Att göra gemensam sak

Det är mycket markeringar, demonstrationer och manifestationer nu. Och motmanifestationer. Det är bra. Det öppnar debatterna. Det ska inte vara så märkvärdigt att ta ställning och stå för en åsikt.

Men i vissa fall är jag kluven. Om människor gör gemensam sak och skriver ut sig ur kyrkan lika lätt som man klickar på en gillaknapp på facebook blir jag fundersam. Är det rätt sätt att manifestera? Det är ett hårt slag mot kyrkan. Och vad blir resultatet? Att alla konservativa blir kvar.

Men kanske handlar massflykten om något annat än en ren manifestation? Kanske tycker man verkligen att man har kämpat, år ut och år in, utan att få gehör. Kanske känner man sig verkligen inte välkommen i den kyrkliga gemenskapen. Kanske klingar kärleksbudskapet falskt? Är det så, ja då vill man bort till slut. Och steget ut blir så mycket lättare om andra gör samma sak. Det blir en ny gemenskap.

Oavsett. Kyrkan har anledning att vara självkritisk. Kyrkans gemenskap borde vara starkare.

Jag-reformen

Jag lyssnade till en krönikör på P1 härom dagen. På ett både träffsäkert och gripande sätt beskrev personen det som nu händer i svensk politik som en jag-reform. (Till skillnad från 60-talets du-reform.) Krönikören menade att den jag-politik som i fyra år bedrivits i Sverige har ställt dörrarna på glänt för sverigedemokraterna.

Och socialdemokraterna, de hamnade obönhörligen på efterkälken. De glömde förklara att vi-tänket gagnar även jaget, att "jag" tjänar - såväl direkt som indirekt - på att "vi" mår bra.

Syns inte - finns inte

Det svenska valet blev en rysare. Likaså resultatet. Såväl väljare som politiker har fått sig en rejäl tankeställare. Förhoppningsvis också medierna. Det positiva i allt som hänt är att det unkna som legat och pyrt kommit upp till ytan. Ingen kan undgå att se det. Strategin "syns inte - finns inte" funkar inte längre. Nu är det full öppenhet som gäller. Och nya strategier.

Djupaste respekt för demokratin

Året var 1994. Det var presidentval i Finland och kampen stod mellan Elisabeth Rehn och Martti Ahtisaari.

Min farmor hade varit och röstat. Hon hade lagt sin röst på Ahtisaari, men ångrade sig när hon kom hem. När hon tänkte efter ville hon nog rösta på en kvinna i alla fall.

Min pappa hade inte varit och röstat än, men tänkte rösta på Ahtisaari. När han fick höra att farmor ändrat sig och nu kände sig missnöjd erbjöd han sig att lägga sin röst på Elisabeth Rehn i stället. Det skulle ju ändå bli rätt i slutändan.

Jag känner djup respekt. Respekt för min farmor som i åttioårsåldern vågade ändra åsikt och rösta på en kvinnlig presidentkandidat. Respekt för min pappa som genom sitt handlande visade kärlek och respekt både gentemot sin mamma och - demokratin.

Tillbaka i hösten

Jag damp ner i ett slagregn hemma på Åland, förvånansvärt pigg. Världen är fortfarande grön, men med små klarröda partier i lönnkronorna. Jag känner mig välkommen i hösten.

Hemma väntade katterna och svärmors hemvetekaka. På jobbet väntade omstruktureringar, budgetförslag och bidragsansökningar.

Jag har sett ikapp de svenska valdebatterna och partiledarutfrågningarna, samt läst diverse valledare och valbloggar. Det gläder mig att de rödgröna och framför allt Mona Sahlin skärpt sig och nu spurtar, trots en negativ mediabild.

Fredrik Reinfeldt gjorde en halv groda när han i duellen mot Mona sa: "Arbete ger frihe...". Här hejdade han sig, men min tonårsson uppfattade minsann: "Haha. Han sa nästan ARBEIT MACHT FREI".

Vi får aldrig glömma

Vi får aldrig glömma det som hände för 65 år sedan i Hiroshima. Jag var på ljusmanifestationen i Sjökvarteret i kväll. Det jag gillar med arrangemanget är att man även fokuserar på konflikter som pågår i världen idag. Johanna Fogelström höll ett tal om Afghanistan, och för första gången fick jag en begriplig bild av vad som försiggår i landet.

Färgglada mössor

Vissa dagar sitter man vid köksbordet och pratar med någon som jobbar på ett kärnkraftverk. Någon som inte tror på "det där med sol, vind och vatten". Han hoppas på den svenska alliansen, mest för skatternas skull. Vi står långt ifrån varandra ideologiskt. Långt. Men vi är goda vänner och vill varandra väl.

Andra dagar sitter man vid havet och dricker gammeldansk med en svensk läkare boende i Geneve, en man vars far var vänsterpartisten som virkade färgglada mössor åt världen. Jag är ingen vänsterpartist, men jag gillar folk som virkar färgglada mössor. De ger världen hopp.

Det blåser kalla vindar ute, men jag har fått varma behandlingar i yngsta dotterns hemmaspa nu i kväll. Fysioterapi med tänjning, fotmassage, pedikyr, handmassage och manikyr.

Det är sommar ett tag till.

Fem favoriter

Camilla (S) Åland, Katrin (Lib) Åland, Margot (S) Sverige,

Maria (MP) Sverige, Tarja (S) Finland

När kungar får som de vill

Foto: Felli

Vi promenerar över stekheta kullerstenar och brunsvedda gräsmattor till Vasamuseets svala mörker. En kluckande undervattenskänsla och något ödesmättat vilar kring det gamla fartyget. Tänk, det som skulle bli så bra. Skeppet blev visserligen en skönhet och han fick det han önskade sig, han den andre Adolf, dubbla däck för kanonerna och allt.

Men någon oroade sig, tänkte att det här kan aldrig bli stabilt. Men kungen fick som han ville. Tänk så tokigt det kan gå när kungar får som de vill.

Sannolikhetslära

Foto: AP, Aftonbladet

Den 26 april 1986, dagen innan jag fyllde arton, totalförstördes reaktor 4 i Tjernobyl. De radionuklider som då började spridas över vår jord kommer att leva kvar i tusentals år. Nu har vårt lands politiker röstat ja till att bygga två nya kärnkraftverk i Finland. Deras argument är "klimatsmart" och "industriell utveckling". Men hur motiverade blir vi människor att söka alternativa energikällor och leva klimatsmart om vi har så mycket energi att vi kan exportera?! Det känns som om vi lever baklänges.

Strålning syns inte, luktar inte, låter inte. Finns inte? Kanske var det med Tjernobyl som med Harrisburg, att sannolikheten att en katastrof skulle inträffa var så försvinnande liten så... egentligen har den nog inte hänt?! Ingen kan säga det bättre än Tage Danielsson:

I Niggerland

När jag var liten i början på sjuttiotalet fick jag en docka av mamma. En "negerdocka", minsann. Jo, det var så vi sa. Negerdockan. Hon var nästan helt svart och kunde kissa.

Mamma sjöng för mig. Hon sjöng "I Niggerland händer ibland..." om gamle "niggerdoktor Pillerman". Han botade krokodilernas urledgäspade käkar med levertran. Det tyckte jag var snällt gjort av niggerdoktorn.

Mormor hittade en stor stenplatta av röd granit som hon tyckte såg ut som siluetten av en negerflicka. Den tog hon hem och färglade med vaxkrita; ett brunt ansikte med tjocka rosa läppar, svart afrohår, en stor gul ring i örat och ett vitt pärlhalsband. Sedan fick negerflickan hedersplatsen mitt i blomrabatten. År efter år. När regn och rusk tvättat bort färgerna fyllde mormor på med nya.

Och negerbollar, det rullade vi rätt ofta. Favoritreceptet fanns i en sliten kokbok med mjuka pärmar. Man kunde leta i registret under N..., eller bara slå upp på måfå. Rätt sida kom alltid upp. "Negerbollar".

Så gissa om jag kopplade ordet neger till något kärleksfullt, vackert och gott.

Idag är "the n-word" mer eller mindre avskaffat. Och jag har svårt att ta det i min mun.

Det korrekta landet Lagom

Foto: Aftonbladet

Min morfar var kavallerist på K1, så han var rätt rojalistisk. Mormor satte upp en gigantisk inramad veckotidningsposter med en bild från Victorias dop på väggen i sommarstugan när det begav sig. Hon tycker att kungafamiljen är rar. Min mamma är inte särskilt rojalistisk av sig säger hon, men hon kan alla svenska monarker utan och innan. Och hon tycker att vänsterpartiets Lars Ohly är "pallrig" som tackat nej till kronprinsessans bröllop.

En kusin från min mammas sida har valt att gifta sig den 19 juni, samma dag som Victoria och Daniel. En annan i släkten har tackat nej till kusinens bröllop - för att kunna möta Vickans och Daniels bröllopskortege och vifta med svenska flaggan.

Oj, om de hade hört diskussionerna här idag. Det behöver hända något i kungahuset, sa vi. Något som ställer monarkin på ända och prövar folkets värderingar. Det räcker inte med att kronprinsessan gifter sig med en man av folket och att Madeleine separerar från en otrogen karl. Det är bara korrekt. Det behövs skandaler. Eller korrektheter som gränsar till skandaler.

Tänk om kronprinsessans "man av folket" hade varit "kvinna av folket". Daniela. Tänk om Madeleine ville gifta sig med en somalier. Eller en kortvuxen man. Med rullator. Arbetslös. Tänk om Carl Philip färgade sitt hår neonrosa och började klä sig i platåskor och pastellfärgade glitterbyxor. Tänk om kungen ville svänga sina lurviga i Let's dance! Tänk om drottningen ville konvertera till islam! Tänk om hela kungafamiljen gick i samlad tropp till en röstningslokal! Eller klev ombord på ett av fartygen i Ship to Gaza!

Skulle monarkin i landet Lagom stå pall för dylika prövningar?

"Herr Republikens President"

Jag hittade ett handskrivet brev i min byrå. Det är daterat 10 juni 1994 och undertecknat av min farmor.

Herr Republikens President

Med förtvivlan följer jag och en stor del av Finlands folk kurdernas och de afganistanska kvinnornas och barnens öde i fängelset i Estland. Vi har genom Nada och Samaria organisationerna försökt hjälpa dem med mat, kläder och sängkläder men trots att allt förts in i lägret misstänker vi att allt ej kommer flyktingarna till godo. Vi vet nämligen att de blivit berövade alla sina pengar.

Finns det ingen möjlighet att ta emot dessa flyktingar innan de gå under av svält och umbäranden?

Den gångna veckan hörde vi att alla kurdiska män hade skickats till olika fängelser i Estland. Familjerna med småbarn har alltså splittrats och det är ju emot de mänskliga rättigheterna.

Herr President vi vet att Ni alltid kämpat för de mänskliga rättigheterna och mot alla slag av förtryck. Vi hyser ett stort förtroende för Er och ber Er bistå oss att hjälpa dessa olyckliga människor till en drägligare tillvaro här i Finland. Röda Korset har erbjudit oss all hjälp när flyktingarna väl äro här.

Godby, Åland den 10 juni 1994

Anna-Greta Grüssner

Hon visste vad det innebar att som ensam småbarnsmamma försöka ta sig ut ur ett krigshärjat land. Hon visste vad det innebar att sitta i interneringsläger. Någon skickade ett paket med förnödenheter åt henne. Det glömde hon aldrig. Hon glömde aldrig hur det var.

Kloka ugglor med ADHD

Den här fina hemsågade ugglan fick jag i present av en familj på fastlandet för några år sedan. Föräldrarna ville tacka mig för att jag bidragit till att komma tillrätta med sonens frustrationsutbrott, depressioner och koncentrationsproblem i skolan. Jag hade känt igen beteendet från en av mina egna elever och försiktigt föreslagit att familjen skulle begära en ADHD-utredning.

Efter otaliga turer, med visst motstånd från skeptiker, fick pojken diagnosen ADHD och man bedömde att medicinen ritalin skulle hjälpa. Det gjorde den ⁽¹. Och precis som i fallet med min elev förändrades tillvaron drastiskt för både familjen, skolan och framför allt för pojken själv. Inte för att alla svårigheter försvann, utan för att det fanns en förklaring.

Jag vet att bokstavsdiagnoser är ett känsligt kapitel. Och medicinen är för många som ett rött skynke, eftersom den innehåller en mikrodos amfetamin. Men undersökningar har visat att människor som inte får hjälp och förståelse för sin ADHD, senare i livet gärna självmedicinerar med alkohol och andra droger.

Människor med ADHD är ofta intelligenta, konstnärliga och kloka. Kloka som ugglor. Men de får inte alltid chansen att landa, vila och utveckla sina förmågor.

En diagnos köper inte människan fri. Men den lyfter skuldbördan från axlarna.

_________________________________________

⁽¹ Det som sker i hjärnan hos en person med ADHD kan liknas vid det tillstånd av överaktivitet som uppstår hos övertrötta barn. Det är därför ett uppiggande medel som amfetamin snarare lugnar hjärnan för personer med ADHD. Tilläggas bör att medicinen inte är det rätta svaret för alla. Medicinen ska heller inte vara den enda åtgärden.

Lite åksjuka

Det är inte utan att man blir lite åksjuk när man kastas från den ena ytterligheten till den andra i de mediala verklighetsskildringarna. Från hollywoodfruars tofsprydda lyxliv genom TV3:s honungsfilter, till SVT:s skakigt filmade dokumentär om den åttiotvåårige änkemannen Bernhard som blir handgripligen vräkt från sin lägenhet och lämnad på bar backe utan tak över huvudet.

Hon tvingar oss att se

Foto: Gunnar Lundmark, SvD

Feministakademin på Åland har utsett

Nahid Persson

till Årets Feminist 2010

Prismotivering

"Jag är engagerad i människofrågor", säger Nahid Persson.

Hon är flyktingen som fick vänta i 17 år på att våga åka hem till sitt älskade Iran, den politiska aktivisten, framför allt dokumentärfilmaren som genom sitt arbete visat oss delar av mänskligheten man inte ofta ser, än mindre talar om.

I sitt arbete har hon envist dragit undan slöjor, inte bara från så känsliga ämnen som prositution och missbruk i Iran, utan från sitt eget förflutna, sina egna fördomar och sitt lands historia.

I den långa intervjun med Farah Diba visar Nahid Persson därtill att det finns förståelse, insikt, till och med förlåtelse att hämta hos människor man hatat och föraktat.

Nahid Persson visar med sitt arbete att feminism är just detta att vara engagerad i människofrågor, att envist utforska det innersta, det fördolda och det föraktade, både hos sig själva och hos andra.

Vi är stolta över att utdela priset som Årets feminist 2010 till Nahid Persson, för hennes bilder låter oss helt enkelt inte vara ifred.

Hon tvingar oss att se.

Så skriver Feministakademin i sin motivering.

* * *

Här är Feministakademin - Ålands samlade hjärnor och hjärtan

Foto: Feministakademin på Åland

Här är ett gäng människor
som begripit ett och annat om kvinnors situation i världen
och som vill verka för en förändring.

Internationella kvinnodagen fyller 100 år i år.
Låt den inte reduceras till en Morsdag med rosor,
choklad och husmorssemester.
Vägra all romantisering av denna dag!

Om revolt

Ligger i sängen, helt däckad av förkylningen. Orkar inte ens läsa. Hann precis läsa ut Strindbergs Fröken Julie och börja på Fadren innan dimman lade sig över mig. I morgon missar jag en pjäs på Alandica där en vän spelar huvudrollen, fröken Julie. Jag har även missat Alakoskis Svinalängorna.

Vädret är kristallklart och en stark vårvintersol lyser upp sovrummet. Byggarn har flyttat tillbaka in. Idag tog han Mellanpojken med sig ut på en lång skidtur. Mellanpojken var imponerad av sin far som trots att han rökt i 35 år hade bättre kondis än sin femtonårige son. Jag påpekade att datorer och tv-apparater inte är kända för att inverka positivt på farten i skidspåret.

Mina tankar följer andra spår. Jag tänker på de där flickorna i 15-16-årsåldern som tände eld på Hammarlands kyrka. Det var som Mellanpojken först kläckte ur sig, satanister. Då skrattade jag, men nu är det fastställt, flickorna är inspirerade av satanismen, även om experter i tidningarna menar att de flesta satanister nog skulle ta avstånd från kyrkobränder.

Jag tänker på ungdomar som revolterar och ställer till det för sig själv och andra. Är det något nytt? Vad är det vi inte lärt oss genom åren? Jag tror inte vi kan skylla på brist på sysselsättning eller dåliga hemförhållanden. Vi måste lära känna våra barn! Jag tror att om vi vill få bättre kontakt med våra ungdomar och få veta vad som rör sig i deras tankevärld måste vi lyssna först, prata sedan. Berätta. Inte predika.

Det finns energi i revolt. Energi måste riktas, annars går den till spillo eller ställer till med skada.

Här slutar mina tankespår.

Någon vill oss illa

Sunds kyrka

Sent i går kväll kastade någon in fem molotov-cocktails i S:ta Catharina kyrka i Hammarland. Fem! Det råder knappast någon tvekan om att förövaren hade för avsikt att bränna ner hela kyrkan. Vilken står näst på tur? Sunds kyrka? Eller min egen här i Finström? "Min egen", hör bara, jag som inte direkt gjort namn om mig att vara särskilt gudfruktig av mig. Men det här tar jag personligt. Det handlar inte bara om hotade historiska och religiösa värden eller påtafsad familjenostalgi när en kyrka attackeras, det är andra gränser som överträds. Någon vill oss illa.

Fadder vår som är i himmelen

Foto: Aftonbladet

Det borde ligga i fadderskapets natur att bistå just det barn man är fadder åt, att engagera sig på ett sådant sätt att man tar reda på hur barnet lever och vad det verkligen behöver. Carola har regelbundet betalat in en summa pengar till Hoppets stjärna, men sitt fadderbarn i Haiti vet hon ingenting om. Han behöver mat, kläder och pengar till skolgång, men när hon besökte honom efter jordbävningskatastrofen var hennes gåva till honom - en kram och en flaska parfym! Hur tänkte hon?

Skottlossning utanför barnkammaren

Byggarn hörde på radion i morse att det varit skottlossning utanför strippklubben på Döbelnsgatan i Stockholm. Jag kastade mig på telefonen och ringde syster J, eftersom hon och hennes familj bor i lägenheten ovanför Club Kino. Barnkammaren ligger alldeles vid entrén. Syster J var skärrad, förståeligt nog, även om ingen blivit skadad. Hennes man hade pratat med både polisen och klubbägaren, men ingen av dem kunde med säkerhet säga något om vad det hela handlade om.

Hittills har det inte varit några som helst problem med klubben som är laglig och därför alkoholfri. Ägarna har fört en öppen kommunikation med husets invånare för att undvika konflikter. Man har visat ömsesidig respekt och det har varit lugnt i huset. Men nu är läget ett annat.

Och vapen. De har en skrämmande tendens att hamna i fel händer.