Gränsland

Sommaren dröjer sig kvar och leker lite med hösten. 

Här i Gammelgård pysslar var och en med sitt. Byggarn som fått en rejäl förkylning ligger nerbäddad och läser en bok om Che Guevara och Fidel Castro. Yngsta dottern bläddrar i Katarina Gäddnäs Vitbok. Hon letar efter dikten om Guldfisken. Mellanpojken har dragit på sig boxhandskarna och tar en match mot sandsäcken.

Jag saknar stora O som flyttat. Men jag skrattar ännu åt hennes senaste one liner när hon var hemma. Hon hade hittat mina leriga promenadskor och tittade glädjestrålande på sin rörelsehindrade mor: "Men mamma, har du varit off road?!"

Idag lagade jag makaronilåda för första gången i mitt liv. Den blev torr. Men familjen var snäll nog att låtsas tycka om den. Mellanpojken pressade i sig tre portioner. Till makaronilådan åt vi lättkokta sparrisar med smält smör. Och majskolvar.

I natt låg jag i skogen med huvudet på mjuk björnmossa. Små rävungar kilade förbi, alldeles intill mig. Någonstans i närheten kluckade vatten.

Håkan Nesser och jag

Jag bär mina nattliga äventyr med mig hela dagen. Ibland i ångest. Ibland i ett tyst skratt. Det här blev någonting mitt emellan.

Jag satt i bilens passagerarsäte med telefonen i handen. Hur ska jag berätta för mamma att Byggarn och jag gjort slut? Hur ska jag förklara för henne att jag nu har ett förhållande med - Håkan Nesser?! Författaren. Och att han och jag sitter i bilen på väg till hennes stuga över helgen?

Jag vaknar på stugan (ja visst är det förargligt att jag inte minns vad som hände däremellan) och hör röster. När jag tittar ut ser jag Håkan Nesser gå i möte med - Byggarn! Herregud, vad gör han här? De pratar allvarligt och mullrigt med varandra, blåser upp sig lite och rör sig från sida till sida som orrtuppar.

Byggarn öppnar sin mun och visar sina guldtänder. Guldtänder?! Författaren öppnar sin mun och visar att hans tänder är neongröna, ihåliga och har små lysdioder och snurrande fläktar i sig.

Vad är jag för en sjuk människa?

Vi skrattade gott i morse, Byggarn och jag.

Jag ville skriva

Jag ville skriva något fint om hösten, något om äppelkart och rönnbär, och om stora salen som öppnat ögonen och vaknat ur sin sommarslummer, men så hittade jag några mögliga simhanddukar i en plastkasse.

Jag ville skriva något klokt om skolor och milstolpar, om ambitioner och känslor som kastar hit och dit, men så började diskmaskinen strula. Och så fastnade jag i P1:s valdebatt. Ja, jag ville skriva något genomtänkt om det svenska valet också, men så kom jag på att neurologens telefontid var mellan elva och halv tolv.

Jag tänkte skriva något om alla fantastiska hjälpmedel som tagit plats i huset, men så måste den där blanketten fyllas i och skickas in. Jag ville skriva något lustfyllt om att jojka och om hur det är att stå inne i en cirkel av levande orgasmiska rytmer, men så ringde kommunens socialsekreterare.

Jag ville skriva om den där lantgården i Bergerac i Frankrike, dit familjen ska resa om en vecka, men tänkte att jag borde göra klart lite jobbärenden via mailen först. Men jag kunde inte komma åt min mail, så jag måste ringa IT-avdelningen.

Jag ville skriva något i skarpa ordalag om de där ungarna på cykel i Västernäs, de som med vuxen vokabulär mobbade den där inflyttade pojken. Men så kom mattheten, tårarna och mensvärken.

Jag ville skriva något varmt och kärleksfullt om vänner och sammankomster, men så var det föräldramöte, feberkänningar och Tom Alandhs jakt på solidaritet. Och den där boken av Moa Martinson. Henne vill jag förresten skriva om också.

Jag vill så gärna skriva, men livet envisas med att komma emellan.

Dagen idag

augustisol

hjärtklappning och självständighet
ensamhet och impulshandling
dårar och resplaner
pressokaffe
mormor och fönster
överraskningssällskap
friskhetsbesked och tårar
målarfärg och getbett
grönsallad och bus
middagsinbjudan

augustimåne

Nystart

Det doftar tallsåpa i huset. Golven är skurade och trasmattorna tvättade. Fönstren är tvättade på utsidan för första gången på flera år. Hösten innebär nystart, och för mig ska en nystart jobbas in både fysiskt och mentalt. Den ska både synas och kännas.

Båda tonåringarna verkar trivas i sin respektive nya skola. Jag har engagerat mig så mycket att det känns som om jag själv börjat ny skola. Kanske saknar jag den tiden en aning.

Äldsta dottern kom hem och "hälsade på" idag. När hon åkt slog den till i mellangärdet igen, saknaden. Hon är en så rolig och fin människa, stora (men lilla) O. Fast det är ju alla våra tre barn!

Det har varit en bra dag. Ett borttappat och efterlängtat silverhalsband har hittats.

Pussar

Dagens dialog.

- Har du någon puss på lager?

- Hurdan får det lov att vara?

- Hurdana har du?

- Vet inte... soltorkade, typ?

- Har du inga färskpressade?

- Jepp. Utan tillsatta färgämnen.

- En sån tar jag.

Sommarliv för själen

Den här varma och generösa sommaren har på många sätt varit en räddning för oss. Familjen står inför stora förändringar. Alla tre barn börjar i nya skolor och äldsta dottern flyttar hemifrån.

Stugan i skärgården har varit vår tillflykt. Vårt gömställe.

Det ger frid åt själen att leva nära naturen, nära havet. Här lägger morfar nät. Vi har ätit en hel del rökta abborrar i sommar. Gissningstävlingen (antalet fiskar på näten) har oftast vunnits av den mest optimistiska gissaren, vår yngsta dotter.

(Foto: Syster E)

De stunder Byggarn inte suttit i segelbåten eller vedbastun har han kockat i stugköket. Jag älskar serveringsluckan, för den ger mig nöjet att ligga i soffsängen på andra sidan och småprata med kocken, känna dofterna och framför allt titta på...

Annars har jag ägnat en del stunder åt att spela Alfapet. Här är platsen ute på kaffebryggan och spelpartnern en koncentrerad syster (jag tror bestämt att det var jag som ledde här).

Segelbåten Gabriella är en ny medlem i familjen. Den har gett den här sommaren något extra. Även om det inte alltid varit så roligt när Byggarn sovit över "hos Gabriella"...

Men jag känner mig privilegierad. Jag har så mycket att vara lycklig och tacksam för.

Tolv minuter härifrån

Tolv minuter bort har jag en syster. Ibland känns avståndet som tre timmar. Men det är bara tolv minuter. Tolv minuter bort finns en baby som vill sitta i trädgården och resonera med sin moster om livet.

Tolv minuter bort får man bevittna en liten gosses första närkontakt med gräs.

En gammal katt ger en fingret. "So? You like cats? Couldn't care less."

En gammal Indian Chief pryder gårdsbilden. Still going strong.

Tolv minuter bort finns en pojke som blåser såpbubblor i den busiga sommarvinden. En pojke som på några minuter hinner flytta hemifrån och hem igen. För han älskar sin lillebror.

Porslinsdocka

"Min hy är kritvit", sa yngsta dottern idag.

"Mm. Du är min lilla porslinsdocka!" sa jag och insåg i samma stund att jag sagt något urkorkat till min medvetna tioåring. Vilken intelligent flicka på 2000-talet vill jämföras med en porslinsdocka? Reaktionen lät inte vänta på sig.

"Va?! Porslinsdocka?! Kall och hård och utan både hjärta och hjärna! Nej tack!"

Så glad jag är över den reaktionen.

Samlad

Och så kastar en stor gul måne sin varma blick rakt in i rummet och vidare in.

Splittrad

Började med att hämta städarna. Postade ett brev. Tvättade verandans alla fönsterkarmar och spröjsar. Lagade lunch åt städarna. Ringde mina systrar. Ringde skattebyrån, musikinstitutet och kommunen. Skrev handlingslista inför midsommarhelgen. Diskade. Vattnade blommor. Rensade stora pennkrukan. Rensade barnens gamla skolpapper.

Ändå är det bara en tanke som oroligt snurrar i huvudet.

Vårstädning i Edens lustgård

Vem ska hälsa välkommen vid det första besöket i Paradiset om inte Adam och Eva? Jag har inte sett dessa orkidéer sedan jag var barn. Här möttes jag av både den gula ...


... och den röda blomman. Och eftersom de valt att växa just där vi skulle stega omkring som mest ...


... lades ett skydd ut. Ingen ville råka trampa värdparet på tårna.


Vi rydjade så det stod härliga till. Det sågades, räfsades, släpades ris och kördes löv och kvistar. Hemliga stugan fick fönstren tvättade, madrasserna piskade och ett uppfriskande korsdrag.


Utvändigt gavs stugan första hjälpen innan det var dags för tobakspaus och korvgrillning.


Gömt bakom ris och sly fanns - ett utedass! Så bra! Det fick senare sällskap av en fågelholk som spikades upp på björken intill.


Våren tvekar inte längre. Den går ohjälpligt mot sommar.
Det gör lite ont.

Idag kommer aldrig åter

Idag har jag ätit en varm gräddmunk och druckit en stor latte med kardemumma. Jag har nästan kört vilse i en synnerligen djurrik liten by. Jag har beställt mina drömskor över nätet och jag har hånglat i en hiss.

Tre önskningar

Tre önskningar hade yngsta flickan härom dagen. Ett, hon ville bli av med sin hosta, två, hon ville ha solsken, tre, hon ville att bilen skulle vara smutsig så hon fick tvätta den med Byggarn. Ingen av önskningarna gick i uppfyllelse den dagen. Men de frostade av frysen. De tog före- och efterbilder. De badade vedeldad bastu och Felli kammade frisyr på pappas underarmshår.

Nästa dag kom solen.

Risig och nertyngd

Det är mars i Narnia. Brudspireornas tidigare så sköna snöblomning i gnistrande rimfrost och lätt pudersnö har övergått i en kamp för överlevnad. Det är tungt och kallt.

Själv är jag drabbad av en rad följder av den berömde Murphys lag, både på jobbet och hemma. På jobbet handlar det om en anhopning av motgångar, bland annat ombokning av en massa resor på grund av ändrade turlistor för färjtrafiken till följd av det svåra isläget.

Här hemma handlar det om skoltrötta, kanske deprimerade, barn, och en byggare med en inflammerad hand och en envis förkylning med en skrällhosta som hållit mig vaken flera nätter. Jag har sagt ifrån, jag orkar inte. Nu sover Byggarn i gästrummet för andra natten i rad. Det känns kallt. Och sorgligt.

Men tids nog kommer Aslan.

Jag är inte beroende

Det spelar ingen roll att kaffet är slut, jag kan lika gärna dricka te. Så tänkte jag i morse. Jag drack mitt te, för kaffet var verkligen slut. Det ekade i burken. Men jag är inte beroende av koffein, det är bara gott att ta en kopp kaffe då och då. Jag kokade varm choklad. Drack mer te. Fick ont i huvudet. Tog en treo. Började dofthallucinera. Har någon satt på kaffe? Inte det. Tittade ut genom fönstret. En gigantisk gräddtårta på utebordet! Och vad är gott till gräddtårta?

Vad drack Byggarn i morse när han steg upp? Ringde honom och frågade. Han hade stannat till vid en mack och köpt take-away. Jag hittade en odiskad termos och minsann, fanns det inte en skvätt kaffe kvar? Värmde en kopp i mikron, lite för länge, och sög i mig becket på stående fot. Inte gott. Men jag är inte beroende. Verkligen inte. Men varför känns det då som om jag just injicerat fultjack?

Snart kommer Byggarn hem med matkassarna. Snart.

Granen är utkastad!

Idag har jag pratat väder och klimat med en blomsterförsäljare. Hon trodde inte längre på den globala uppvärmningen.

Jag har varit på ett synnerligen långhårigt kalas och ätit en bit av en rekordhög gräddtårta bakad av en biker-kyrkvärd i samarbete med en fyraårig motorentusiast.

Jag har kört fast i en snödriva och blivit lossgrävd.

Jag har läst högt om Josef i Barnens Bibel, eftersom Felli har rellaprov i morgon, men glömt boken i skolan.

Jag har förhört Mellanpojken på Judendomen eftersom han också har rellaprov i morgon. Jag gillar Judendomen.

Jag har ätit spröda sparrisar med smält smör.

Jag har lekt gissningslekar med döttrarna.

Jag har haft så fullt upp idag att jag först nu upptäckt att vår rara julgran förpassats ut i kylan med sina små ljusgröna skott. Det känns både jobbigt och skönt.

Att möta stormen

Jag for hem tidigare från jobbet idag. Jag ville inte befinna mig i trafiken när mörkret och snöyran drog in över Åland. Byggarn hade köpt stearinljus, tagit in ved och fyllt vattendunkar. Vi brukar få strömavbrott när det blåser hårt.

Nu sprakar elden i spisen, ljusen är tända och jag sitter i soffan med en kopp indiskt te. Alla är hemma. Det viner i knutarna och dånar i plåttaket. Är man beredd kan en storm vara både uppfriskande och lugnande.

Dan före dan före...

Jag sitter här i soffan med en kopp vuxenglögg och försöker bortse från att jag fick ett smärre psykbryt idag. Det var den där klappen som fattades, den där andra klappen som inte kändes helt hundra, dukarna som behövde strykas, köksgolvet som behövde skuras, elljusstaken som bara slocknade och slutligen - Byggarn som snokade i fel kassar.

Men barnen är ute i kvällen och tumlar i snön!

Strategihandel

I morse hade varken Byggarn eller jag köpt en enda julklapp till någon! Så här sena har vi aldrig varit förut. Men nu har vi nästan alla inköp klara. Vi har varit i stan och panikhandlat hela dan. Nej, inte panikhandlat - strategihandlat. Vi delade upp oss och höll kontinuerlig telefonkontakt. Vi använde mobilerna som walkie talkies. "Hittat nåt?" "Inte än. Närmar mig Kalmers. Var är du?" "Lämnar Lekplaneten. Två yngsta klara. Går mot Mariehamns bokhandel." "Ok, jag kollar åt de äldre så tar du..."

Klart slut.