo år sedan vi träffades sist. L fann kärleken i väst och flyttade från holmen. Jag fann kärleken i byn och flyttade till mitt barndomshem. Nu ser jag min son leka i skogen. Min barndoms skog. Hans barndoms skog. Jag ser min dotter vandra längs landsvägen till skolan. Min barndoms skola. Hennes barndoms skola. Livet är svindlande.

Oktober

Jag måste komma ihåg det här! Jag måste minnas att oktober är en god månad, lynnig, sinnlig och kreativ! Jag måste komma ihåg att oktober är värd att längta efter och sakna.

Vår citrontimjan doftar fortfarande. Lönnarna och björkarna brinner i gult och släpper sina lövgnistor över hela gården, över frodigt gräs och små vilsekomna rosa blommor jag inte vet namnet på.

Jag har andats frisk luft, ätit smörstekta höstkantareller och lyssnat på Björn Isfält den här helgen. Sörjer honom lite fortfarande, men är glad över den salighetsmusik han gjort.

Det är oktober, och vi har hittat tapeten vi vill ha i salen!

En vanlig dag på jobbet

Morgonsolen och höstmolnen utkämpar en kamp vid Bartsgårdaslätten. Jag stannar bilen och stänger av radion.

Jag lyfter blicken och tittar förbi dataskärmen ut mot Kursgården och flanörerna.

Ingen sitter i Hångelhörnan.

Det doftar kaffe och rotsaker. Någon bjuder på soppa. Ett fat med kokosbollar står på bordet. Någon bläddrar i Ålandstidningen. En annan i Nya Åland. Med kaffemuggen i handen blickar jag ut genom fönstret. Det börjar redan skymma.

Mental modemkrasch

Det har varit en jobbig helg. Jag är så trött. Varför är jag så trött?

Jag har inte kommit ut på Internet, för modemet är paj och måste lämnas in för uppdatering. Nu går jag emot mina rutiner (ville inte skriva "principer" för det låter så moralpräktigt) och skriver ett inlägg på jobbet.

Byggarn och jag har inte klickat. Det har varit väldigt mycket "Sa jag inte det?", "Nä", "Måste du..." och "Varför har du inte...". Vi har inte lyckats koppla upp oss. Mot varandra. Tydligen måste vårt gemensamma mentala modem också uppdateras. Hur fixar man det?

Fler bilder

Jag, nyrufsad av syster E.

Syster J, under upprufsning.

Syster E, laddar energi i logen.

Soundcheck. Filmsynkning.

Vår roadie M.

Publiken strömmar in.


UD. Inte utrikesdepartementet. Ulvens döttrar.

The Wolf

Tjugo minuter innan vi skulle upp på scenen hade vår far ännu inte visat sig. Var höll han hus? Hade han gått vilse i Stockholm? Hur skulle han ta sig genom kontrollen med järngrindar in på Hovet, vi hade ju hans passerkort. Vi var tvungna att lägga oron åt sidan, för efter bara en liten stund skulle vi sjunga för 6 000 personer från 134 olika länder.

När borduntonen började ljuda stod vi redo på plattformen under scenen på väg upp. Kyld rök flöt över scengolvet och den suggestiva videon började visas på de fyra skärmarna ovanför oss. Så tog vi den första - svåraste - klangen, och satte den! In-ears-monitorerna fungerade.

Efter det kunde inget gå fel. Vi hade säkerheten och energin, och till vår förvåning nådde vi ut! Vi nådde ut till publiken - trots det stora avståndet - trots att vi hade publik i ryggen vart vi än vände oss på scenen. När syster E tog fram didgeridoon började australiensarna jubla.

Utan döttrarnas vetskap, alldeles nedanför VIP-läktaren, satt deras far. När de sjungit sista tonen och gled ner genom scengolvet visade bildskärmarna texten "The Daughters of the Wolf".

"Herre Gud!" tänkte Ulf (sic!). "Det är jag som är 'The Wolf'! Döttrarna är mina!"

Svärmor

När svärmor kliver över tröskeln till vårt hus och ropar "Ho-ho!" blir jag genuint glad. Aldrig skulle hon snegla kritiskt på våra dammråttor, klädhögar och disktravar. En skål med plommon lämnar hon på köksbordet. En plastkasse med potatis sätter hon i kylskåpet.

Ordet svärmor är för mig ett ord som andas trygghet, tolerans, livsglädje och villkorslös kärlek. Inte konstigt att Byggarn blev som han blev!

Grattis på födelsedagen svärmor! Jag skålar för dig i Stockholm!

Tack!

Allt det röda

Röda röda bär vill jag ha i mitt hus. Grova kvistar tyngda av rönnbär och spretiga kvistar med nypon. Terräng är inte längre min tekopp. Ljuset var så vackert, jag tänkte jag fotograferar allt det röda från bilen. Men kamerans batterier var för svaga. Som mina muskler.

Farten ökar

Börjar kika efter rastplatserna. Det har blivit allt längre avstånd emellan. Snart måste jag grabba tag i någon förbisusande lyktstolpe. Eller ännu hellre ett träd.

Ulvdöttrarnas spelningar närmar sig. Den på Hovet om en vecka har Programbolaget skickat ett minutschema, eller snarare ett sekundschema för. Det blir i alla fall med lucka i scengolvet, kyld rök och fyra bildskärmar. Med femtusen människor i publiken blir detta vår största spelning någonsin. Ett orosmoment: Syster E är DUNDERFÖRKYLD!

Blev inkallad till rektorn på skolan idag. Det finns önskemål om fler skräddarsydda kurser. Jag tackade ja, trots att de ska förläggas på litteraturdagarnas sida om årsskiftet.

Höstens alla födelsedagar hopar sig. Idag var vi till Byggarns mormor som fyller nittiotvå. Livets mening. Sedan följer svärmor, Mellanpojken, Byggarn, min pappa och Felli, som pärlor på ett pärlband. Jag har så många pärlor omkring mig.

Syster J

Syster J, syster J! Vill vara där med dig! Inväntar rapport. Ses vid havet på söndag!

EDIT:
Syster J: "Jag har träffat en tjej som ni bara MÅSTE bjuda in till litteraturagarna i mars! Hon är SÅ bra! Hon skulle passa perfekt som artist under lördagens litterära supé! Hon heter Nina Ramsby och, jag lovar, hon skulle göra succé!"

Jag: "Hon gjorde succé... under den litterära supén... i mars! Men tack ändå för tipset."