Min barndoms sommarmamma

För mina små visor,
de lustigt klagande, de aftonröda
skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.

Edith Södergran

Många grattiskramar!
Sjuttio! Nej sju gånger sjuttio!
Och tankar fulla av kärlek skickar jag dig idag,
min barndoms sommarmamma.

Jan Troell - med blick för det väsentliga

Foto: DN

Jag älskar Jan Troells filmer! Hans bilder säger så mycket mer än dialogerna och är så levande att man kan känna dofterna i dem. Innan jul köpte jag Utvandrarna och Nybyggarna som jag inte sett sedan jag var barn. Först idag tog jag mig tiden att se dem. Så konstnärliga de är! Så känsliga, så brutala! Och nog är det en lyckosam förening att Jan Troell är både regissör och filmare i samma uppdrag. Han har en förmåga att fånga bilderna, ljuset, stämningen och det väsentliga i handlingen.

Ulven

I torsdags hann jag och mina systrar inte äta middag mellan soundcheck och konsert. Vi satt i logen, stressade och hungriga. Då knackar det på dörren och pappa kommer in med en korg fylld med färdigbredda smörgåsar, kaffe och te.

Systrarna hade glömt scenkläderna och nagellacket, pappa åkte och hämtade. Pappa hämtar, skjutsar, kånkar, bär, barnvaktar och springer ärenden. I övrigt håller han sig sorgfälligt undan sina döttrars rampljus.

Men det är inte det som är det bästa med honom. Pappa har en fri och rörlig tankevärld. Han är nyfiken på livet, klok och kunnig. Och det bästa av allt - han kan ändra sin uppfattning om saker och ting. Han är inte rigid. Han vill lära sig förstå svåra saker.

Jag är mer än fullvuxen, men kan fortfarande vända mig till min pappa för att få goda råd och ordning på tankar och känslor. Han är inte fördomsfri, men han strävar efter att vara det. Han är en öppen och god människa. Jag är så lycklig som har honom i mitt liv!

På väg till Uppsala

Jag sitter ensam vid mitt bord i färjans cafeteria. Byggarn har gått för att hämta mat åt oss. En lätt överförfriskad äldre herreman slår sig ner vid grannbordet. Efter en stund lutar han sig åt mitt håll och säger:

- Ursäkta mitt oborstade sätt, men dom där ögena e fan inte å leka med! De e rom vackraste ögon jag sett på jävligt länge! Det syns i rom att du tänker.

- Tack! (Inombords: Yes! Den första komplimang jag fått på länge! Jag struntar i att människan är full.)

- Jag känner igen dig! fortsätter han. Är du känd?

- Nä. (Inombords: Äsch, där rök den komplimangen, han vill bara ragga. Var håller Byggarn hus?)

- Jo, men jag såg dig på teve igår! Är inte du den där höjdhopperskan?

- (Inombords skrattar jag så tårarna rinner. Han skulle se hur det ser ut när jag kliver över en tröskel med mina försvagade muskler.) Nej du, svarar jag. Långt ifrån!

- Men en grogg kan man väl få bjuda på?

Då kommer Byggarn med maten. Han sträcker fram näven till mannen som först ryggar tillbaka. De hälsar och presenterar sig. Mannen återfår talförmågan och säger till Byggarn:

- Fan! Du får ursäkta, men du borde inte lämna na ensam med rom där ögena... E ru musiker, förresten? Du ser så bekant ut.

En stund senare hör vi mannen berätta för en lika överförfriskad kompis:

- Du skulle sett dom där ögena... Men så kom den där gorillan, vettu...

Den bästa av svärfäder

Min svärfar försöker nå upp till minst hundra simturer per sommar. Än har han inte nått riktigt ända fram denna sommar, men han jobbar på det. Idag simmade han två gånger, med ett parti patience på bryggan emellan.

Annars bär han långkalsonger nästan året runt min svärfar. Och hittar han inte sin mössa tar han svärmors cykelsadelöverdrag. Bara man håller värmen, säger han.

När svärfar spelar fotboll med barnbarnen på gräsmattan är han Charlie Chaplin. Men inne i huset har han ett helt skåp fyllt med fotbollspriser, pokaler och hyllande tidningsartiklar från en svunnen tid. En tid han aldrig pratar om. Men alla vet ändå.

Min svärfar kommer med ved, klipper vår gräsmatta och sticker alltför ofta fickpengar till barnbarnen. När jag fyllde år skrev han "en finstämd dikt", som han kallade det, på presentkortet. "Du är bäst!" stod det, knappt tydbart.

Till sin egen födelsedag önskade han sig en flaska Vademecum! Han är en tok! En genomgod knäppgök!

Svärfar, du är värd så mycket mer, du är värd minst två flaskor Vademecum!

Du är bäst!

Nellan-koli

Tack, Nellan, för ditt fina sommarprat! Visst minns jag. Jag minns våra shower och de fåordiga mopedkillarna i skinnjackor. Men speciellt minns jag resan vi gjorde till Grekland med våra mammor. Minns du deras miner när vi kom gående hand i hand med "var sin likadan".

Och du, när du fick höra att du har lika vackra ögon som en ko. Det VAR en komplimang!

Månpojken

Månpojken tittade in idag. Han hade fått jobbet! Bland trehundra sökande hade månpojken fått jobbet. Så visade han sin nya systemkamera. Han hade fotograferat ett bi vid en krokus. Bilden var så skarp att man nästan kunde höra surret.

Men jag kunde mest tänka på månpojken. På hur stor han blivit. Så vuxen. Så gift. När jag träffade hans pappa var månpojken en vildbasare på två år. Verbalt begåvad. "Pappa, varför kan inte du bo med mamma och mig?"

Men han tyckte om mig. Och jag om honom.

"Skäms! Man FÅR INTE stjäla!"

Jag läste en artikel om en nittioårig kvinna som nästan blivit rånad. En ung man stal hennes plånbok och tänkte försvinna med den. Men kvinnan fick tag på honom i dörren.

Det hade kunnat vara min farmor. Min farmor hade nog inte nöjt sig med att få tillbaka sina pengar. Hon hade sett det som sin personliga plikt att få ordning på den unge mannen.

Först hade hon skällt ut honom efter noter. "Skäms på dig! Man FÅR INTE stjäla!" Sedan hade hon tagit med honom hem och satt honom i arbete. Han hade fått hugga ved och ta in åt henne.

Sedan hade hon kokat kaffe, skurit upp hemvetebröd och suttit en stund och talat allvar med mannen. Hon hade tagit reda på vem han var och varför han halkat snett. Och mannen skulle komma tillbaka till henne.

När julen kom skulle hon ha stickat ett par yllesockor åt honom, och fyllt dem med karameller och tobak. Hon var sådan, farmor.

En ordkarg man

Han pratar inte i onödan, Byggarn. Inte så mycket i nödan heller för den delen. Man skulle nog kunna kalla honom ordkarg, om det inte vore för att han faktiskt är alldeles fullproppad med ord. Det vet jag, för han läser fler böcker än någon annan jag känner. Men vad gör han av alla ord?

Om ord är gödslet som behövs för att ord ska växa är det något som blivit fel på vägen. Kanske han komposterar dem? Men sedan då? Vad ska han göra av all näringsrik ordmylla?

En gång hörde jag honom intervjuas i radion. Det var en välformulerad byggnadsinspektör jag hörde, en yrkesman med koll på läget. Jag blev stum.

Nu hör jag någon tänka "Just det! Kanske hon skulle hålla tyst ett tag och ge honom plats." Men det gör jag. Jag är tyst långa stunder. Nu hör jag någon annan tänka "Aha. Hon tillför ingenting." Men det gör jag också. Jag berättar. Jag frågar. Ok, jag skäller och anklagar också...

När jag ber honom berätta berättar han. Och spontant läser han utvalda delar ur någon bok högt. Jag älskar när han läser högt. Ligger nära och känner röstens muller i hans kropp. Vaknar när han skrattar till åt något roligt han läst.

När jag tänker efter kanske jag inte vill ha det så mycket annorlunda ändå. Han sammanfattar mig. När jag är mångordig, känslosam och överpedagogisk är han koncis. Jag vill övertyga. Han säger som det är. Det är bra.

Men ibland vill jag ha mer.

Morfar

Stora O flänger runt i köket och packar ner mjöl, mjölk, smör, jäst, socker, kanel, kardemumma och ägg i sin väska. Hon är på väg till mormor och morfar för att överlämna sin julklapp - ett kanelbullebak. Mellanpojken ska följa med som assistent. Hushållsassistent. Morfar ska hämta dem.

Mellanpojken undrar var morfar håller hus. Borde han inte vara här nu? Stora O packar ner två förkläden och säger:

- Du känner väl morfar. Han har nog hittat en bäck han måste följa.

Noli me tangere

Jonas Gardells utfall mot Staffan Scheja i det senaste avsnittet av Stjärnorna på slottet fick mig att fundera på hur kändisskapet drabbar människor. De flesta klarar att hålla distansen och behåller greppet om sin person. Men vissa, kanske de känsligaste konstnärssjälarna i branschen, blir direkt skadade, så pass att de ständigt upplever omvärlden som ett påträngande hot. De blir överkänsliga, nojiga och går till attack, kanske av rädsla för att själva bli attackerade. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .......... ................ .. ..
Många säger att Jonas Gardell är en person man antingen älskar eller hatar, och kastar man en blick i gästboken på hans hemsida kan man lätt tro att det är sant. Där blir han både bespottad och avgudad.

Jag uppskattar det mesta av det Gardell gör i sin yrkesroll och tycker att han på många sätt är genialisk, men jag dyrkar honom inte. Jag ogillade verkligen hans agerande mot Scheja (även om jag förstår vissa av hans synpunkter), men hatar honom inte för det.

Jag kände så väl igen Jonas beteende och tänkte direkt på vissa författare jag haft att göra med i samband med litteraturdagarna. Kristina Lugn till exempel. Hon hade bl.a. samma resfobi som Gardell och var genomgående svår att kommunicera med. Men i sin yrkesroll var hon klanderfri och jag berörs fortfarande starkt av hennes poesi. Detsamma gäller Torgny Lindgren, det svenska folkets "mysfarbror" nummer ett. Många vet inte hur kolerisk och paranoid han är, och vill kanske inte veta. För hans böcker är briljanta, och på scenen är mannen en lysande stjärna.

Barack

Rätt man vann!

Vi firade, pappa och jag.
Med kokosbollar!

Hillary

Jag gillar Obama, men tänk om det varit hon ändå. Hon som sedan barnsben känner båda politiska världarnas sätt att tänka.

Hon som har det. Ända ut i fingerspetsarna. Ända in i hjärtat.

Det satt en ensam själ ...

... längst bak i bussen från Grisslehamn. Han grät hela vägen till Stockholm.

Mina tankar snurrar runt i huvudet. Har vi blivit sämre på att ingripa? Vet vi inte längre hur vi ska hjälpa folk som mår dåligt? Har vi sån respekt för människors integritet att vi hellre lämnar dem i klorna på sina demoner? Eller är vi rädda?

Polisen griper - släpper - griper - släpper ...

En ensam själ på drift

Foto: Jonas Edsvik

Vem är han? Vad vill han? Vill han vara i fred eller vill han säga oss nåt? Är han farlig eller vill han bara skrämmas? Nu är han i alla fall här på Åland.

Han har uppträtt hotfullt mot pressen, men inte mot allmänheten. Hans hund är okopplad, men följer snällt sin husse. Mannen gillar inte prinsessan Victoria, men hon är inte här.

Ålänningarna bevakar varje steg han tar och håller pressen och polisen underrättade. Igår, då han befann sig vid Esplanaden, valde en bilist att titta på honom i stället för på gatan. Följden blev att han körde in i bilen framför.

Jag kan inte låta bli att undra vad han bär med sig i bagaget, den mystiske mannen, och då menar jag inte rent fysiskt.

Lite rädd är jag kanske, men mest gör det ont i hjärtat. Mannen har köpt solrosfrön och matat stadens fåglar...

Där barn jag lekt

De senaste dagarna har mina tankar vandrat fram och tillbaka längs min barndoms stigar här i byn. Landsvägen till skolan. Stigen genom skogen till grannflickorna, mina barndomsvänner, de som lärde mig cykla, simma, skida och köra moped.

Jag fick ett mail häromdagen. Det stod nåt om "hem till Pålsböle" i det. Jag måste läsa det flera gånger för att förstå vem det var som skrivit. Min barndomsvän L! Hon hade följt min blogg ett tag men inte kommit sig för att kommentera. L!

Vi red och "hade hästar" ihop som barn. Vi sjöng ABBA-låtar i hopprepsmickar för tålmodig publik. Vi lekte indianer och cowboys med grannpojkarna i skogen. Vi skrev ny text till "Jag vill ha en egen måne" och framförde utan självkritik mästerverket för vår musiklärare!

Det måste vara över tjugo år sedan vi träffades sist. L fann kärleken i väst och flyttade från holmen. Jag fann kärleken i byn och flyttade till mitt barndomshem. Nu ser jag min son leka i skogen. Min barndoms skog. Hans barndoms skog. Jag ser min dotter vandra längs landsvägen till skolan. Min barndoms skola. Hennes barndoms skola. Livet är svindlande.

Svärmor

När svärmor kliver över tröskeln till vårt hus och ropar "Ho-ho!" blir jag genuint glad. Aldrig skulle hon snegla kritiskt på våra dammråttor, klädhögar och disktravar. En skål med plommon lämnar hon på köksbordet. En plastkasse med potatis sätter hon i kylskåpet.

Ordet svärmor är för mig ett ord som andas trygghet, tolerans, livsglädje och villkorslös kärlek. Inte konstigt att Byggarn blev som han blev!

Grattis på födelsedagen svärmor! Jag skålar för dig i Stockholm!