"Vem bryr sig?"

Det är så kul när tonåringarna tar sig ur den där marinaden av hormonell självupptagenhet ("Vem bryr sig?") och börjar pröva sina värderingar och sin politiska medvetenhet. Artonåringen, hon reagerar mot intolerans och främlingsfientlighet. Femtonåringen, han muttrar cyniskt bland annat över inbesparingar inom åldringsvården (sic!). Än finns inte alla argument. Men reaktionerna finns. Och frågorna.

Jag tycker om att få frågor jag inte kan ge entydiga svar på. Jag tycker om att få mina åsikter prövade och ibland ifrågasatta. Jag tycker om att följa mina barns spirande medvetenhet. Jag tycker om när tonen i frågan "Vem bryr sig?" ändras från nonchalant till engagerad.

Barn sprungna ur kärlek

De har många barn, de tre familjerna man får följa i TV4:s programserie Familjen Annorlunda. Och fler blir det, undan för undan, som Emil i Lönneberga sa om sina trägubbar. Jag bara älskar denna serie! Jag blir så tagen varje gång jag ser programmet. Men alla verkar inte uppleva samma sak som jag. En del ser bara myllret, stojet och röran.

Jag ser värmen. Jag ser lugna och engagerade föräldrar som lyssnar och skojar, som inte hetsar upp sig i onödan. Jag ser föräldrar som samarbetar, kommunicerar och avlastar varandra. Jag ser barn som blir sedda och barn som får vara med och prova på. Livet.

Programserien handlar nog inte om familjer med många barn egentligen. Den handlar om vad som händer i familjer där saker och ting faktiskt fungerar, där barn får växa upp i en kärleksfull miljö och utvecklas som individer. Mer sånt i TV! Bättre pedagogik finns inte.

Mental kroppskontakt

Just nu ligger jag och lyssnar på Thåström (Litet testamente) och funderar på tonåringarna, hur man behåller kroppskontakten med dem. Det blir ju inte så mycket gos i soffan, trösta gråt eller sitta famnen längre. De är ibland som stora skuggor, lätt bekanta, som fläktar förbi, på väg nånstans.

Men jag har mina knep, tar tillfällena i akt. När pojken behöver hjälp med halsduken inför den kyliga moppeturen, då pysslar jag lite extra noga. Och när han kommer tillbaka värmer jag kalla händer. När dottern fått nåt i ögat, då tittar jag lite extra noga, vänder ansiktet mot ljuset, petar försiktigt. Verkar hon febrig känner jag länge på kinder och panna. Ibland tigger jag till mig lite massage - och betalar tillbaka med massage. Funkar bra. Liksom tumbrottning! Har ni testat det? Kul! (Har slutat bryta arm av förekommen anledning.)

För övrigt får man satsa på mental kroppskontakt, typ "Hur mår du? Hur är det med magen/huvudet? Har du tagit värktablett?" Och de klassiska "Har du ätit tillräckligt?" och "Har du tillräckligt med kläder på dig?" Tjatigt, visst, men kärleksfullt.

Samtidigt gäller det att veta när man ska "back off". Då får man grabba tag i tioåringen, krama henne hårt och intala sig själv att det är jättelångt kvar tills hon blir tonåring.

Stolt

Ibland kommer den över mig. Stoltheten över mina barn. De är så fina människor alla tre! Så rejäla, så snälla, så knasiga och så kloka! Man mår bra i deras sällskap!

Mammor ska inte skryta över sina barn, jag vet, men jag bara måste få pysa ut lite lite stolthet.

Att ge någon ett rum

Felli sover första natten i sitt nya rum. Lycksalig. Det har tagit lång tid att få rummet tapetserat, men Byggarn blev i alla fall klar innan skolstarten. Idag har vi möblerat och bäddat, dammat och tvättat, skruvat krokar och spikat tavlor. Felli svävade och virvlade. Än i myshörnan, än i arbetshörnan, än i klädhörnan.

- Vad är bäst med ditt nya rum? frågade vi glatt när allt var klart. Svaret kom direkt:

- Att min mamma och pappa tycker om mig.

Aj.

Skvaller och integritet

Vi har pratat om viktiga saker idag, en dotter och jag. Saker som är svåra även för vuxna. Hur hanterar man skvaller? Hur ska man våga gå till skolan om alla vet, om alla frågar, om alla kommenterar eller pratar bakom ryggen?

Jag insåg medan vi pratade att skvaller är en uppfostringsfråga. Om föräldrarna överdramatiserar och går igång på skvaller eller är ivriga att sprida skvaller - hur ska barnen kunna lita på sina föräldrar i känsliga ärenden?

Flickan har stark integritet. Hon har ingen anledning att skämmas. Tvärtom. Hon kan vara stolt. Men hon vill inte vara föremål för andras snack. Vi pratade om snack. Att allt snack är inte illa menat. Och att man faktiskt får säga ifrån. "Jag vill inte prata om det där!"

Twilight Zone

Stora O placerar sömnigt en Tumme Lisa-version av sig själv vid mobiltelefonen på nattduksbordet. Den lilla har i uppdrag att stänga av väckningssignalen när den sätter igång. Men mini-O sköter inte sitt jobb. Stora O vaknar av en liten röst som ropar "Hallååå! Hallååå!" Där sitter den lilla på telefonen, dinglar nonchalant med benen och tycker att stora O själv kan stänga av.

Felli ligger gömd under en soffa hos ett elakt troll. I handen har hon pappas näsa som trollet stulit. Nu ska hon bara ta sig hem utan att bli upptäckt. När trollet lufsar ut i köket för att laga mat passar hon på...

Mellanpojken tittar ut genom fönstret. Där borta på ängen står Frankensteins monster i grön hatt med en instucken blomma. Han blir intervjuad. Någon håller fram en mikrofon och frågar: "Hur känns det nu när du blivit snäll?" Monstret tänker en stund och svarar: "Tja..."

Felli springer.

En liten röst ropar "Hallååå!"

Plötsligt börjar bilden av Frankensteins monster snurra och fastnar slutligen som en projicerad ruta på väggen i Mellanpojken rum. En lugn berättarröst säger: "Och här tar din dröm slut."

Jag tycker om att höra barnen berätta om sina drömmar.

Härmed lovar jag mina barn

"Tänk att du blev en sån fin människa ändå!"

Så sa lillasyster till storasyster mitt i en kram häromdagen. Det där "ändå" syftade nog på den turbulenta tid då storasyster var i sin svåraste pubertetsperiod. Den tiden var skrämmande för lillasyster.

Nu är det storebrors tur att genomgå metamorfosen. Lillasyster är på sin vakt, men inte lika orolig. Hon vet att chansen är stor att han kommer ut på andra sidan. Befriad. Harmonisk.

Men ibland, när konflikterna blir för besvärliga, kommer ångesten. Lillasyster tittar storögt på mig och säger uppfordrande: "Mamma, om jag får en jobbig pubertet - LOVA att aldrig ge upp!"

Härmed lovar jag, Isabella Sarling, inför Gud och hela världen, att aldrig aldrig ge upp om mina barn!

Med tillstånd från barnen.

Jordsvart mamma

Jag är skeptisk till de flesta läror. Och jag förhåller mig lätt kritisk till allt som inte går att bevisa. Jag naglar mig fast i jorden så hårt att jag ibland måste spotta, snyta mig och låta tårarna skölja bort allt svart.

Men ändå händer det att jag...

Idag klockan ett gjorde gjorde jag något jordlöst. Jag skickade varsin kram till mina barn! Via tankarna! Försökte få kramarna starka, varma och fulla av tycker-om-dej! När jag kom hem frågade jag om de känt av kramarna. De blev stumma, men något tändes i ögonen på dem. De hade visserligen inte känt av någon kram..., men blotta vetskapen att deras jordsvarta mamma hade skickat tankekramar till dem i skolan fick något att hända inom dem.

I morgon klockan tolv, mitt under arbetsdagen, lovade jag göra det igen. Och barnen lovade vara beredda. Då ska vi utbyta tankekramar.

Dubbla budskap

Nu refererar jag än en gång till en sommarvärd på P1, den här gången till Mikael Tornving. Han sa en sak som provocerade mig lite. Han sa att vi inte lär oss något av våra barn, det är vi som ska lära barnen. Behöver det ena utesluta det andra? Jag tycker att jag lärt mig massor av mina barn. Gång på gång har jag tvingats omvärdera, tänka om och ta ett steg tillbaka.

Yngsta dottern accepterar till exempel inte dubbla budskap. Om jag ger min tillåtelse till något kräver hon att jag är tydlig med mitt "ja" och inte suckar och säger "Ja ja...". Kroppsspråk och ord ska stämma överens, och gör de inte det avstår hon hellre från det hon vill. Hon brukar fråga: "Säger du ja nu för att jag har övertalat dig eller för att jag VERKLIGEN får?"

Jag lär mig.

Liten sjukling

"Hur vet de vad de ska förvandla sig till?" yrade en febrig och gråtande Felli när Byggarn bar henne från soffan till sängen. "Det vet de bara", viskade Byggarn.

Foto: Stora O

Känns bra

Det känns bra idag, trots att jag bråkade med Mellanpojken igår. När vi vaknade i morse hade snön lagt sig som våt bomull över våra heta känslor. Det var tyst. Och snällt.

Snart nog kommer sluttningen vid stenkällaren att vara täckt av vårblommor. Tvärs igenom blomsterprakten kommer en smal ränna efter cykelhjul att löpa.