Ingenting annat än kärleken

Två ledsamma besked under samma vecka. En släkting har separerat. En väninna har blivit änka. När sånt händer tar jag tempen på mitt eget äktenskap. Tycker att Byggarn borde sluta röka, gå till läkaren och kolla upp lungor, blodtryck, kolesterolvärde etc.

Försöker samtidigt övertyga honom om att jag minsann klarar mig utan honom om han vill lämna boet. Tro inte att du behöver stanna för att "ta hand om" din rörelsehindrade fru, säger jag ibland. Det handlar inte om martyrskap. Jag vill klara mig själv. Jag klarar mig verkligen själv! Ingen ska känna sig moraliskt tvingad att stanna hos mig. Det ska vara kärleken och ingenting annat än kärleken som avgör.

Men det senaste svaret jag fick av Byggarn blev onekligen skrattretande. Och han märkte det själv i samma stund han sa: "Men jag vill hålla mina vingar över familjen." Blah!

Dekadent mamma och fru

I stället för att fira skolavslutning med mina barn satt jag på Ålandsfärjan med dessa tre långhåriga herrar. I stället för att fira bröllopsdag med min man satt jag i en turnébil och lyssnade på Black Sabbath. Det kändes som om jag var på rymmen.

Vi hade en spelning med en testorsteronförstärkt uppsättning Ulvens Döttrar på Folkets hus i Stockholm. "Kom systrar, kom!" sjöng vi och spelade så taket nästan lyfte. Det gick perfekt trots att klockan bara var nio på morgonen. Det var en stor kongress, tusentals människor. Vi fick fantastisk respons trots den arla timmen.

När jag kom hem till familjen på kvällen möttes jag av tända stearinljus, ängsblommor och champagne. Byggarn hade lagat kycklinggryta och jag fick havtornspannacotta till efterrätt. Sedan åt vi räkor framför tv:n och drack mer champagne. Nitton år har vi varit gifta.

I fjol firade vi bröllopsdag så här.
Och året före så här.

Undrar vad vi ska hitta på nästa år. Om vi fortfarande är ett par då. En sak har jag lärt mig om kärleken. Och livet. Man ska inte vara så tvärsäker.

Barn sprungna ur kärlek

De har många barn, de tre familjerna man får följa i TV4:s programserie Familjen Annorlunda. Och fler blir det, undan för undan, som Emil i Lönneberga sa om sina trägubbar. Jag bara älskar denna serie! Jag blir så tagen varje gång jag ser programmet. Men alla verkar inte uppleva samma sak som jag. En del ser bara myllret, stojet och röran.

Jag ser värmen. Jag ser lugna och engagerade föräldrar som lyssnar och skojar, som inte hetsar upp sig i onödan. Jag ser föräldrar som samarbetar, kommunicerar och avlastar varandra. Jag ser barn som blir sedda och barn som får vara med och prova på. Livet.

Programserien handlar nog inte om familjer med många barn egentligen. Den handlar om vad som händer i familjer där saker och ting faktiskt fungerar, där barn får växa upp i en kärleksfull miljö och utvecklas som individer. Mer sånt i TV! Bättre pedagogik finns inte.

Egen frekvens

Det hände en så konstig sak igår. Byggarn och hans gäng var i full action med högknackande pikmaskiner och skrikande sågklingor. Hörselskydd var ett måste.

Plötsligt hör Byggarn att hans mobiltelefon ringer - i hans jackficka i rummet bredvid. "Vad är det här?" tänker han när han går iväg för att svara. "Jag borde inte kunna höra någon ringsignal i det här oljudet..."

När han tar upp telefonen - som vibrerar - hör han inte längre signalen, men telefonen i hans hand ringer. När han svarar ryggar jag tillbaka av det skarpa byggljudet som slår emot mitt öra och kan knappt höra vad mannen säger innan han går ut i tystnaden.

När vi pratar om händelsen på kvällen säger Byggarn tvärsäkert att det nog har med frekvensen att göra, att just det ljudet liksom tränger igenom allt. Han ska testa det där nästa gång de jobbar med maskinerna. Så tystnar han och skakar på huvudet. "Märkligt. Mycket märkligt."

Men jag tänker på när vi var på Göteborgs gigantiska bokmässa, strosade omkring åtskilda i folkmassorna i flera timmar, ringde upp varandra exakt samtidigt, bara för att upptäcka att vi stod med ryggarna mot varandra. En författare jag just stått och pratat med sa: "Vad ska ni med telefon till?"

En meditativ femtioårsdag

Ängen var helt täckt av vatten när vi kom fram. Trollsländor dansade en närmast desperat dans över vattenytan. En dödsdans. Humlor och getingar dunsade hårt mot stugans fönster och väggar. Blinda. Förvirrade.

Vi satt på verandan med öppen dörr, drack kaffe och åt morotsbakelser. Tittade ut mot skogen, lyssnade och kände doften. Doften av sjunde oktober. En brittsommardag.

Byggarn firade en meditativ femtioårsdag. Han tände eld i bastuspisen och rodde sedan ut med ekan för att prova fiskedraget han fått i födelsedagspresent av Mellanpojken på morgonen.

Jag satte på P1 och började förbereda middagen, det som brukar vara makens roll i vårt hus. Jag tänkte att största delen av Byggarns liv har han levt utan mig. Största delen av mitt liv har jag levt med honom.

Så knackade det på köksfönstret. Där utanför stod han och höll upp en stor och vacker gädda.

Ljuset i tunneln

Det börjar lätta lite. Förkylningen ger med sig och värmen, den inre, är på väg tillbaka. Ibland händer saker som prövar kärleken. Och är allt som det ska tar man sig igenom det mörka. På andra sidan är det annorlunda. Bättre. Varmare. Man är liksom närmare. Mycket närmare.

På onsdag morgon smiter vi iväg, bara vi två. Och den här gången är det jag som står för arrangemangen.

Andas

Ibland tystnar vi mitt i telefonsamtalet. Andas bara, en lång stund. Tankarna vandrar iväg. Tills de dras tillbaka av en suck. Det känns bra att höra någon andas. Det känns bra att veta att någon hör mig andas.

Hjärtat var en gång ditt eget

- Behöver pappa och du lite tid för er själva? undrar Felli, nio år.

Vi semestertjafsar rätt mycket just nu, Byggarn och jag. Vad ska vi prioritera? Umgänge med långväga vänner? Kulturevenemang? Stugliv? Tapetsering? Jag vill att han ska följa med på Joel-operan. Han vill hellre lägga nät.

Felli lyssnar. Och skickar in ett bidrag till Ålandstidningens sexordsnovelltävling:

"Hjärtat var en gång ditt eget."

Picknick och vigsel

Vi brukar ta en tur med motorcykeln på vår bröllopsdag, men idag var det för kallt. Ibland äter vi middag på någon mysig restaurang, men idag var Byggarn för trött efter jobbet. Det blev picknick i dubbelsängen i stället. Kallrökt lax, gravad lax, lufttorkad parmaskinka, potatissallad, tsatsiki, stenbitsrom och tyskt rieslingbubbel. Barnen åt korv och pommes frites nere i köket.

Jag upptäckte ett stramande ärr i Byggarns handflata, ett ärr jag inte sett förr, trots att vi varit gifta i arton år. Han sa att han fick det för tjugofyra år sedan när han kastade ett lod över en lina och instinktivt fångade det med handen för att hindra det från att falla ner i gyttjan. Smart...

Efter en stund började jag känna mig lite som Alva Myrdal, i intimt samspråk med maken Gunnar, men kyligt fjärmad från barnen, enligt sonen Jans kritiska teckning.

Då knackade det på sovrumsdörren. In kom en liten figur med stora svarta glasögon och märklig huvudbonad. Figuren var mystiskt lik vår yngsta dotter, men hävde upp en obekant myndig stämma:
- Vi har samlats här idag för att gifta ihop mamma och pappa. Tager ni varandra att älska varandra i nöd och lust?

Det gjorde vi och pussade vår vigselförrättare.

Uppmuntran

Jag sa till Byggarn att hans fru känner sig lite nere. Att hon nog skulle behöva lite uppmuntran. Något rött. Något som behöver vatten. När han kom hem från jobbet överraskade han mig med en bukett tulpaner. Barnen blev imponerade. "Snyggt pappa! Utan att mamma beställde?"

Åttonde mars

Åttonde mars.

Systrar och andra kussemurror. Barnaskaror och växande magar.

Smultronsånger.

Solfolket kom hem!

Och så lite kärleksförtvivlan och identitetsprat.

Åttonde mars.

En vrickad fot.

Vi har räknat fågelholkar och åkt rimkarusell.

Byggarn skalade min potatis. Dagen till ära.

Den största kärleken

Fellis pappa är stor och har raspiga kinder.

Han följer med, och man får följa med honom. Nästan vart som helst.

Han kan klättra högt och sätta upp gungor.

Och han kan knyta fast båtar.

Man får sitta i hans famn. Han tycker inte att man blivit för tung.

Mental modemkrasch

Det har varit en jobbig helg. Jag är så trött. Varför är jag så trött?

Jag har inte kommit ut på Internet, för modemet är paj och måste lämnas in för uppdatering. Nu går jag emot mina rutiner (ville inte skriva "principer" för det låter så moralpräktigt) och skriver ett inlägg på jobbet.

Byggarn och jag har inte klickat. Det har varit väldigt mycket "Sa jag inte det?", "Nä", "Måste du..." och "Varför har du inte...". Vi har inte lyckats koppla upp oss. Mot varandra. Tydligen måste vårt gemensamma mentala modem också uppdateras. Hur fixar man det?

Romantiskt

Jag har hittat ringen! Det stod 3 september 1988 i den. När jag kom hem från jobbet fick jag tre rosor av Byggarn. Tre för datumet, tre för våra tre barn.

Oromantiskt

Häromdagen kom vi på att vi varit förlovade i tjugo år! Ingen av oss kom ihåg exakt datum. Byggarn kunde inte få av sig ringen för att kolla och jag kunde inte hitta min. Skönt på nåt sätt.

Jordsvart mamma

Jag är skeptisk till de flesta läror. Och jag förhåller mig lätt kritisk till allt som inte går att bevisa. Jag naglar mig fast i jorden så hårt att jag ibland måste spotta, snyta mig och låta tårarna skölja bort allt svart.

Men ändå händer det att jag...

Idag klockan ett gjorde gjorde jag något jordlöst. Jag skickade varsin kram till mina barn! Via tankarna! Försökte få kramarna starka, varma och fulla av tycker-om-dej! När jag kom hem frågade jag om de känt av kramarna. De blev stumma, men något tändes i ögonen på dem. De hade visserligen inte känt av någon kram..., men blotta vetskapen att deras jordsvarta mamma hade skickat tankekramar till dem i skolan fick något att hända inom dem.

I morgon klockan tolv, mitt under arbetsdagen, lovade jag göra det igen. Och barnen lovade vara beredda. Då ska vi utbyta tankekramar.

Svag men stark

Idag har jag gjort början till en författarpresentation i Power point. Tog bort hälften av effekterna.

Jag har läst dikter av Sanna Tahvanainen och hittat en som jag bara måste ge till mina sommelier-elever.

En långväga vän är på besök. Man vill bara krama honom.

Jag dricker Jacob's Creek (merlot) och lyssnar på Elgars Nimrod ur Enigmavariationerna. Minns. När Mellanpojken föddes fick han ett metspö (sic!) av sin morfar. "Till Nimrod från morfar", stod det på det.

Det är fredag och jag är lite kär, bara sådär i största allmänhet. Jag är svag i musklerna, men stark på andra sätt. Lyckligt lottad.

Kärlekssång

Den här gången går utmaningen från Imsavimsa ut på att presentera en kärlekssång och berätta något om den. Spontant tänker jag på Sinead O'Connor's Nothing Compares 2 U. Den blev Byggarns och min sång när vi träffades 1988. Vi har visserligen fler, men den här låten representerar den första nykära och jobbiga tiden då vi turades om att pendla Vasa-Åland, Åland-Vasa.

Mer kärlek

Idag skålar jag för ännu ett kärlekspar som ingått äktenskap - Sofia och hennes flickvän. Jag önskar er all lycka i livet!

Det har varit en skön dag, lugn men ändå effektiv. Byggarn var i Stockholm med tonåringarna. Felli och jag pysslade på tumanhand här hemma. Vi tvättade, diskade och lyssnade till dagens sommarpratare i P1, komikern David Batra. Han berättade om de svårigheter han och hans fru haft att skaffa barn. Han slog även ett slag för homosexuellas rättighet att adoptera barn och bekräftade min tes att roliga människor ofta är både intellektuella och intelligenta.

Bröllopsbilder

1. En kärleksallitteration. Sanna & Simon.

2. Kvinnorna bakom min man. Hans mormor och mamma.

3. Fanbärarna i Svartsmara.

4. Stora O, vår första.

5. Vår mellanpojke. Börjar vänja sig vid slipsen.

6. Felli, vår yngsta.

7. Felli i farfars famn. (Jag vet, jag älskar kärleksallitterationer.)

8. Minns du, bonuspojken min, hur det var då i början?

9. Dropp dropp, utanför och inombords. Rö(r)d.