Den som vandrar om natten

Halloween gick mig obemärkt förbi. Jag såg varken ninjakrigare, monster eller mördare. Skönt, för jag förstår inte riktigt vad de gör här. Men jag har träffat vänner från olika håll i mitt liv och insett hur viktiga de är för mig. Här går en av dem synnerligen välrustad hem i natten.

I samklang med hösten

Man måste inte bli bästis med hösten. Men eftersom man är tvungen umgås med den ett tag kan det vara bra att försöka hitta ett sätt att kommunicera med den.

Vem är bildad?

Jag såg SVT:s Debatt häromdagen. Man beskärmade sig över den bristande bildningen bland de svenska politikerna. En politiker får inte tycka om dansbandsmusik - det bör vara opera. Folklighet bland politiker är inte folklighet - det är populism. Eller ett resultat av någon sorts bildningsförakt. Men vem är bildad?

Jag är akademiskt utbildad - men jag är inte direkt bildad. Bildade människor hämtar kontinuerligt ny kunskap från flera nivåer i livet. Bildning är en livshållning. Bildade människor kan sätta kunskapen i ett sammanhang och kanske omvärdera den. Bildade människor kan resonera - för bildade människor är inte tvärsäkra.

Bildningsförakt och prettoallergi är inte samma sak. Jag älskar att lyssna till bildade människor som säger kloka saker. Det är inte fel att ha pretentioner. Men jag har svårt för tillgjorda pseudointellektuella samtal. En cybervän sa en gång att hon var så anti-pretto att hon nästan blev anti-pretto-pretto. Kul! Hon är bildad. Men det är oftast bildade människor som ger uttryck för prettoallergi.

Min byggarmake brukar kalla intoleranta och främlingsfientliga människor "obildade". Kanske har han rätt. Han själv är inte akademiskt utbildad. Men han visar sig ofta vara mer "bildad" än jag.

Kvinnor och integritet

En kvinna satt på en parkbänk och grät i morse. Hon torkade sig i ögonen med ett papper och gungade med överkroppen fram och tillbaka. Många gick förbi henne. Oseende.

Så kom två andra kvinnor gående. De närmade sig henne försiktigt. Stannade, böjde sig fram och sa något. Den gråtande kvinnan tittade upp. Gestikulerade med pappret i handen när hon talade.

De båda kvinnorna satte sig ner på varsin sida om den gråtande kvinnan. Rörde henne inte. Lyssnade bara uppmärksamt. Länge satt de där. När gråten avstannat och gesterna stillnat steg de upp, skakade hand med kvinnan och gick vidare.

Alkemi under blå himmel

Fukten i gräset tränger igenom filten jag ligger på. Himlen ovanför mig är lätt beslöjad av soldis. Ändå känns det som om min blick kan nå evigheten genom den. Jag andas djupt ner i magen sådär som man ska när man tänjer musklerna. Katten ligger i skuggan under brudspirean. Det rasslar i lönnarna och en häst gnäggar på avstånd. När jag sträcker ut armarna får jag tag i en doftande timjankvist och tappar koncentrationen en stund.

Jag försöker att inte tänka så mycket när jag tänjer. Jag behöver koncentrera mig. Fokusera inåt. Men det blir lätt utåt. Jag funderar på vad som gör en perfekt sommar. Vilka ingredienser som ska finnas. Sol, vatten, bryggliv, utedass, kärlek, sommarmat, lyckliga ungar, gryningsljus och sovmorgnar. Blandas väl. Voilà. Om man utgår från receptet har vi haft en perfekt sommar. Ändå har jag en stark känsla av att det är något annat som krävs, att det är kattguld jag håller i.

Författaren Monika Fagerholm sommarpratar i P1. Hon säger att många vill vara den perfekta berättelsen med den rätta dramaturgin. Själv vill hon vara en sommarklänning som det blåser igenom. Det känns svalkande att höra henne säga det. När jag tänker efter, vilket jag inte ska göra när jag tänjer, vill jag också vara en sommarklänning som det blåser igenom.

Vattnet har kommit

Vattnet har kommit. Det började med små försiktiga knäppanden, som fiskmunnar mot vattenytan. Sedan öppnade sig flödet som en islossning. Åskan mullrade bakom Läringsnäsberget och regnet dånade över stugtaket. Naturen suger i sig, sväller ut och låter färgerna framträda på ett magiskt sätt.

Blåst har det gjort också. Den här gången fick Byggarn vind i seglen och kom fram tre timmar tidigare än sist. När vi satt i strandbastun på kvällen ven vinden kring knutarna och veden sprakade i spisen. Felli och Byggarn kastade sig som sälar i vågorna.

Dessa dagar är Byggarn inte byggare alls. Han är Skepparn. Bastarn. Och Nakna kocken.

Själv tränar jag alla dagar. Jag tänjer mina muskler tills blodet strömmar fritt genom kroppen. Starkare blir jag inte. Men rörligare. Och gladare. Jag läser böcker, räfsar undan tallkottar och planerar höstens familjeresa till Bergerac, Frankrike.

Än är det sommar.

Byggarn som gav sig fan

De hade motvind över Lumparn, mina pojkar, och det kan vara nog så knepigt att kryssa om man inte är van seglare. Mellanpojken hade ägnat en projektvecka åt att sätta skutan i skick och nu seglade far och son på sin första gemensamma långtur ut till skärgården där vi andra väntade. Och väntade.

Yngsta dottern satt på bryggan, längtade, oroade sig. Tänk om segelbåten sjunker. Jag tog ungen i famnen och sa att det är svårt att segla förutan vind. Det är liksom vinden som är grejen. Så ringde min mobil. "Ni ser oss runt udden om några minuter", sa Byggarn.

I ett kaotiskt välkomnande rodde mormor ivrigt ut och hämtade sin svärson medan Mellanpojken tog gummibåten i land. Vi andra stod och viftade och skrek på bryggan. Utom flickan. Hon var tyst och uppdämd. Tills hon landade i famnen på sin pappa.

"Vi gav oss fan", sa Byggarn,

"på att inte använda motorn".

Sommarsömn

Plötsligt finner jag mig omsluten av sommaren. Hypnotiserad av det där glittret som regnar från årbladen när någon ror. Vandrande på John Bauer-stigar, intrasslad i ett silvrigt fiskegarn. En flicka plockar en hink full med tallkottar. Någon räddar livet på en trollslända. Vita segel väntas runt udden, nu i skymningen. Vitfågel skrattar, skränar, berättar rövarhistorier. Medan röster från havets botten viskar sanningar om en gyllene dryck från en svunnen tid.

En ängel klädd i byxor

I natt kom min farmor ner från sin himmel och jag bjöd henne på middag. Hon hade byxor på sig. Byxor. Jag tänkte att man förändras när man reser. Att man tar till sig något från varje plats man besöker. Att det är något bra.

En gästbloggare

Tystnad

Ett vilt språk utan ljud

I Tystnadens land pratar vi

med kroppen

Tystnad

Känsla eller ljud

Jag väljer

Tystnad

Språket utan ljud


Felli, 10 år

Tystnad

Just nu längtar jag efter lite ensamhet. Och tystnad.
Så att tankarna inte behöver skrika.

Med tårna i gruset

Idag släpade jag min solstol ut i gruset och satte mig ner med dagstidningarna och en isglass. Vi unnar oss lyxen att prenumerera på både Ålandstidningen och Nya Åland. Jag vill gärna kunna jämföra recensioner, nyheter och infallsvinklar. Vill inte missa något. Hjärtat är dock hos Nya Åland, främst på grund av Nina Fellmans ledare. En chefredaktör sätter onekligen prägel på sin tidning.

Jag njöt i solen, borrade ner tårna i gruset och kände mig för tillfället på lagom avstånd från Mellanöstern. Äldsta dottern låg och solade på en filt bredvid mig. Vi har pratat en del om Ship to Gaza i familjen och försökt förstå omständigheterna kring händelsen. Mellanpojken ger inte mycket för FN:s och EU:s muskler. Israel har inte brytt sig om omvärldens "uttalanden" på fyrtio år, säger han, så varför skulle de göra det nu? Femton år och cyniker.

Dotterns alarm på telefonen går igång. Hon stiger upp och kastar filten över armen. Innan hon går in ger hon mig en mörk blick och säger: "Om jag hade fått pappas pigment hade jag kunnat ligga kvar här nu!"

Attans. Att vi inte tänkte på det, Byggarn och jag, när vi fördelade generna på våra telningar.

Så länge det finns katter

Så länge det finns katter i huset blir allt bra. Katter ställer tillrätta.
"Tänk på mig!" säger de. Och man tänker på dem.

Då blir allt bra.

En tisdag

Jag avslutar en tisdag, lätt rusig, efter att ha delat en flaska bubbel med en vän. Tänker att jag har så många goda människor omkring mig. Byggarn har varit till butiken "Bra - för den medvetna kvinnan", sa han i morse. Jag är nog väldigt omedveten. Nästan medvetslös. Har aldrig varit in i den där butiken. Men jag känner mig älskad.

Övergrepp

Jag såg vårens första blåsippa idag. En sluten knopp på en fjunig liten stjälk. Jag såg snöflingor stora som handflator lägga sig tungt över den. Den frös, jag vet att den frös.

Mer åksjuka

Det var som igår morfar och Mellanpojken packade ryggsäckarna med äggmackor och prinskorvar och for på "fasari" till Kvarnbo för att leta efter Nilens källa.

Det var som igår de klafsade runt i gummistövlar på Bautaberget, smakade på daggmaskar, klättrade i martallar och hoppade i vattenpussar.

Men det var inte alls igår. För igår var morfar och Mellanpojken på Ålandsbankens bolagsstämma.

Smältvatten

Jag har kokat som en nyårslycka, nära att förångas och försvinna. Någon glömde mig. Därför stannade jag vid ett berg på Isaksö där smältvattnet forsade ner.

Jag har balanserat på en wii-platta, glidit fram på vattnet i en ytspänd bubbla och försökt undvika vassa kanter. Jag har rott iland en del båtar. Det har gått bra, även om det varit tungt. Men så har jag inte rott helt ensam heller.

Nu är det lugnt.

Asfalt - ett vårtecken

"Mamma, idag hade solen smält bort snön så asfalten syntes! Jag tror aldrig jag blivit så glad av att se asfalt!"

Bakom ett galler av kristaller

På vissa ställen längs hustaket bildar istapparna bara ett glest galler av genombrutna kristallstavar. Men på andra ställen förenas de i en tung, nästan massiv, ridå av is. Ibland släpper stora block från sitt fäste och rasar i marken med ett brak som får hela huset att vibrera.

Snart är allt borta

Mitt i de stretiga oxveckorna återvänder ljuset och jag kommer på mig själv med att suga i mig vintern i bilder. Rimfrosten som gör trädkronorna alldeles vitludna. Det tjocka lagret orörd snö på utemöblerna. Skidspåret som leder mot skogen. De små fotspåren som leder till kattgraven. Snöänglarna. De spjutformade istapparna som hänger som blänkande kristaller längs taket på vårt hus.

Snart är allt borta.